Grattis du ska bli pappa! Grattis?

Du kanske har en manlig förlossningsdepression? En kompis sambo fick det när deras barn föddes, han fick gå i terapi för det. 

Är du bekant med att även pappor kan drabbas av depression när de fått barn? Mår man dåligt som nybliven förälder är det svårt att knyta an till barnet (även om det inte skulle vara så illa som en depression). Ni hade dessutom bara ca 4 månader på er att förbereda er på att bli föräldrar.

Det som är bra är att det här är så vanligt att det finns utarbetade metoder att ta sig genom det. Jag tycker att du ska be BVC om samtalshjälp. Förklara hur du känner och att du behöver hjälp med att knyta av till barnet. 

Ditt barn är ännu mycket liten och det finns väldigt goda chanser att ni kan få en fin och nära relation. Bara det faktum att du är medveten om hur din och din pappas relation påverkar dig är ett bra steg på vägen. 

Hur har ni delat upp ledigheten? 
Vad kände din sambo när hon fick veta i 5e månaden att hon var gravid?
Hur mår hon nu? Har hon knytit an till barnet? 
Hur var din och sambons relation innan graviditeten och Hur har den påverkats av barnet? 

Jag tänker att ni haft väldigt lite tid att förbereda er och att det blev en snabb omställning. Små barn är inte speciellt roliga. När barnet börjar gå så blir det iaf lite mer action. Det är svårt att känna ett samspel med en 3 månaders bebis, om man inte har någon erfarenhet sedan innan. Känns konstigt att prata med ett litet barn som varken förstår eller svarar. 
Mitt råd är: sök samtalshjälp om du upplever att du börjar bli deprimerad. Håll ut och se om det inte blir bättre när barnet är lite större och börjar kommunicera på sitt sätt. 

Ja jag är bekant med det, men har tänkt att det rör vad jag missar på grund av vår bebis och inte bebisen i sig.
Kanske förklaras det med en förlossningsdepression men är själv förvånad att jag känner så pass lite för honom...
Har även varit rädd för att bli dömd av mina vänner som är förälskade i honom, flilckvännen som är så varm och fantastiskt mot honom, alla släktningar längtar efter att passa honom. Och sen jag, som knappt orkar vara nära.
Det blir bara ett skådespel, men får ta och nämna det för dem när jag träffar dem på pappa samtalet antar jag...

Du behöver gå i terapi.

du har haft 4 månader att förbereda dig på att bli pappa, beskedet blev väl troligtvis en chock för er båda, och snabbt vänds livet och blir till något helt annat. Samt bagaget med din egen pappa i ryggsäcken som säkert skaver i dig mer än du tror och som kommer upp till ytan nu när du själv är far. Klart du mår dåligt.

och det finns stöd att få i dessa frågor.

sen tror jag du behöver ta ett helikopterperspektiv på ditt liv och värdesätta det som verkligen är viktigt. Jobb och karriär l all ära. Men det är inte det du kommer reflektera över och minnas på dödsbädden. Det enda som är viktigt i slutändan är relationen med nära och kära. Det innebär inte att man inte får tyckanden om att jobba man måste förvalta sina relationer och ge dem prioritet.

Nu är jag förvisso mamma men första barnet kände jag inga känslor inför förrän hen var 2-2,5 år. det är möjligt det var en depression eller för att det var för tufft. Osäker. Fick inget stöd eller hjälp och amning eller att läsa av barnets signaler fungerade inte alls. 

Jag har hört att det är förvånansvärt vanlig att inte knyta an och känna känslor inför barnet för både mor och far. För din del är det kanske extra jobbigt som är far och inte har känt barnet på samma sätt som mamman genom hela graviditeten. 

Det kan hända det vänder när sonen är mer kommunikativ. För min del så tycker jag det är lättare och roligare när barnen blir äldre och interagerar med en. Från 2-2,5 år när barnen förstår allt och kan det mesta är det fantastiskt! 

Så finns det de som visade sig inte har några varma känslor för sina barn. Det talas det inte så ofta högt om. 

Hade det varit en idé att boka en samtalstid hos någon som är specialiserad inom pappa-situationen? Ventilera alla tankar och avsaknaden av känslor och kunna prata helt öppet? Den kanske kan ge nya infallsvinkla? 

Du gör rätt, fake it `till you make it. Du har det ändå rätt väl förspänt med en flickvän som trivs i mammarollen och släktingar som gärna ställer upp. Om inte annat ger det avlastning. Fortsätt att göra din del, det är det viktiga. Se det som en uppgift eller åtagande som ska skötas på bästa möjliga sätt. Du är inte ensam om att känna dig obekväm och undra varför du inte har de känslor som "alla andra" påstår sig känna. Ta det lugnt, det blir bättre. 

Jag håller med Tecum här. Fortsätt var med ditt barn. Ni känner inte varandra än. Min man älskade inte heller våra båda barn från början, och om mamman helammar hamnar man som pappa lite grann vid sidan av. Men fortsätt bär ditt barn, smörj in små torra böjveck, byt blöjor och bada. När ni spenderar tid tillsammans kommer ni att lära känna varandra. Så småningom kommer du att upptäcka saker hos ditt barn. Vad barnet gillar. Vad blir barnet rädd för osv. Det är sånt som för barn och föräldrar närmare varandra. 

Och som sagt, tveka inte att söka hjälp om du mår risigt. Att ni ska ha pappasamtal är ju jättebra! Det fick aldrig min man. Berätta där och se vad de kan erbjuda för hjälp. 

Och ta stöd hos din flickvän. Att du inte älskar barnet kan vara lite tufft för henne att höra, men inte alls lika tufft om du i samma andetag säger att du vill ändra på det. Om din flickvän vet hur du känner kan hon hjälpa till att se till att du är med ert barn på mysiga sätt. Att lägga barnet i din famn när det sover tex. Prova er fram. 

Och igen, som du märker är du långt ifrån ensam om att känna så här som ny förälder! 

Du är inte ensam om att känna som du gör. Många gör det, men ingen pratar om det eftersom det är det värsta du kan erkänna som förälder. 

Dock är det bättre att du blir pappa nu än när du är äldre. Du kommer att vara tröttare vid trettiofem och du kommer då att tycka att det är skönt att barnet är äldre än att ta hand om bebis då. Du kommer att ha bekanta med bebisar och då kommer du tycka att det är skönt att du slipper. 

Själv är jag mamma som känner ungefär som du. Eller gjorde. Och gör det i viss mån fortfarande. Längtar tills de växer upp och lämnar boet. Saknar dem inte särskilt när jag är hemifrån eller på kortare resor. Din uppgift är att se till att ditt barn växer upp hel och ren, men även älskad. Krama om gossen. Le mot honom och var snäll. Tids nog flyttar han och då vill du ändå känna att du gjorde så gott du kunde och sände ut en stabil individ ut i världen. 

 

Du låter deprimerad, oavsett orsak. Så ska du inte behöva må, prata med BVC och/eller vårdcentralen.

Jag hade svårt att knyta an till mitt barn, han föddes för tidigt och fick en svår infektion som nyfödd.

Det var enklare att vara distanserad, för om jag älskade honom och han dog så skulle jag öppna fönstret på 7:e våningen och hoppa ut och jag ville inte dö.

Samtidigt var jag också sjuk och jag sade vid ett tillfälle till min partner "Om vi båda blir sämre, så släpper du inte barnet med blicken, skit i mig. DU FÖLJER BARNET!". Så egentligen älskade jag honom och lurade mig själv för att klara av att vara förälder.

I det du skriver lyser det igenom en faderskärlek, inte på ett medvetet plan, men om du verkligen inte kände något för ditt barn  så skulle du inte hata dig själv. Någonstans djupt inom dig vill du att barnet ska ha det bra. Det som lyser igenom är "Jag vill vara en bra pappa för mitt barn.".

För mig hjälpte hud mot hud med anknytningen. Hudkontakt producerar lyckohormoner och efter ett tag klarade jag av att älska honom. Men det gick inte över natten. Jag har också gått i terapi efteråt för att hantera de ärr som ett svårt sjukt barn sätter på själen.

Du har också fått en chock i samband med barnets födelse, det är OK att inte ta det med en klackspark.
Det är OK att be om hjälp. Om du hade brutit benet, hade du viftat bort det för att alla andra inte verkar bryta benet? En depression eller PTSD är lika verkligt och lika handikappande som ett brutet ben.

Var snäll mot dig själv, hata inte dig själv och be om hjälp imorgon. 

För mig har kärleken till mitt barn vuxit med åren. I början är det ju rätt mycket praktiska göromål, man hinner inte bonda när det ständigt är något att göra, tyckte jag. Jag kände en beskyddarinstinkt direkt när jag hade fött, men själva den där varma kärleken tog sin tid. 

Det är nog ganska normalt att inte känna himlastormande kärlek till en person som man bara känt i tre månader. Och det är normalt att känslor och tankar från barndomen bubblar upp när man själv blir förälder. 

Du verkar ändå vara en kapabel person, så bestäm dig för några saker du ska göra med barnet varje dag och följ det som ett schema. T ex sitta med honom i famnen 15 minuter, byta några blöjor etc. 

Jag valde att amma mest för att jag inser att jag inte är världens varmaste person, har lite svårt för fysisk närhet. Tänkte att det skulle stärka mitt band med sonen, och det funkade. Man får tänka lite praktiskt ibland så får känslorna komma i efterhand. Alla kan inte amma, men man kan göra andra grejer som framtvingar känslor så småningom.