Hur är ni bipolära vid hypomani?

Puff

Mitt ex med bipolär typ 2 sa att hypomani känns som att vara hög på kokain.

Men säkert varierar det mellan olika människor. jag har också haft en då psykiatriker som envisades med att jag var bipolär, men senare fick jag adhd-diagnos av en annan läkare, något jag tycker stämmer bättre på mig. Jag kan ju bli speedad i perioder, men mer på ett ångestfyllt sätt då, och mer relaterad till faktiska stressfyllda situationer.

Mitt ex hade blandade episdoer ibland, då var han både speedad och omväxlande glad men ble plötsligt skitarg för ingenting och exploderade, ville dö för att sedan försöka starta ett företag eller arrangera en festival.

Ungefär på den nivån, väldigt driftig och kreativ.

Vuxit upp med en mamma som hade hypomani (varvat med djupa depressioner). När hon var hypomanisk så började hon shoppa saker, för pengar vi inte hade, köpte massor med presenter och dylikt. Hon kunde också lägga en massa tid på komplicerade maträtter med dyra ingredienser som hon stod och lagade till halv ett på natten, eller så började hon plötsligt baka massvis med bröd och bullar. Just bakningen var hypomani-tecken för oss barn eftersom hon avskydde bakning annars och pratade ofta om hur tråkigt hon tyckte det var att t.ex. baka bullar, när hon var i normalläge. 

Tack för beskrivningarna. Jag har inga problem med att jag blir arg däremot kan jag bli irriterad mest för att det är tungt och jobbigt. Vad jobbigt Är du säker på att det inte var mani? Hypomani ska vara mildare. Bakningen och matlagningen kan jag känna igen, jag gör en massa storkok men inte på dyra saker mer ärtsoppa och liknande.

Jag har inte själv någon erfarenhet av hypomani men jobbar inom psykiatrin sen länge. Tänkte istället på ADHD och såg att någon annan också skriver om det. Ökad energi men snarare en rastlöshet och inre oro än kreativitet och skön känsla. De jag träffat på med förhöjda stämningslägen i bipolär sjukdom vill ju ofta vara kvar där, du känner ju helt tvärtom.
Men det är ju också viktigt att du får rätt diagnos; har eller ska du genomgå utredning? Jag har varit med om att man tänkt från sjukvården ex bipolär sjukdom, behandlat efter det på ganska lösa grunder, det har liksom inte blivit bättre och sen när man skrapar mer på ytan så hittar man istället något annat. 

Jag har ingen diagnos men känner väl igen mig i beskrivningar av bipolär typ 2

Mina , numera ganska sällsynta , hypomana perioder brukar komma i samband med någon form av stress eller förändring.

Jag sover mindre, vaknar framförallt tidigt och känner mig full av energi. Jag tar itu med projekt som jag har haft liggande och påbörjar nya. Jag söker nya tjänster.
Alla intryck blir starkare,synintryck , hörselintryck , smaker.

Jag blir mer kontaktsökande och pratsam än jag normalt är, kan vara lite gränslös ibland. Motsatta könet blir också mer attraktivt och jag kan fatta känslor för personer jag tidigare inte haft det för.Brukar dock inte agera på känslorna .

Jag kan spontanhandla saker, men aldrig saker jag absolut inte har råd med.

Jag är mestadels på gott humör, blir endast frustrerad och arg om jag blir begränsad och inte får utlopp för min rastlöshet.

Tillståndet brukar hålla i sig några veckor innan det vänder .

Jag mår väldigt bra när jag är hypoman, problemet är mest att det brukar komma en rejäl svacka efteråt där jag är in till döden trött och sänkt.

Allt som allt tycker jag ändå inte att problemet är så stort att jag skulle söka vård och behandling för det och ingen i min omgivning har heller antytt att de tycker att jag behöver det.

Det låter ganska likt mitt ex. Han behandlar inte sin bipolaritet då han inte upplever att det orsakar problem, men i relationer så blir det verkligen ett problem då han kan bli gränslös med andra kvinnor, inte så att han var otrogen rent fysiskt, men kanske plötsligt sitter och pratar med en kvinnlig kollega dygnet runt och hon är som hans lillasyster enligt honom från ingenstans. Vi bodde alltså ihop, men det var som han glömt att jag fanns de perioderna, han kunde ofta ha kontakt med sådär 5-6 kvinnor åt gången. Men då jag reagerade på de situationerna så tyckte han att det var jag som hade ett problem med svartsjuka. Men självklart blev det ett problem då dessa kvinnor även efter hypomanin fanns kvar i hans liv på olika sätt.

Hur skiljer du själv på de känslorna du får som hypoman och "riktiga" känslor eftersom du inte agerar på dem?

Spontant så ser det du beskriver inte ut som hypomani i mina ögon, det låter snarare som hyperarousal, vilket kan vara ett symtom på stressrelaterade besvär.

Jag har CPTSD och kan hamna i liknande lägen, helt enkelt för att min stressaxel har gått haywire; nervsystemet känner att det behöver fly/fäkta och min kropp blir fylld av duracellhormoner som leder till en enorm rastlöshet, med samtidig förvirring och hjärndimma, som du också verkar beskriva. Känner flera med liknande problematik som råkar ut för samma sak. Finns t.o.m en (inofficiell) term för det: pseduo-cyklotymi. Det är verkligen inte ovanligt att posttraumatisk stress feldiagnosticeras som bipolär sjukdom pga detta.

Intressant, eftersom min andra diagnos är just c-ptsd.

Anledningen till att din läkare skriver som hen gör om dig kan vara för att hen redan har bestämt sig för att du är bipolär och letar efter "bevis" utan att ta hänsyn till hela bilden. Konfirmeringsbias.

Hade en gång en läkare som hade fått för sig att jag var bipolär efter att ha träffat mig en gång och tyckte sig hitta bevis vid varje samtal. Bl.a att jag "smsade väldigt snabbt, måste tyda på mani." Min dåvarande psykolog fick lov att följa med mig och säga åt henne att ge sig.

Nu kan det ju vara en helt annorlunda situation för dig, såklart. Vill bara kasta ut att svensk psykiatri inte alltid vet riktigt vad de håller på med.

När jag är hypoman (blir inte det numera pga medicin, så det här är några år sedan) så TROR jag mig vara väldigt kreativ och smart. Jag tänker flera steg framåt, som att jag kan se vad som händer, jag gör det, då händer det, då gör jag så, då reagerar han så, då gör jag så, sedan älskar han mig.

Jag ser det snabbt, hjärnan går på högvarv, den där tankegången är självklar, jag ser det innan det händer. Men det blir inte så utan går i baklås trots att det kändes som jag hade full koll på vad som skulle hända. Med följd att jag gör bort mig totalt.

sedan får jag nya idéer/strategier som verkar lika självklara. Har du sett gamla Jönssonligan-filmer? "Jag har en plan" säget ledarskurken. Allt är uttänkt i minsta detalj. Lite så är det, fast planerna tar bara minuter att tänka ut och de funkar inte alls. Men känslan av att jag är kreativ finns där.

Då jag är i ett fast förhållande som jag inte tänker äventyra så agerar jag inte på  den sortens känslor oavsett. Skillnaden är väl ändå att riktiga känslor håller i sig mer än några få veckor.....

Kan det vara ADHD? Läs på och se om det stämmer in på dig.