Valp med extrem separationsångest

Skriver av mig lite här i hopp om att någon kanske suttit i en liknande situation och har några tips på vad jag kan göra.

 Just nu tar jag hand om en valp åt min syster lite så och då som pga svikande hälsa Inte kan ta hand om den själv, hon måste ha avlastning ibland. Valpen är snart 6 månader. Det är nu bestämt att jag ska försöka ha henne en längre tid. Hon (valpen) är extremt krävande, som de flesta valpar såklart är, men denna har sådan extrem separationsångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till längre. Det är väldigt oklart hur mycket träning (om ens någon) min syster gjort med henne. Vet bara att hon blivit runtburen mycket. Hon är väldigt beroende av mig och är alltid på spänn och piper för ?ingenting? och vill att jag ska ta upp henne. (Vilket jag ALDRIG gör) Hon har bara varit med mig tre veckor nu, innan har jag bara haft henne någon strödag här och där. men jag tänker att jag måste börja ta dag i hennes separationsångest nu för att hon ska ha någon chans att bli välbalanserad och trygg i sig själv. Jag tycker det ä extremt påfrestande att ha en så här klängig hund som inte klarar av att kunna vara själv i ett rum. 

Första veckan brydde jag mig inte om att börja försöka träna henne i att vara själv då allt var nytt för henne och ville ge henne en chans att vänja sig vid vårat hem och vår egna hund. Men i början på 2 a veckan  satte jag upp ett kompostgaller till köket, började gå på toaletten med stängd dörr och provade att gå ner i källaren korta svängar. (ca 3 minuter) När jag går in i köket som nu är avstängt för henne (hon ser mig alltid) så får hon panik och står och skriker och kastar sig in i gallret. Jag låtsats då som att hon inte existerar och försöker vänta på att hon ska vara tyst innan jag går tillbaka, jag ignorerar henne även när jag går ut från köket igen. här om dagen stod jag i köket i nästan 20 minuter och väntade på att hon skulle lugna sig. Hon skäller, hoppar, kastar sig mot gallret och nästan hyperventilerar. Gör ont i hjärtat att se henne så här.. 
samma om jag vill gå på toaletten eller gå ner till tvättstugan, hon gallskriker och är extremt stressad. kanske också ska tillägga att jag alltid försöker se till så att hon är trött och försöker distrahera henne med godis eller ben innan jag ?försvinner?. men hon har verkligen stenkoll på mig, minsta rörelse från mig så är hon beredd på att följa efter mig hack i häl. Allt detta har gjort att jag också känner mig stressad över att hon inte gjort några framsteg alls än så länge.. Min egna hund är ganska självständig och var det även som valp så detta är ett nytt fenomen för mig. Har alltid kunnat kommit och gått som jag velat i princip utan att han tyckt det varit allt för jobbigt. 

Just nu känner jag att inget jag gör hjälper, och då är min slutsats att jag gör något fel?  Jag funderade om jag satte för stora krav på henne och provade att stå precis bakom gallret och hon på andra sidan och sakta backa för att skapa mer distans. jag har kommit ca 1,5 meter än så länge utan att hon totalt flippar ut.

så nu till min fråga, vad fan ska jag göra nu? håll i håll ut? Hur vet jag att det jag gör inte bara skadar henne ännu mer? Jag vet inte ens om jag hjälper henne eller traumatiserar henne vid det här laget.. hjälp mig någon ????