Knepigt på jobbet - känner mig utanför
Jag jobbar på en liten kommunal förskola och har jobbat där i 7 år. Jag har trivts väldigt bra fram tills för 1 år sen. Vi är 8 anställda i barngrupp och efter en omorganisation fick vi en ny ledning förra året. De började omplacera personal men en del sa också upp sig frivilligt. Alltifrån kökspersonal och städ, till förskollärare och barnskötare byttes ut.
Jag har två kollegor kvar, som jag har jobbat med från början. Den ena är en kollega som närmar sig pensionsåldern. Den andra är en person som inte är klockren på sitt jobb och och under alla år har haft cheferna (även när de har bytts ut) efter sig, men som facket hela tiden lyckas rädda kvar.
Nu ser min situation ut så här: kollegan som närmar sig pensionsålder har fått en kollega som också närmar sig pensionsålder. De antingen hänger ihop och håller med varandra (för att de båda har jobbat i så många år) eller så sitter de i personalrummet och snackar skit om den andra inför mig. Resten av kollegorna är unga barnskötare som precis har gått ut gymnasiet. De hänger ihop.
Själv har jag arbetat 17 år i förskolan och aldrig upplevt den arbetsplatskulturen vi har fått nu.
När jag kliver in i personalrummet så blir det alltid tyst. Antingen sitter "ungdomarna" där och tystnar direkt när jag kommer in eller så sitter en av de äldre där och vill kräka av sig över den andra.
Den enda gången någon pratar med mig är när de behöver hjälp med något. Jag själv har jobbat länge och är riktigt bra på mitt jobb, men jag känner mig för första gången riktigt ensam på mitt jobb. Det finns ingen glädje kvar.
Jag har pratat med chefen om att jag tycker att rekryteringen har blivit fel, men chefen tycker bara att jag ska vara tacksam över att hon anställer "unga barnskötare som är formbara" så att jag kan lära dem hur det ska vara och forma dem som jag vill. Jag är inte ute efter det. Jag är ute efter en bra verksamhet till barnen och det är svårt att få det i den här situationen, speciellt eftersom flera av de nya tjejerna är väldigt osäkra och heller inte frågar efter råd och stöd, när de behöver det. Jag är inte en person som pekar med hela handen.
Om ni var i mitt ställe, hur hade ni gjort då? Hur ska jag få rektor att förstå? Det hade varit trevligt att ha minst en kollega att bolla idéer med och planera undervisning med, utan att det blir tjafs eller att kollegan inte ens förstår vad man pratar om. I slutändan är det barnen som drabbas av det här. Själv känner jag mig utanför och det känns hela tiden som att jag får göra skitgörat för att ingen annan kan eller för att de två äldre damerna lämpar över vissa saker på mig, för att de exempelvis inte kan teknik, samtidigt som jag ska vara deras kurator när de är sura på varandra. Jag är så less just nu.