Knepigt på jobbet - känner mig utanför

Varför skulle yngre barnskötare vara sämre? Du beskriver att de anställt personer som du inte kommer överens med inte ett ord om hur det drabbar barnen. Ingen passar på alla arbetsplatser, det handlar inte om att ledningen eller kollegorna har gjort något fel utan om att man inte går ihop med alla och är i olika faser i livet. På min första arbetsplats var t.ex alla i 50- års åldern, jag var 18. Jag var inte ett dugg intresserad av att prata om husrenoveringar och barn. 

Jag tycker du ska söka dig vidare. Det är orimligt att kräva att de ska anställa någon i din ålder så du får någon att prata med på rasten det fungerar inte på det viset. Det kommer troligtvis inte bli bättre inom överskådlig framtid heller.  

Jag tänker att det är två olika daler som du tar upp. Den ena ha dlar om din kollegiala situation där du känmer dig ensam och inte som en del av gruppen. Alltså mer det sociala er kollegor emellan. 

Det andra är att du också verkar tycka att det är svårt att planera verksamhet och att en del i personalen inte tar för sig tillräckligt. 

Det sista kanske du kan styra upp genom att be chefen att få organisera planeringsdagar mm och då lägga upp det på ett sätt så att allas ideer tas till vara och där du försöker lyfta fram de försiktiga. Detlåter ju som att din chef har förtroende för dig. 
Exakt vad är detsom inte funkar i barngruppen beroende på sammansättningen av personal?. 

Den första delen om att ha vänner på arbetsplatsen är ju svårare. Lite svårt att avgöra från detdu skriver om du blir illa behandlad, i så fall ska du förstås gå till chef. Men om det mer handlar om att de andra klickar så kanske du kan bjuda på dig själv genom att hitta på något för hela gruppen. Hur mycket gör du själv för att få kontakt socialt med kollegorna? Du kanske också kan lyfta för din chef att det vore bra med någon teambildande aktivitet på nästa personaldag då sammanhållningen i arbetsgruppen inte är så bra. 

Om jag vantrivdes på jobbet så hade jag nog övervägt att byta. Jag tror det ger mer motiverad personal och det påverkar också barnen positivt. 

Sedan som någon fråga innan undrar jag också hur det går ut över barnen?

Jag tycker också det är väldigt märkligt att som chef anställa unga personal för de är mer ?formbara?, jag tror det bästa är att ha en blandning och att man ser nytta i allas bidrag, vare sig det är de äldre med sin erfarenhet eller de yngre som brukar vara piggare och ha Mer energi till barnen samt inte lika bittra på verksamheten eller i det här fallet annan personal. 

Jag tycker det är viktigt som chef också att se till att ens anställda trivs, och ibland räcker det med småsaker som att uppmärksamma och se dem. 

Jag jobbade i flera år som ensam ung kvinna med många äldre män (som var rätt trötta på organisationen ocj beklagade sig dagligen) men jag uppskattade mina kollegor som individer ändå och vi hade många roliga givande samtal ihop och jag tror iaf att de uppskattade mig också trots att vi var helt olika. 

Ur en chefs perspektiv är det nog rätt normalt att inte ha några jämbördiga kollegor att bolla sina tankar med. Kanske är det därför chefen inte fattar att det blir jättekonstigt att vara i den sitsen som förskollärare. I praktiken blir du ensamt ansvarig för hela avdelningen eftersom tre kollegor mer eller mindre checkat ut och de övriga är helt gröna. Men du är ju inte där för att styra och peka med hela handen utan du är där för att samarbeta. Ska du vara chef ska du ha en chefstjänst med en chefslön.

Du har helt rätt. Det blir oftast bättre verksamhet och bättre arbetsklimat med blandad personal. Blandade åldrar, kön, nationalitet, bakgrund, erfarenhet osv. 

du borde få vara delaktig i rekryteringsprocessen 

Jag ser det också som ett tvådelat problem.
Att människor tystnar när någon kommer in i ett personalrum tyder på en väldigt dålig arbetsmiljö. Där behöver man jobba med frågor kring normer och värden; hur beter vi oss här? Sitta tillsammans i grupp och gärna ha rollspel eller liknande där man modellerar situationer och så får var och en säga hur hen skulle hanterat det. Arbetsgivaren har inte bara ansvar för den fysiska arbetsmiljön (lyft, farliga ämnen osv) utan även det psykosociala. I det här arbetet brukar yngre mest sitta med armarna i kors och "inte förstå". Helt min erfarenhet men i den åldern har man helt enkelt inte fattat att man ÄR varandras arbetsmiljö. Det kan låta tramsigt och fjantigt men en chef som avstår från att korrigera den här typen av beteenden låter så småningom medarbetare förstå att det är okej att bete sig så och ju längre tiden går desto svårare att justera beteendet.

Konfliktakademien | Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet (gu.se)

Sen har vi rekryteringsdelen och där måste också chefen fatta att man måste bygga en grupp med många spelare med olika kompetenser och som på olika sätt bidrar till verksamheten. Man kan inte ha alla 60+ och inte alla nyexade. Ska man jobba nära varann så bör man ta med anställda i processen, kanske att träffa kandidater i steg 2 för att se hur man passar in i gruppen?

Om 2 av dina kollegor börjar närma sig pensionsåldern så måste de ju anställa 2 nya snart. Kanske blir det någon som passar dig? Hursomhelst hade jag nog försökt prata lite med mina kollegor trots att vi är olika.

Det är inte ditt jobb att lära upp de där småbarnen som kommer direkt från gymnasiet. Det skulle vara väldigt irriterande att ha en grupp yrhöns omkring sig på det där sättet som inte har rutiner osv. Alla är nya nån gång, men det vore en annan sak om det rörde sig om en, kanske max två personer.

Du kan försöka vara kamratlig mot de yngre och invänta att de äldre försvinner på egen hand, och hoppas att man rekryterar lite bredare åldersmässigt och erfarenhetsmässigt efter det.

´+1

Antingen får du ju stå ut tills de äldsta går i pension och blir ersatta (och då få din chefs löfte att de blir några som är mer "i mitten" av livet för att få en väl grundad erfarenhet i verksamheten, eller byta redan nu.

Det är mycket lättare att flytta på sig själv än att ändra en hel arbetsplats som man tycker har gått på sniskan.

Jag hade tagit den öppna diskussionen med chefen redan nu, och bestämt mig utifrån det svar jag då fick.

Det handlar inte om ålder här, utan brist på erfarenhet, så klart.

Jag hoppas förstås att jag slipper att säga upp mig och byta arbetsplats. Det är fruktansvärt jobbigt att lämna barnen. Jag är ju trots allt en mycket stor del av deras liv. Många som arbetar administrativt eller med någonting annat har lättare att byta arbetsplats, men här har jag ju barn som jag har jobbat med 8 timmar per dag, i vissa fall från att de var 1 till att de var 5 år gamla. Det är dessutom svårt att säga upp sig, när man inte tycker att kollegorna håller måttet. Jag har gjort det en gång, och vill ogärna göra det igen, eftersom det dåliga samvetet satt kvar så lång tid efteråt.

Jag var på en arbetsplats där jag inte trivdes förut och la en oerhörd mängd energi på att försöka få cheferna att förstå vad som behövde förändras för att få en bra arbetsplats (här handlade det om att en kollega blev mobbad och jag försökte stå upp för denne och få cheferna att  ingripa). 

Det jag (och min kollega) lärde oss av det är att man ska inte ödsla energi på att försöka förändra arbetsplatserna utan man ska byta jobb. Om det är så att man märker att ens ansträngningar om att ändra ger resultat så kan man ju såklart fortsätta och då också känna en tillfredsställelse av att lyckas få saker bättre. Men om det känns som att stånga huvudet mot en vägg och att inga andra är med på att det behövs förändring så är det bästa man kan göra att hitta ett nytt ställe att arbeta på. 

Det kan också vara så att cheferna just nu förlitar sig på dig och därför inte känner behov av att göra något. Om du säger upp dig så kan det faktiskt bli signalen de behöver om att något behöver göras och på lång sikt så kanske arbetsplatsen blir en bättre plats tack vare din uppsägning. 

Instämmer helt här. Även om det är bra att en arbetsplats förändras och att det inte löser några problem om alla bara slutar istället för att försöka förbättra det så måste det ju finnas gränser. Det är inte en anställds ansvar att förändra en dålig ledning / arbetsmiljö, man kan lyfta frågan och påpeka problemen men händer ingenting så får man faktiskt rädda sitt egna skinn och se till att hamna någonstans man kan trivas. 

Jag håller också med. Det är jättefint att resonera såsom TS gör och som förälder finns inget finare än stabila personer som följer ens barn genom förskola och så småningom skola.
Men det är ingen som tackar en för att man känner så. Och man ska definitivt inte gå runt och ha ångest varken dagligen när man har varit på jobbet och mår dåligt eller efter att man bytt jobb. 

Låter oerhört skönt att ha jobbat i 17 år och aldrig ha känt sig utanför fören nu.

Det blir gärna så med en svag ledning. Tyvärr är det extremt vanligt i kommunerna att man anställer chefer som inte är lämpliga för sina jobb. Det finns flera orsaker till varför det är så här. Dels betalar kommunerna väldigt dåligt, dels vill kommunstyret ha chefer som gör som de säger och inte gör ett bra jobb.

Det är alltså väldigt, väldigt vanligt problem du beskriver.
Det du ska göra är att byta jobb. Det finns ju en anledning varför de flesta slutat.

Det är det här kommunala arbetsgivare lever på: personalens dåliga samvete. Det är det som gör att personal slår knut på sig själva för att "andra drabbas".
Saken är den att tanken är fel därför att din vantrivsel alltid kommer att drabba de du säger värna om för personal kan aldrig kompensera för en dysfunktionell arbetsplats. Sånt ger alltid genklang.

Värnar du om barnen ska du söka dig till en fungerande arbetsplats. I det korta perspektivet kommer "dina" barn att drabbas. Men om ingen längre skulle acceptera dåliga arbetsgivare skulle de verkligen vara tvungen att göra något åt det. Idag hålls verksamheten ändå ihop av ett fåtal sjukligt lojala arbetstagare och en radda vikarier.