Sambo, känslostyrd
Hej,
jag undrar om någon känner igen sig i detta eller har några tips :)
jag och min sambo har varit ihop i 6 år och har ett litet barn på 2 år tillsammans, vi har det bra tillsammans och delar värderingar kring nästan allt.
Det vi kämpar med dock är att min sambo, kanske något eskalerande sista åren, ser en motgång oavsett hur liten den är som ett stort nederlag och kan låta det förstöra hela hennes dag. Dagen kan då övergå från att vi har det bra och gör våra morgonrutiner för att få iväg vår son till förskolan och fixa sig inför jobbet till att trösta henne, det kan pågå under hela dagen eller ibland flera dagar.
Det kan vara nästan vad som helst som gör henne ledsen och det börjar lite som en mulenhet, hon tittar ner i bordet, suckar högt ett par gånger och bara sjunker ihop lite mer, sedan kommer kanske ett "...fan också.." och hon börjar kanske gråta och sen övergår hennes humör i en djup svärta - huset vi bor i är inte bra, hennes jobb är dåligt, vårt barn kommer inte få vänner när han växer upp, vi har inte gjort si eller så, vi skulle gjort så här i en situation för 5 år sedan, vi har inte tillräckligt många vänner, varför har vi inte fixat badrummet som en vän gjorde förra året. Felen blir ett oöverstiglig berg av problem som bara presenteras och hopar sig utan lösningar.
Jag upplever att istället för att se mycket av det som faktiskt är bra med allt vi har gjort, gör och har så ser hon ibland, inte alltid, saker som varken hon eller jag kan påverka för stunden som oöverstigliga hinder och låter det totalt förstöra en eller flera dagar, där hon bara ligger i soffan eller sängen och snyftar.
Saken som satt igång det här kan vara kanske en vän som hon upplever inte hört av sig på länge, att någon har sagt något till henne på jobbet som upplever tråkig men också mindre saker som kanske att vi inte har krattat trädgården på löv, eller att vi skulle gå på bio men så blev en av oss sjuka och vi fick ställa in planerna.
I såna situationer släpper hon allt, och går in i sig själv. Jag upplever att jag blir den som helt enkelt får lösa allt när hon får sina sammanbrott. Jag tröstar henne efter bästa förmåga och har läst en del material om konflikthantering, och att möta personer, men det finns en gräns för vad jag kan göra också - jag kan krama, trösta och ge stöd och lyssna men hjälper inte det kan jag inte sitta med henne i flera timmar och bara vagga henne - vår son behöver mat och stimulering, vår hund behöver gå ut och gå, vi behöver handla, laga mat, diska städa osv - och då får hon ligga där och vara ledsen tills hon hämtat sig.
Vi har pratat om det på kvällarna när det bara är vi och hon håller med om att hon är trött på att vara ledsen, att vara orolig för väldigt många saker som hon inte kan påverka, men att det också är bra att ha kontakt och våga visa sina känslor.
Sen är det klart, vi har det bra rent ekonomiskt, vi skulle kunna flytta vart vi vill i princip, vi skulle nästan kunna göra allt vi önskar inom rimliga gränser - men jag tror inte lyckan bor i nån annan kommun, ett större/mindre/mer retro/mer modernt hus.
Jag förstår om hon känner sig "fast", vi har mycket rutiner, men så måste det också se ut med två vuxna som jobbar, vi kan jobba mindre och har testat det men då blir det en annan oro för henne.
Jag vill också poängtera att det är inte alltid såhär utan det händer kanske en 4-5 dagar i månaden med total svärta och kanske ytterligare ca en vecka med mer likgiltig "ömklighet" men inte fullt så nattsvart.
Jag har föreslagit terapi för henne, köpt träningskort med pass och ger henne allt utrymme hon behöver för att träffa vänner på helger om hon vill, gå på kurser eller liknande men hon faller hela tiden ner i samma svarta hål igen.
Jag vet inte riktigt vad för svar jag söker, men kanske om någon känner igen sig i det här och hur ni själva bemöter det?
