Anonym (hopplös)

Mon 14 Feb 2022 13:11

50 svar

Söker hobbypsykolog med expertis på kärlek

Känner mig så hopplös ärligt talat att jag inte vet vad jag ska göra... Så känner att jag lägger mig platt och hoppas på att få något råd eller två härifrån... Sorry för långt inlägg...

Jag har alltid känt en stress kring detta med att hitta en partner, har en inre röst som säger att detta är vad som förväntas av mig, speciellt nu när jag börjar bli till åren (23 år). Det blir att jag hela tiden jagat det, känner att jag vill ha det men av fel anledning. Inbillar mig att om jag har en relation kommer jag känna trygghet, kunna släppa den här stressen, känna mig normal, och vem vill inte ha någon att komma hem till? Men samtidigt känner jag att när jag väl har det så orkar jag inte, tycker det är jobbigt och känner mig i stället stressad över hur jag ska bete mig och vad som förväntas av mig då, har därmed mycket hjärnspöken. Sen känner jag mycket oro för vad mina föräldrar ska tycka, duger den här killen i deras ögon. Därmed blir det att jag försöker hålla alla dörrar öppna och inte binda upp mig vid någon, vilket blir att jag aldrig stannar upp och ser vad jag har utan hela tiden söker och tänker kan jag hitta någon som är bättre. Jag lever mycket i framtiden och inte här och nu.

Det brukar bli att jag väljer killar att hänga upp mig vid som avvisar mig och där chansen för att vi skulle bli ett par är minimal något som gör att jag mår dåligt och bryter ner mig själv. De killar som ger mig uppmärksamhet och visar intresse för mig avfärdar jag i stället. Så brukar bli att jag hamnar i ett av två lägen, det finns de killar jag är attraherad av men som inte ger mig någon bekräftelse och det finns killar som är underbara men som jag inte känner mig attraherad av.

Tänkte jag skulle bryta mönstret och har nu testat att ge en av killarna som gillar mig en chans. Han är jättefin på många sätt och ger mig ingen anledning att känna tvekan eller osäkerhet, men känner mig inte attraherad av honom och jag börjar nu leta fel på honom. Känner mig så hemsk.

Vad ska jag göra för att chilla och sluta bry mig om vad andra tänker???

Anonym (Kör på)

Mon 14 Feb 2022 13:21

#1

Slutta tokstressa att hitta någon livslång partner. Träffa lite olika killar, gör saker som är roligt och se vad som händer.

Flytta inte ihop och skaffa barn med någon du inte känner är rätt och du vill ha som far till dina barn och bli gammal med,

Anonym (hopplös) Trådstartaren

Mon 14 Feb 2022 13:30

#2

Anonym (Kör på) skrev 2022-02-14 13:21:47 följande:

Slutta tokstressa att hitta någon livslång partner. Träffa lite olika killar, gör saker som är roligt och se vad som händer.

Flytta inte ihop och skaffa barn med någon du inte känner är rätt och du vill ha som far till dina barn och bli gammal med,

Känner bara att tiden rinner ifrån mig och att jag missat mitt tillfälle där jag kunde träffa olika killar och bara ha roligt, att detta är något som varit mer aktuellt om jag varit 16-20, inte nu när jag är närmare 30.
Den här rädslan av att bli dömd för hur många jag legat med, hur många förhållanden och andra saker som gör att folk kan ha en negativ åsikt om mig äter upp mitt inre. Har du något råd för hur man kan släppa det?

sextiotalist

Mon 14 Feb 2022 13:31

#3

Anonym (hopplös) skrev 2022-02-14 13:11:28 följande:

Söker hobbypsykolog med expertis på kärlek

Känner mig så hopplös ärligt talat att jag inte vet vad jag ska göra... Så känner att jag lägger mig platt och hoppas på att få något råd eller två härifrån... Sorry för långt inlägg...

Jag har alltid känt en stress kring detta med att hitta en partner, har en inre röst som säger att detta är vad som förväntas av mig, speciellt nu när jag börjar bli till åren (23 år). Det blir att jag hela tiden jagat det, känner att jag vill ha det men av fel anledning. Inbillar mig att om jag har en relation kommer jag känna trygghet, kunna släppa den här stressen, känna mig normal, och vem vill inte ha någon att komma hem till? Men samtidigt känner jag att när jag väl har det så orkar jag inte, tycker det är jobbigt och känner mig i stället stressad över hur jag ska bete mig och vad som förväntas av mig då, har därmed mycket hjärnspöken. Sen känner jag mycket oro för vad mina föräldrar ska tycka, duger den här killen i deras ögon. Därmed blir det att jag försöker hålla alla dörrar öppna och inte binda upp mig vid någon, vilket blir att jag aldrig stannar upp och ser vad jag har utan hela tiden söker och tänker kan jag hitta någon som är bättre. Jag lever mycket i framtiden och inte här och nu.

Det brukar bli att jag väljer killar att hänga upp mig vid som avvisar mig och där chansen för att vi skulle bli ett par är minimal något som gör att jag mår dåligt och bryter ner mig själv. De killar som ger mig uppmärksamhet och visar intresse för mig avfärdar jag i stället. Så brukar bli att jag hamnar i ett av två lägen, det finns de killar jag är attraherad av men som inte ger mig någon bekräftelse och det finns killar som är underbara men som jag inte känner mig attraherad av.

Tänkte jag skulle bryta mönstret och har nu testat att ge en av killarna som gillar mig en chans. Han är jättefin på många sätt och ger mig ingen anledning att känna tvekan eller osäkerhet, men känner mig inte attraherad av honom och jag börjar nu leta fel på honom. Känner mig så hemsk.

Vad ska jag göra för att chilla och sluta bry mig om vad andra tänker???

För det första, du börjar inte bli till åren. Om man ska se på statistiken, så vill man ha ett långt förhållande, så bör du vänta några år till, det är helt krasst så att risken att en relation spricker är högst bland de som träffas unga.

Ditt egenvärde ligger inte i en relation. En mycket bra bas, för att ha en sund och kärleksfull relation är att man älskar sig själv.
Så mitt hobbyråd är. Se till att du är trygg i dig själv (inte pga andra), lär dig tycka om dig själv, under tiden kan du data (men gör det förutsättningslöst, se datingen som ett sätt att träffa nya personer, inte den stora kärleken).

Och än en gång, du är bara 23, för att ge distans, jag hade min första riktigt långa relation när jag var 27 (innan dess var det ungefär ett halvår), en relation som jag själv bröt upp när jag var 30 och ungefär 5 år senare hittade jag den mannen jag lever med idag. (och då var jag inte ens intresserad av att skaffa mig en relation)

Anonym (Kör på)

Mon 14 Feb 2022 13:33

#4

Du är 23! Det tar lite tid och erfarenhet att reda ut vad man tänder på och vad man gillar i det långa loppet.

Skit i vad andra tycker.

sextiotalist

Mon 14 Feb 2022 13:33

#5

Anonym (hopplös) skrev 2022-02-14 13:30:48 följande:

Känner bara att tiden rinner ifrån mig och att jag missat mitt tillfälle där jag kunde träffa olika killar och bara ha roligt, att detta är något som varit mer aktuellt om jag varit 16-20, inte nu när jag är närmare 30.
Den här rädslan av att bli dömd för hur många jag legat med, hur många förhållanden och andra saker som gör att folk kan ha en negativ åsikt om mig äter upp mitt inre. Har du något råd för hur man kan släppa det?

Närmare 30, du skrev att du var 23. Bor du i en liten stad eller i en by, kommer du till de större städerna så är det flesta i din ålder i full färd med att plugga, leka runt lite.

Anonym (S)

Mon 14 Feb 2022 13:52

#6

Fortsätt träffa killar som är som han du träffar nu. Endera dan träffar du nån som du är attraherad av fysiskt också.

Anonym (hopplös) Trådstartaren

Mon 14 Feb 2022 14:05

#7

sextiotalist skrev 2022-02-14 13:31:43 följande:

För det första, du börjar inte bli till åren. Om man ska se på statistiken, så vill man ha ett långt förhållande, så bör du vänta några år till, det är helt krasst så att risken att en relation spricker är högst bland de som träffas unga.

Ditt egenvärde ligger inte i en relation. En mycket bra bas, för att ha en sund och kärleksfull relation är att man älskar sig själv.
Så mitt hobbyråd är. Se till att du är trygg i dig själv (inte pga andra), lär dig tycka om dig själv, under tiden kan du data (men gör det förutsättningslöst, se datingen som ett sätt att träffa nya personer, inte den stora kärleken).

Och än en gång, du är bara 23, för att ge distans, jag hade min första riktigt långa relation när jag var 27 (innan dess var det ungefär ett halvår), en relation som jag själv bröt upp när jag var 30 och ungefär 5 år senare hittade jag den mannen jag lever med idag. (och då var jag inte ens intresserad av att skaffa mig en relation)

Det är nog det som är problemet att jag ser det som att mitt värde minskar för varje gång jag dejtar någon, att det blir ytterligare ett misslyckande och att inte någon kommer vilja ha mig för det. Jag kan inte hjälpa att önska att jag ska stå med villa, volvo och vovve... Att om jag har allt det klart så kan jag andas, men vet att jag lurar mig själv.

Tack för att du delade med dig av din erfarenhet!

sextiotalist skrev 2022-02-14 13:33:11 följande:

Närmare 30, du skrev att du var 23. Bor du i en liten stad eller i en by, kommer du till de större städerna så är det flesta i din ålder i full färd med att plugga, leka runt lite.

Ska stå nära 30. Ser det som att jag kommer vara 24 när jag är färdigutbildad, sen vore det lämpligt att jobba 2-3 år och därefter att parallellt läsa en master/magister och skaffa första barnet och då kommer jag hunnit bli 26/27. Kommer ha levt en fjärdedel av mitt liv då om jag siktar på att bli 100.

Bor i en liten by. Kanske därför jag har känslan av att ligga efter då många av mina gamla klasskompisar hunnit skaffa sig jobb, förlovat sig och står med ett eller två barn

Anonym (hopplös) Trådstartaren

Mon 14 Feb 2022 14:13

#8

Anonym (S) skrev 2022-02-14 13:52:57 följande:

Fortsätt träffa killar som är som han du träffar nu. Endera dan träffar du nån som du är attraherad av fysiskt också.

Kan jag göra det även fast jag känner en mer vänskaplig känsla för honom när han känner så mycket mer? Försöker vara ärlig mot honom och har berättat lite om min osäkerhet. Han har sagt att han vill mycket mer och att jag därför får bestämma tempot, men känner mig som en stor bluff. Men funderar också på om jag har en fantasibild av hur det ska kännas som jag aldrig kommer få uppleva. Att när jag träffar den som är rätt för mig kommer allt kännas rätt, ingen osäkerhet, kommer tänka på honom hela tiden och så vidare.

Anonym (S)

Mon 14 Feb 2022 14:18

#9

Anonym (hopplös) skrev 2022-02-14 14:13:14 följande:

Kan jag göra det även fast jag känner en mer vänskaplig känsla för honom när han känner så mycket mer? Försöker vara ärlig mot honom och har berättat lite om min osäkerhet. Han har sagt att han vill mycket mer och att jag därför får bestämma tempot, men känner mig som en stor bluff. Men funderar också på om jag har en fantasibild av hur det ska kännas som jag aldrig kommer få uppleva. Att när jag träffar den som är rätt för mig kommer allt kännas rätt, ingen osäkerhet, kommer tänka på honom hela tiden och så vidare.

Ja det kan du, och det borde du. Naturligtvis inte hur länge som helst men ge det en tre, fyra träffar åtminstone innan du går vidare. Då har du gett det en ärlig chans. Du kommer lära dig saker om dig själv och andra, hur en normal relation kan se ut och vad du egentligen borde söka efter hos en partner.

Anonym (hopplös) Trådstartaren

Mon 14 Feb 2022 14:25

#10

Anonym (S) skrev 2022-02-14 14:18:19 följande:

Ja det kan du, och det borde du. Naturligtvis inte hur länge som helst men ge det en tre, fyra träffar åtminstone innan du går vidare. Då har du gett det en ärlig chans. Du kommer lära dig saker om dig själv och andra, hur en normal relation kan se ut och vad du egentligen borde söka efter hos en partner.

Är rädd för att låta mig träffa sådana killar som är underbara på alla sätt men där jag tycker mig sakna en attraktion till dom. För vad ska jag säga till dom när jag vill avbryta när det inte finns något fel på dom mer än att jag inte tycker jag har rätt känsla. Har ofta använt avstånd som ursäkt då jag flyttar runt mycket. Problemet är att med han jag träffar nu kan jag inte använda den ursäkten då jag kommer behöva bo kvar nära honom i alla fall det närmsta året.

Söker hobbypsykolog med expertis på kärlek

INNEHÅLL