Hjälp! Vad ska jag göra med min tonåring

Låter som en helt normal tjej, Så länge skola och fritid inte spårar ur så är det nog ingen fara.

Vad händer när hon bryter mot reglerna? Det låter som du har ett barn som inte för kosekvenser när hon gör dumheter vilket självfallet förvärrar beteendet 

Sen kan ju ibland tonårstjejer vara lite dryga , Brukar låta våran 15 åring prata själv om skolan om hon vill, annars låter jag henne vara. Dom anser att alla typer av frågor är korsförhör. Men dom ordningsreglerna vi har i hemmet följs av alla 

Har hon (och ofta hennes kompisar) stökat ner får de inte komma hit på ett tag. Nu menar jag verkligen stökat ner, inte några smågrejer. 

det händer att jag tar jag mobilen om hon inte lägger bort den när hon ska eller så får hon somna med öppen dörr så jag hör om hon håller på med den. 

Jag tycker inte bara hon är dryg längre utan rent av elak. Hon säger rätt ofta nu för tiden att hon ska flytta hemifrån så fort hon fyller 15. 

Ensamstående mamma + tonårstjej verkar vara en svår kombination. Har hört det från många håll. Själv känner jag igen precis allt du skriver med min äldsta dotter. 

Bara ignorera om hon säger sånt, det är typiskt tonårsbeteende och lägg ingen vikt vid det. 

Tänker att hon kanske inte mår helt bra/är helt i balans. Fysisk aktivitet/träning/hobby kanske kan hjälpa

Hon tränar mycket och är väldigt glad i övrigt. vi har pratat med psykolog men de såg inga problem i hennes  mående. 

Varför får hon inte sova med stängd dörr? En god natts sömn måste hon väl få oavsett hur hon är på dagtid. 
Vad är det du 'håller koll på' genom att inte låta hennnee stänga in sig?

de Flesta tonåringar har sådana perioder. Det är en del av att slita sig loss som man går igenom. Kanske hjälper det lite om du tänker på det, att det är en normal och sund väg till självständighet  Sen är det inte kul när man behandlas som något som katten släpat in och är man själv får man dessutom ta allt själv. 

Något som hjälpt mig i tuffa perioder är att läsa böcker om tonårspsykologi - det är bra att påminnas om det normala i beteendet. Och också faktiskt att ha någon att snacka lite skit med. ;) känner du någon annan med tonårsbarn så kan det vara väldigt befriande att få säga att nu står jag inte ut - hon får gärna flytta imorgon, hemska unge! det avdramatiserar lite och man får ur sig lite ilska. Så kan man hålla lugnet själv när det stormar hemma. 

I den åldern har ungar INGET konsekvenstänk, de kan vara fruktansvärt ego och de bär på en hel värld inom sig med massa tankar de behöver reda ut själva.

sen ska man ju såklart inte ta vad som helst men att hon säger hon vill flytta eller ligger vaken med telefonen är inga jättestora grejer. Undvik onödiga konflikter, låt henne upptäcka konsekvenserna själv (vaken för sent = trött på morgonen) utan att påpeka det. Det varar inte hela tonåren det här är min erfarenhet. Det är något år då och då som de är hemska och sen blir de mysigare. De måste bara landa i sig själva lite. 

Min dotter var hemsk ett tag och jag kände att vår relation för evigt skulle förstöras. Men efter något år lugnade hon sig och vi fick, och har, en jättemysig relation. :) 

hormoner, hormoner, hormoner. Tänk på det. 

Jag stänger den när hon somnat. Hon sover gott ändå, det är helt släckt i lägenheten. Annars håller hon på med sin mobil inpå natten och då får hon inte sömnen hon behöver. Vill hon somna med stängd dörr får hon inte ha mobilen där. 

Vilken ålder var jobbigast tycker du? Min dotter är väldigt ego just nu och tuff mot mig. 

har provat att låta henne sköta det med telefonen själv men det blev för stora konsekvenser (kom inte iväg till skolan ibland och presterade  dåligt på prov pga trötthet). hon accepterar det helt ok ändå tycker jag. 

just det med relationen skrämmer mig, att den kan kännas förstörd. vi Har ju fina stunder också men de är färre nu. hon tycker bara jag tjatar och det för jag för att hon struntar i allt. Jag kan välja mina strider ibland men det är inte ok när jag kommer hem trött efter jobb och hela hemmet är kaos. 

13-14 var ett enda surande, skrik och något som nästan kändes som hat mot mig som mamma. ALLT jag gjorde var fel. Sen var det som något bara förändrades över en natt nästan. Många jag känner som sagt samma sak om sina döttrar. Och många många många som säger att det är som att få in en främling i hemmet. Vem är den här elaka bitchen typ? :D 
det går över. När jag pratat med min dotter i efterhand och frågar hur hon såg på den tiden har hon inget minne av att det var något speciellt med mig, mer att hon deppade över att alla andra (hehehe) hade pojkvänner, hennes näsa var för stor, kompis var sur på henne osv. Dvs saker som inte hade alls med mig att göra men som togs ut på mig.

Barnen själva fattar inte att man tar så illa vid sig. De är i sin egen lilla värld. 

Finner stor tröst i detta! Känner verkligen igen det. 

Så var det här med.