Påverkad av pandemins restriktioner?

Håller avstånd, använder munskydd när jag känner det behövs och....suck....tvättar händerna. Så restriktionerna vet jag inte, men sunt förnuft gäller väl fortfarande.

Inte så mycket, faktiskt. Inga problem med att jobba hemma, inga hemmaboende barn så sluppit alla de problem som de med hemmaboende barn har haft. Visst har det varit tråkigt att inte kunna träffa folk som vanligt, men inget som påverkat oss så mycket. Våra mammor har vi träffat hela tiden. 

Ja men man har väl blivit lite mer tillbaka dragen känner man. Man känner väl kanske inte att man har lika stort behov till att umgås med andra, att man gärna sitter hemma en kväll i soffan med godis och chips än att gå ut och socialisera sig med andra? Så kände man ju inte riktigt förr hahah

Har varit isolerad då allt ställts in, och det har i sig varit dåligt för mitt måede men den biten tror jag släpper nu när jag får träffa folk igen. 

Däremot har jag folk nära som inte vaccinerat sig pga att man blev så bitter och arg på tvånget och hetsen kring det och deras mående kommer inte bli bättre nu så pandemin och alla vaccinhetsare har kanske förstört relationer för mig för all framtid då dessa människor blev så bittra av hatet att de inte är samma som innan pandemin.

Ja sunt förnuft behövs såklart även idag! Men hur tänker du när du ska umgås med folk som man umgicks innan pandemin? 

Inga problem. Vi umgås med de vi gillar, både förr och nu. 

Har inte märkt av restriktionerna alls i mitt liv, förutom det uppenbara med att hålla avstånd och sprit i all butik osv.
Har kunnat göra det jag brukar, vissa högtider har blivit inställda pga sjukdom, men så är det ju alltid om någon är sjuk.
Eftersom jag är gravid har jag munskydd när jag är i butik eller där det är mer folk tätare inpå. 
Umgås annars så ofta jag kan med nära och kära.

Vi har ju varit ett otroligt fritt land jämför med resten av europa!

Pandemin fick mig att förstå hur jag avskytt mycket med det sociala kravfyllda livet. Ständigt återkommande fester, traditioner, bjudningar i stora grupper, och att behöva vara på ett jobb med andra, ha skor på mig hela dagarna osv. Tvingas tänka på kläder, se bra ut, vilket även är en stor del av mitt jobb. Att alltid vara på topp utseendemässigt, sminkad, hänga med modet. Under pandemin hade jag turen att kunna vara hemma, visserligen rejält isolerad från familj och vänner som bor i andra delar, vilket ju klart var en sorg och saknad. Men nu känns det omöjligt att vilja vara en del av det andra. Bara välja kläder, tvätta håret flera ggr i veckan, sätta på ansiktet utåt är en stor ansträngning. Skulle klara mig utan människor och bo i en liten landsortsby resten av livet känns det som. Låta kroppen få se ut som den vill, skita i smalhetstrender och bara äta alla godsaker jag avstått pga omgivningens krav.

Jag tycker inte restriktionerna har påverkat mig så väldigt mycket. Innan vaccinationen fanns var jag rädd för att bli smittad men sen släppte det.
Jag jobbar dessutom inom skolan och jag fick inte covid förrän nu i januari-22, den milda sorten och blev inte speciellt sjuk. Med tanke på all oro och rädsla för att bli smittad just inom skola eftersom vi är många personer på samma plats, så kanske det är ett under att jag inte blivit det tidigare? Jag vet inte. 

Jag saknade också att kunna gå åkt på restaurang nån gång då och då men det var ett lätt "pris" att betala för att undgå smitta. 

Mitt liv utanför jobbet är ganska stillsamt ändå, mest med familjen, så det blev inte så väldigt stor skillnad på det sociala, mer än att man inte kunde möta sina gamla föräldrar på ett tag. Eftersom jag är übersocial på jobbet är det rätt skönt att inte behöva vara det på fritiden mer än enstaka gånger. 

Tycker det är kul ändå nu med kalas, dop och annat som folk väntat med. 

Ja men det kan jag faktiskt hålla med om. Jag känner nästan att vardagen är lite lättare nu när man inte känner lika många måsten? Innan skulle man göra en massa och man kände sig tråkig om man valde att stanna hemma. Pandemin gjorde att det blev mer "okej" att vara hemma, vilket jag själv nu uppskattar i efterhand.

Det värsta för mig personligen var nog att inte få besöka min mormor, som sedan dog ensam och efter att ha blivit smittad av personal.

Och, barnen har rätt mycket frånvaro i skolan, eftersom de var tvungna att vara hemma en vecka vid minsta symptom. Det var bara de sista månaderna som testningen kom igång ordentligt, då kunde de gå iväg när det negativa provsvaret kom. Visst har de tagit hem läxor och sådant, men det är ändå inte samma sak som att de är på plats i skolan.

 Det känns kanske lite ovant att mycket har återgått till det normala, men tar emot gör det inte.

Känner ni att det tar emot lite att socialisera sig med andra som "normalt" igen?

Nej, vi har träffat vänner under tiden och jobbat på kontoret som vanligt om än med färre besökare och mindre att göra.

Nej jag har i stort sett inte påverkats av pandemin alls. Jag har levt precis som vanligt förutom att jag har hållit lite mer distans till andra och inte handhälsat.

Inte ett dugg. Snarare positivt för jag slapp umgås ofrivilligt och slapp ta folk i hand. Antingen var det "död sill"- hälsning eller krossa handen som gällde och jag avskyr båda.

Absolut, har inte traffat mamma på snart 3 år. Och nu kom Ukraina-Rysslandskrisen, så nu vet jag inte hur det blir i sommar heller, som tillägg till krav på negativa covid tester och annat for att kunna flyga.