Passiv aggresivitet, de känns som att de inte är så många som vet vad de är.
Undrar mest om ni har varit med en sån person och hur dom har betett sig mot er och hur dom hanterar situationer.
Försöker reda ut om min kille har sånt problem så de skulle underlätta att veta vad ni gick igenom och så.
Ja, min kille kör med sånt. Han klarar inte av att hantera konflikter. Istället pyser hans missnöje ut som pikar, småtaskiga skämt och kritik. Han kör dessutom silent treatment mot mig i flera dagar om jag skäller på honom för något eller ställer krav. Det är skitjobbigt.
Det har tagit mig flera år att förstå vad det är han gör. Har aldrig varit med någon som beter sig så här. Vi har snart varit ihop i sju år. Jag har tröttnat rejält. Numera ignorerar jag honom helt och kör samma tillbaka mot honom om han kör silent treatment. Det hjälper att veta om att det är helt och hållet hans problem och hans neurotiska sida. Det har inget med mig att göra. Innan så har jag mått väldigt dåligt av den här tystnaden men numera så kommer det inte åt mig på samma sätt. Och om han kommer med sina pikar så frågar jag direkt varför han är passivt aggressiv.
Passiv aggresivitet, de känns som att de inte är så många som vet vad de är.
Undrar mest om ni har varit med en sån person och hur dom har betett sig mot er och hur dom hanterar situationer.
Försöker reda ut om min kille har sånt problem så de skulle underlätta att veta vad ni gick igenom och så.
Alltså det är väl ett sätt att kommunicera på som inte är så bra och som används av folk som är dåliga på att hantera konflikter. Personer som är konflikträdda och inte vågar säga rakt ut vad dom stör sig på utan lindar in det i pikar. Personer med otrygg undvikande anknytning som inte klarar av att hantera sina känslor. Oavsett så är det superjobbigt att leva med en sådan person och det krävs nästan att personen själv är medveten om problemet och försöker fila lite på kommunikationen.
Gift med en sådan, inte länge till för vi ska skiljas. Men, han brukar göra en hel del saker fast som variation på ett par större teman.
Antingen försvinner han, rent fysiskt eller mentalt. Han kan gå iväg mitt i en mening som jag säger, eller mitt i en diskussion. Han försvinner iväg från hemmet. Han vägrar vara i samma rum som mig. Han vägrar prata med mig. I förra veckan tjurade han i flera dagar i sträck, jag såg honom mindre än en halvtimme totalt på ett dygn då.
Eller så fäller han pissiga kommentarer. Såna där indirekta bittra barnsliga kommentarer. "Du kunde inte ha frågat om jag också ville ha kaffe?!" kom nyligen. Eller så handlar det om nåt annat han är sur för. Pikar, som nån kallade det längre upp.
Men om han är riktigt arg så är han istället riktigt aggressiv och utåtagerande. Jag antar att det är så det blir när han inte kan kontrollera sig själv längre. Han kan vråla mig rakt i ansiktet så det bara ringer i öronen, eller röra sig hotfullt omkring mig. Han kastar inte saker iaf eller har sönder något. Han slår mig inte heller eller gör mig illa fysiskt på andra sätt, inte numera. Men så som han rör sig omkring mig gör mig riktigt rädd ibland för att han skulle kunna göra det. Oftast brukar det bli att han skriker och gormar i det läget, och sen stormar han ut. Tack och lov att han iaf försvinner ut de gångerna.
Jag väntar på att han ska flytta ut, att han ska hitta en lägenhet. Vet inte om han har börjat leta ens. Tänker inte fråga. Hade önskat att han/vi kunde ha gått i terapi men han vägrar. Jag tänker inte tjata längre. Det enda jag vill är att vi kan hålla sams så länge. Jag lever mitt liv, försöker vara mitt genuina jag. Försöker få vardagen att flyta på för oss alla tre. Jag får ta det som det kommer.
TS, om du lever med en passiv-aggressiv person så önskar jag att du kunde värdera dig själv och din tid på jorden mer, och lämna honom.
Hur vet man om man är det då? :/ Jag menar, jag är komplicerad. När jag är trött blir jag grinig, och när jag är grinig vill jag bara vara ifred och helst inte prata överhuvudtaget. Jag lider av depressioner, och när jag mår riktigt dåligt är det likadant, jag vill vara ifred och inte prata alls. Och om jag och maken är osams och det inte går att diskutera för tillfället, då vill jag vara ifred och inte prata med honom, efter ett tag lugnar jag ner mig och det går att prata lugnt. Men han vill lösa det DIREKT och tjatar och pressar tills jag slutligen exploderar. Summan av det hela: När jag är trött eller mår dåligt, då pratar inte jag. För jag jobbar med mig själv just då.
Hur vet man om man är det då? :/ Jag menar, jag är komplicerad. När jag är trött blir jag grinig, och när jag är grinig vill jag bara vara ifred och helst inte prata överhuvudtaget. Jag lider av depressioner, och när jag mår riktigt dåligt är det likadant, jag vill vara ifred och inte prata alls. Och om jag och maken är osams och det inte går att diskutera för tillfället, då vill jag vara ifred och inte prata med honom, efter ett tag lugnar jag ner mig och det går att prata lugnt. Men han vill lösa det DIREKT och tjatar och pressar tills jag slutligen exploderar. Summan av det hela: När jag är trött eller mår dåligt, då pratar inte jag. För jag jobbar med mig själv just då.
Hur vet man om man är det då? :/ Jag menar, jag är komplicerad. När jag är trött blir jag grinig, och när jag är grinig vill jag bara vara ifred och helst inte prata överhuvudtaget. Jag lider av depressioner, och när jag mår riktigt dåligt är det likadant, jag vill vara ifred och inte prata alls. Och om jag och maken är osams och det inte går att diskutera för tillfället, då vill jag vara ifred och inte prata med honom, efter ett tag lugnar jag ner mig och det går att prata lugnt. Men han vill lösa det DIREKT och tjatar och pressar tills jag slutligen exploderar. Summan av det hela: När jag är trött eller mår dåligt, då pratar inte jag. För jag jobbar med mig själv just då.