Kämpar för relationens överlevnad

Kan du inte fortsätta ha kontakt med barnen då? Kanske ha nån slags varannan helg-umgänge eller vad som kan tänkas passa er. 

Tror ingen tjänar på att du går runt och är olycklig om dagarna

Håller med

Ja det vill jag ju förstås. Jag ser dom verkligen som mina barn. Jag reser med jobbet och nu gör jag långa arbetsresor för att slippa vara hemma ??

Finns det möjlighet för dig att adoptera barnen innan en separation? Isf har du och barnen helt andra rättigheter än om du inte juridiskt är pappa (om mamman önskar sätta stopp för att ni fortsätter umgås). 

Jag tror det blir svårt. Hon måste godkänna en sådan process. Jag orkar inte leva olycklig men jag vill inte förlora barnen. Dom är inte mina biologiska men dom är mina barn

Även biologiska pappan måste godkänna det.

Jag känner en kille som var plastpappa åt två rätt små barn för över 25 år sedan. De kallar honom fortfarande pappa, och anser dessutom att han är morfar/farfar till deras egna barn.

Är du olycklig för att det inte finns någon gnista? 

Nej det är förstås mera än så. Vi är helt enkelt på helt olika plan och drömmer om helt olika saker. Vi delar inte några intressen och fungerar mest som roomies. Vi gör inget tillsammans och inte njuter vi av varandras sällskap heller. Vi träffades när båda var nere och stöttade varandra på vägen upp. Men vår resa har först oss till helt olika ställen

Det låter som om du skall separera. Prata öppet med henne om hur du känner, och din omsorg om barnen. Du kan väl ha umgänge varannan vecka, om hon värnar om sina barns bästa så borde hon tycks att det är en bra idé, när hon landat i det nya.