Mitt barn vill bara veta av mig om jag har smink på?!

Men sluta spamma forumet med hittepåtrådar. Det kommer än det ena, män det andra varje dag nu. 

Vadå spamma i forumet? Någon som tagit upp samma eller? 
tycker det är riktigt taskigt att säga detta är spam när jag är en mamma som verkligen behöver lufta detta eftersom jag inte vågar eller ens har någon annan att dryfta detta med än min sambo. Och han är ett ännu större frågetecken.

Supervanligt att barn gör sånt här. De kan experimentera med läskiga saker som att ta avstånd med trygga vuxna, vars kärlek de är helt säkra på. Att det handlar just om smink är kanske inte lika vanligt, men fenomenet som sådant är det.

Ta det med ro. Om det är rimligt så ge honom ett val att du tex nattar och läser saga eller att han går och lägger sig utan hjälp. Andra saker som bara måste ske så konstaterar du det och beklagar att det måste ske på ett sätt han inte vill. Sätt för allt i världen inte på dig smink för att han säger det (utan bara för att det är något du skulle göra ändå).

Låt dig inte provoceras. Du behöver bara vara trygg och tydlig med din kärlek och omsorg. Var samtidigt tydlig med regler om respekt och era förväntningar på hur vi bemöter varandra. Lite stopp, min kropp skulle inte sitta fel, men gör inte för stor grej av det.

Jag tycker du ska stå på dig. Du behöver inte försvara dig inför barnet eller bli sur, ledsen osv om han inte vill umgås när du är osminkad. Säg att det är synd eftersom du älskar att krama, natta och andra saker men att det då får bli en annan dag.

(M): Vet inte varför det in funkar att citera men tusen tack för du tog dig tid att skriva ett så fint utförligt svar! Känns så skönt att få någon annans tankar om detta. Och blev lugnad av det du skrev. ska försöka rida ut detta och hoppas det går över snart..har pratat en del med honom om att alla bestämmer över sina egna kroppar men behöver säkert prata vidare om detta och mer kontinuerligt. Har även sagt flera tillfällen att ?ibland har jag smink och ibland inte? så är det bara liksom och att det inte spelar någon roll.  

Hade ungen gjort så hade jag tvingat maken att supa sig alldeles dyngrak (super du dig inte dyngrak och gör det här för mig så sexvägrar jag, så säger jag till honom om han också mopsar upp sig) och sedan skall han natta ungen. Efter att gubben ramlat omkring jättefull och sluddrat sig igenom nattsagor några gånger hade jag sagt duger osminkad mamma nu ungjävel? 

Ovanstående var bara ett skämt.

Ja, ha lite tålamod. När han pratar om smink så tycker jag att du kan vara väldigt tydlig med att det är ditt personliga val och inte något som han har makt över. Bekräfta att du hör vad han säger: Du tycker att det är fint med smink - det gör jag med.
Och följ upp med att förstärka dina gränser: Jag vill inte ha smink nu.
Byt sedan omedelbart ämne för att inte på något sätt ge intryck av att du öppnar upp för en diskussion: Ska vi se vad som händer i boken nu?/Kan du hitta din jacka?/ Vill du dricka mjölk eller vatten?/Vilken färg vill du ha att måla med?
Envisas han så är det ok att säga ifrån: Jag vill att du slutar nu. Du kan gå och leka själv ett tag för jag vill inte höra på det här längre. Om det passar bättre så ursäktar du dig själv istället och går och gör något annat.

Var inte rädd för att visa lite ledarskap och ta kontroll. 

Något som du och hans pappa kan försöka vara lite mer medvetna om är även hur ni pratar till varandra. Försök att ge varandra komplimanger och uppskattning så att sonen hör. Tala positivt om varandra och er själva. Är pappan närvarande när sonen kräver att du sminkar dig kan han också säga ifrån: Men så kan du inte säga om någon annans kropp! Och mamma som är så vacker! 

Det är inte sonens ansvar och det ligger inte i hans makt att bestämma hur er självbild och kroppsuppfattning ser ut och det är inte juste att låta honom leva i den tron.

En sak vi har gjort när något av barnen har gått igenom en mammig eller pappig fas är att se till att den mindre populära föräldern fick ansvar att göra något riktigt roligt ett tag. Det kan vara att gå till skate-parken, vara ansvarig för utdelning av lördagsgodis, organisera cykelturer, spela ett spel på datorn eller ta hand om kvällsbadet tex. Något man gör ganska ofta och som barnet faktiskt prioriterar och bryr sig om. Det är lättare att bli betraktad som en resurs då.

Ledsen för uppsatsen! (Jag sitter uppe och håller en nyopererad katt sällskap i natten). Ta bara till dig det som verkar passa för dig ...

 

älskar att du skrev en uppsats! Tack! Så bra och kloka råd! Tar till mig av allt och ska prova. Tycker bara det är så märkligt att han fixerat sig så vid just detta. Försöker stålsätta mig så gott det går men det är lätt att små tvivel och negativa tankar försöker smyga sig på. 

Är väl så här vissa ungar blir när de har föräldrar som är mesiga och låter barnen styra och ställa. Föräldrar som börjar darra så fort deras unge skriker "jag vill haaa". 

Om den här tråden är på riktigt måste du byta synsätt helt när det gäller ditt föräldraskap. Det är du som är mamman. Mitt barn skulle inte ens komma på tanken att kommentera en sådan sak, så det måste vara du själv som har pratat om smink osv. En femåring ser ju knappt att någon är sminkad såvida det inte handlar om kraftig ögonmakeup och läppstift. 

Hur bemöter du barnet när han är avvisande? Vad menar du med elak? Ge exempel. 

Om mitt barn sa till mig att jag inte fick krama eller natta honom skulle jag bara säga "nähä, godnatt då!" med ett leende och sedan släcka/lämna rummet eller vad du nu brukar göra. Det är inget att hetsa upp sig över. Alla barn gillar inte kramar så det är inte hela världen. 

Är det en fixering på smink och make-up så kanske ni kan bemöta det lite mer specifikt. Köp hem lite ansiktsfärg eller teatersmink och måla ansiktsmålningar på varandra eller några tillfälliga tatueringar. Lägg lite extra tonvikt i att man väljer vad som ska vara på sin kropp om det känns rätt - eller var bara fjantiga och ha kul tillsammans.
Eller ha en spa-dag tillsammans med allmänt kroppspyssel - alla mina barn älskar detta.