Börja 1:an direkt?

Kör!

Vet inte vad som är rätt och fel här.
Bara en spontan tanke på en eventuell nackdel.

Hans klasskamrater kommer ju alltid vara 2 år äldre, vilket innebär att han inte får festa när han tar studenten. Kan verka rätt obetydligt som förälder just nu, men när väl är där finns risken att han blir riiiiktigt besviken. :) hahaha...

Vet inte hur pass jobbigt det är för de som väl hamnar där.. men men...

Tack för att du tog dig tid att läsa och svara. Det är en bra och viktig reflektion du kommer med.

Jag hade def. försökt förstå för- och nackdelar för ert barn om ni accepterar, eller inte. När jag var 5 blev min mor tipsad om samma sak. Hon tackade nej då hon ville jag skulle få bara barn så länge som möjligt. Det slutade med att jag senare var understimulerad i skolan, tröttnade, för att senare hoppa av helt. Idag har jag ingen dokumenterad utbildning, vilket alltid hänger över mig, fast jag arbetar som internrevisor för ett välkänt globalt företag.

Det är jätteovanligt att förskolan föreslår något sånt här. I vanliga fall hör man bara om föräldrar som får kämpa sig blå för sina barn som inte passar in med sina jämnåriga  mot personal som bara klagar på att barnet inte vill anpassa sig. 

Börja med ett möte mellan er föräldrar, rektorn och alla de andra som tydligen varit involverade utan att ni föräldrar blivit vidtalade. Det låter som en udda process i det här fallet måste jag säga, men helt otroligt roligt om en förskola för en gångs skull ser ett begåvat barn! 

Tack för svar.  Hur upptäcktes din begåvning? Började du läsa tidigt eller hade lätt för dig rent generellt? Vilket beslut tycker du att din mamma skulle tagit? Var det tal om att hoppa över 1 el 2 år?

Frågan är inte bara hur han klarar det akademiska, utan också hur det sociala funkar. Ytterligare en sak är hur skolan hanterar begåvade barn - kan de ge stimulans inom klassrummet om han går med jämnåriga eller med ett år äldre barn?

Skulle vara väldigt försiktig med att sätta ett barn i skolan med barn som är två år äldre, om inte barnet redan nu faktiskt mest leker med de barnen och har litet utbyte av jämnåriga. Det är oftast en otrolig skillnad i mognad mellan en 5-åring och en 7-åring, både när det gäller social interaktion, förmåga att lyssna och sitta still m.m.

Har man inte fyllt 5 år är det nog tufft att gå i vanlig skola. I ettan är det betydligt mindre tid för lek och kraven på självständighet är betydligt högre än i förskolan.

En del skolor kan låta barnen gå i en klass med jämnåriga, men sedan antingen erbjuda extramaterial och extraundervisning på rätt nivå (antingen i klassrummet eller tillsammans med t.ex. specialpedagog), eller låta barnet vara med äldre barn under vissa lektioner. En viktig del där är också att ha en långsiktig plan- vad gör man när barnet i 2:an är på 5:ans nivå, och i 3:an på 7:ans nivå?

Det är inte lätt att få skolan att ge stimulans på rätt nivå, och faktiskt undervisa barnet på högre nivå. Blir lätt så att barnet tvingas göra massvis av alldeles för enkla uppgifter, för att sedan få mer liknande uppgifter. Får barnet svårare uppgifter är det inte helt ovanligt att uppgifterna delas ut utan genomgång eller förklaringar, vilket lätt kan bli tokigt.

Jag har en son som har väldigt lätt för matematik, och hela lågstadiet fick jag kämpa för att han skulle få mattestimulans, och oftast fick jag det att fungera till vårterminen, för att sedan jobba med att hitta en lösning framåt hösten igen. Med speciallärare och lärare som var föräldralediga fick jag kämpa en del varje höst för att få igång en någorlunda fungerade undervisning varje år. . Mellanstadiet blev bättre, och nu på högstadiet har han äntligen en lärare som klarar av att anpassa undervisningen. 

Sonen hade en klasskamrat som är generellt särbegåvad (läste som en 15-åring i 1:an och var nästan lika bra på matte som min son), och han fick hoppa upp en årskurs efter 1:an. Det verkar ha funkat OK, men tror att det blir betydligt tuffare att hoppa upp 2 år. Killen som fick hoppa upp ett år är fortfarande betydligt kortare och fysiskt mindre mogen än klasskamraterna, vilket också kan bli tufft.

En av mina vänners barn går på en skola där det nivågrupperar barnen i svenska och matte, genom att jobba med tvärgrupper över 3 klasser. Hennes barn har fått svårare uppgifter i svenska och matte, samtidigt som de haft undervisning med sin egen klass i de flesta andra ämnen. De har fått jobba med matematik på högre nivå och fått svårare uppgifter i svenska. På många sätt tror jag att det här är den bästa modellen. Barnen har jämnåriga kompisar, men får samtidigt stimulans. 

Jag är delvis uppvuxen i Tyskland (där man börjar skolan redan vid 5) så när vi flyttade till Sverige så var jag redan året yngre än mina klasskamrater. Fick dessutom hoppa över femte klass för att jag låg så långt före. Det ordnade sig trots att det var väldigt tufft att vara sen i utvecklingen och dessutom nästan 3 år yngre än många andra i högstadiet (jag är född sent på året). Jag hade hunnit upp i andra ring på gymnasiet innan jag kom i puberteten på riktigt.

Så här i efterhand önskar jag att mina föräldrar hade hållt tillbaka hoppet från fjärde till sjätte klass. Jag kände mig alltid lite fel och utanför för att jag ju var så mycket mindre än alla andra.
Visst jag var smart, men låg ju långt efter i de sociala och fysiska utvecklingen och det märktes verkligen i från 10-15 års ålder.

Jag jobbar som lärare i åk 1. Som tidigare nämnt så finns det för-och nackdelar. Jag skulle dock vänta med eventuell uppflyttning till efter att han börjat förskoleklass. Steget att börja ny skola är stort nog tycker jag, börjar han 1:an så ska han hoppa in i en grupp som känner varandra och som gått ett år i skolan redan. Skillnaden mellan förskoleklass och 1:an är också stor, på de flesta ställen. I fklass är det mer lek, praktiskt, sång och musik, skapande m.m. I 1:an ställs det genast högre krav. Kunna sitta stilla och lyssna på genomgångar, arbeta i ma-bok och skriva bokstäver osv. Ett särbegåvat barn är inte nödvändigtvis redo för det. Sen håller jag med om att det är väldigt svårt att undervisa ett barn på en högre årskursnivå. Oftast får de inte den utmaning de behöver. 

För det första tycker jag inte att det tyder på särbegåvning att kunna läsa tidigt, det är nog precis som du tror kopplat till att ni börjat träna tidigt i kombination med intresse. Jag lärde mig också läsa vid ca 3 års ålder, och läsning är fortfarande min stora passion i livet. Jag är väldigt normalt begåvad men har ett intresse för språk och läsning. Jag låg före i skolan de första åren, när de andra lärde sig läsa, men redan i tvåan var ju de andra i princip ikapp och sen följdes vi väl ungefär åt i läsning genom åren. Förutom de individuella skillnader i intresse och fallenhet som alltid finns. 

För det andra så handlar skolan inte bara om själva lärandet, det är också till stor del en social skolning och där kan det bli större konsekvenser om man inte går med dem man stämmer i ålder med. Och i lågstadiet kanske det inte märks så stor skillnad om man är 7 år när de andra är 8 år till exempel, men det kanske är desto större skillnad när man är 11 år och de andra är 12 år och på full väg in i pubertet och med större skillnad i intressen och liknande. Det behöver absolut inte bli problem, men det kan bli det. 

Min dotter har en tjej i sin klass som är året yngre än de andra och nu när de går i sexan så märks det tydligt att den hör tjejen ligger i bakvattnet och det märks också att hon har det jobbigt med det. 

Så fundera noga innan ni bestämmer er. 

Nej, jag skulle inte göra det med mitt barn. Ett år, ja, men absolut inte två. Risken är stor att han hänger efter sina klasskamrater på andra plan och kommer bli utanför. 
En skola som jobbar som den ska - dvs. där alla elver kan jobba på sin nivå - borde passa även ett särbegåvad barn. Fast den är kanske svårt att hitta.

Min bror läste vid 3 års ålder, alltså böcker-böcker (tänk fem-böckerna, Tomy Sawyer ocg liknande - sånt som kanske 9-10-åringar läser). Mina föräldrar lät honom börja sexårsverksamhet med sin egen årskull. Han fick istället arbeta med material för andra klasser, men ändå gå i en klass med jämnåriga som ändå låg mer på samma mognadsnivå. Jag hade nog gjort samma val om det gällde något av mina barn!

Jag var i samma sits som barn, men jag fick gå med min årskull ändå. Blev lovad extramaterial och samarbete med högre klasser, men det hölls sådär. Blev mest att jag fick hjälpa de andra barnen och jag behövde ju ändå göra samma uppgifter som resten av klassen, dvs sådant jag redan kunde. Hade det extremt tråkigt, fick aldrig lära mig studieteknik, skolkade mycket och tidigt och när det väl började bli lite mer avancerat i skolan hade jag inte verktygen för att hantera det. Hade stora ambitioner och med rätt stöd hade jag kunnat bli det jag ville, men idag har jag ett medelmåttigt jobb där jag känner att jag inte passar in. I skolan var det samma sak, hade inget gemensamt med jämnåriga och sökte mig till äldre barn ändå. Är än idag bitter över att det blev som det blev.

Mitt barn är måttligt begåvat, vi diskuterade att hoppa över en klass med tanke på min bakgrund, men hon var inte riktigt på den nivån. Skolan möter dock inte hennes behov av att arbeta i sin takt, tyvärr. Hon har börjat hata de ämnen hon är duktig på för att det är tråkigt och tjatigt. Skolans skyldigheter att möta dessa barns behov fungerar bristfälligt, jag tror ärligt talat inte att de vet hur och vad de ska göra. 

Ditt barn kommer inte ha det lätt oavsett hur du gör, men det är upp till dig vilken svårighet du tycker verkar minst jobbig för barnet i längden.

Hej.

Reggade för att svara lite på detta.
Jag har själv varit med om detta, att vara "begåvad" och börja tidigare i skolan.
Det är lite att tänka på här