Föräldrar till barn med npf

Hej allesammans,
jag har två fantastiska barn på 5 respektive 3 år. Med min äldsta har kampen var lång innan han fick sin generella språkstörnings diagnos. Vi har kämpat och kämpat för att få rätt stöd och rutiner i vardagen, än är inte det kapitlet över då han ska utredas för eventuell autism. Så kampen fortsätter. 

Yngsta har alltid haft ett litet sömnbehov och varit väldigt aktiv. Men generellt enligt mig varit en nöjd bebis och varit lätt att handskas med. Energinivån har alltid varit hög men från 2.5års ålder har det eskalerat, som att någon lagt i tre växlar. Det uppstår mkt konflikter på förskolan och han har fått en typ av resurs som stöttar upp, det innebär i princip att han är ute hela dagarna från lämning till hämtning med undantag en kort vila inomhus. 

Jag som förälder känner mig misslyckad, det känns tabu att skriva så. Jag har inga problem med diagnoser eller npf och jag älskar mina barn över allt annat. Jag är närvarande och stöttar upp väldigt mkt, deltar aktivt i lek och spenderar all min tid med mina barn. 

Det var tufft med hela resan kring mitt äldsta barn. Att allt var en kamp och stundvis överväldigande. Känslan av att göra den här resan igen gör mig rädd. Det är tufft att ha två barn som är varandras motpoler och båda har särskilda behov. 

Ni föräldrar som har flera barn med npf hur var det för er i allt? När släppte oron? När landade man i allt? Jag har så mkt oro inför framtiden.