Varför är det så många som pratar, pratar och pratar utan att aktivt släppa in den andra?

Hur länge har du varit på den arbetsplatsen? Jag är också sådan på jobbet, släpper in i andra i en diskussion. De blir roligare då. Jag är inte så pratglad när jag jobbar är mest fokuserad. Men vill nån mig ngt så släpper jag det jag gör.
Oftast luncherna brukar jag sitta på kontoret eller med personalen. Beroende på vilket humör jag är på. 

Men kan tycka som du att man snackar rakt av och inte delar med diskussioner. Så är det löjligt. Tycker att det är en liten etikett.

Känner ni varandra bra dom kollegor? 

Som*

Ursäkta stavfel 

Om du upplever att det "alltid" är så, så jo, då kan det ha med dig själv att göra. Du skriver att du har enkelt att prata som jag tolkar det, främst bland folk du känner bra. Inget konstigt i det. Då har ni lärt er varandras mönster. 

Att träffa folk på en arbetsplats osv, det tar lite tid att hitta mönstren i hur man pratar tillsammans. 
Du kanske är en sådan person som observerar mycket av hur andra beter sig, reflekterar över det. Du kanske inte hoppar in i samtal alltid, för att du inte känner personerna tillräckligt eller blir osäker på var/när det passar sig att hoppa in? 

Jag tror vi alla känner människor som "pratar och pratar" men det vore märkligt om nästan alla du möter är sådana. Det är därför jag tänker att det också handlar om hur du värderar alltsammans. Vad drar du gränsen för vad som är "pratar och pratar" och vad som är "normalt prat där man kan hoppa in". 

Eller arbetar du tex i en bransch där "alla" pratar (jag tänker tex på politiker, programledare på tv etc)? 

Man kan själv haka på med samtalen. 
Ibland stänger jag av öronen låtsats lyssna när det är ren skvaller och ointressanta ämnen. 

Generellt sett för att många är jäkligt ego kanske?
Det är ett rätt så tydligt mönster man kan se, tycker jag i alla fall, där folk sitter och klurar på ett eget smart och världsvant inlägg i samtalet istället för att LYSSNA på vad samtalspartnern faktiskt säger. Alltså att det blir människor i grupp som håller monologer (typ) istället för ett samtal. Visst, är det en diskussion eller en debatt så ska man väl göra sin ståndpunkt klar runt bordet och sen stå för den och försvara den. Men är det dialog och samtal vi pratar om så finns inget sådant "upplägg" utan där vill man väl lyssna till varandra?
Jag tycker att den enkla regeln som man lärde sig som barn är väldigt funktionell. Du har två öron och en mun!

Jag tycker det ofta är en viss typ som beter sig så. Extremt pladdriga människor som nästan får panik när någon annan säger något. Jag försöker undvika sådana människor, har ett par stycken i min bekantskapskrets som beter sig på det viset. Mitt råd är alltså att undvika dem i möjligaste mån.

Det är så ointressant när man har suttit i telefon med någon i en timme och den andra personen inte har ställt en enda fråga om hur man har det. Det är ett sjukt beteende. Däremot har man fått en lång utläggning om hela den andra personens livssituation inklusive barndomen och fram till nu!  

Helt enkelt för att den typen av människor gillar att prata till dig och gillar att bli lyssnade på av dig men är inte särskilt intresserade av vad du har att säga. 

Blir enkelriktat, själviskt och ohyfsat men det betyder inte att de inte gillar dig. Tvärtom. Hade de inte gillat dig hade de inte pratat till dig. Men det är en form av gillande/uppskattning som är begränsad till att du lyssnar och den personen pratar och blir lyssnad på.

Hur du som kvinna står ut med det fattar jag inte. Du måste ha en ängels tålamod för att palla med såna (om det kommer från en annan kvinna). Är lättare för män för vi kan intala oss att hon kanske kommer ha sex med oss om vi uthärdar det beteendet, men för dig blir det inte någon eventuell vinst att orka med såna, så det är jäkligt imponerande att du pallar.

Jag upplever inte att det är så otroligt många som beter sig så, men det är väldigt jobbigt när man väl stöter på dom. Jag har ett ex som var hemsk att prata med. Det blev verkligen som långa monologer och noll utrymme att flika in något. När man väl fick rum att säga något så tyckte han att "Men vadå, det där pratade jag ju om för en kvart sedan? det har jag ju redan gått vidare från" Jo men jag hade kanske något att säga om det och har inte fått chansen förrän nu.. *facepalm". 

Det pinsammaste var när vi var på en av hans kompisars "välkommen hem-fest" efter att ha pluggat utomlands ett år. Jag hade inte träffat kompisen särskilt mycket innan. Varje gång han försökte berätta om resan så avbröt min pojkvän honom och började prata om sig själv, ibland med totalt långsökta kopplingar. Man kunde liksom se hur alla runtomkring blev obekväma och jag stod där bredvid och försökte styra tillbaka samtalet till det kompisen försökte berätta om. Vissa älskar verkligen att prata om sig själv och verkar tro att alla andra tycker det är skitspännande att lyssna...

Jag är "väluppfostrad" liksom du. Har fått lära mig att man ska vara en god lyssnare och inte avbryta, att låta andra få komma till tals. Tyvärr stöter jag ofta på personer som föredrar att hålla monologer istället för dialoger. Jag tror det har både med uppfostran och i många fall kanske någon diagnos att göra. En del får istället lära sig att de ska "ta för sig innan någon annan gör det" och vissa har nog narcissistiska drag och vill mest bara ha bekräftelse för egen del.

Många har krävt att jag ska lyssna på dem men samma personer har inte velat lyssna på vad jag haft att säga. Det där med tvåvägskommunikation och att ge och ta i ett samtal är kanske något som bör läggas till på skolschemat?