Känner mig så ensam
Hej allihop,
Känns nästan konstigt att jag skriver det här,eftersom det är något jag skäms för så mycket-som jag knappt sagt till någon i verkliga livet,och det är att jag känner mig så ensam.
Jag är en tjej mellan 20-30 år som bor i en större stad i Sverige. Utåt sett är jag väl en ganska normal,alldaglig person och jag vill tro att folk uppfattar mig som trevlig. Men jag känner mig ibland( eller väldigt ofta)så ensam och framförallt konstig,varför skulle det annars knappt vilja vara någon som vill vara med mig, om det inte vore något fel på mig?
Mitt självförtroende är väl inte på topp,och har nog aldrig varit. Har nog aldrig haft mycket kompisar eller folk som hör av sig och vill hitta på något. Folk i min närhet har kompisar som vill ses hela tiden,stora gäng som hittar på saker tillsammans ständigt. Resor,högtider,bara små tillfällen i vardagen. Jag får ångest långt i förväg inför högtider och liknande, delvis för att jag vet att jag inte har en självklart plats någonstans,men också för att jag skäms så mycket utåt sett för att jag inte har det sociala umgänget som det känns som att man ska ha i den här åldern. Och det blir som ett moment 22, då min dåliga självkänsla får mig att anta att det är självklart att ingen skulle vilja umgås med mig,samtidigt som jag verkligen vill ha nära vänner.
Har haft det tufft under delar av min uppväxt,men mina syskon har massvis med vänner som vill umgås med dem, så helt pga min uppväxt kan det inte vara antar jag. Men det har gått så långt att jag skäms t.o.m inför min familj, som oundvikligen också måste undra vad det är för fel känns det som.
Vet egentligen inte vart jag ville komma med det här inlägget, ville nog mest skriva av mig, kanske finns det nån där ute som känner likadant.
