Otryggt ambivalent till otryggt undvikande anknytning

Jag tänker att du helt enkelt blivit utsatt för så mycket smärta att du börjat undvika relationer som riskerar denna smärta. Du utsätter dig alltså för relationer som inte berör eller inte är nåbara.

Har en vän som gjort så. Hon blev ihop med en man som det inte är möjligt att ha en djup relation till. Skulle säga att det beror på att hon på något vis vill ha ryggen fri.

Haft dåligt anknytningsmönster till både män och vänner hela livet, som jag nu kommit tillrätta med. Jag har landat i mej själv. Så det kan du också fixa. Fullt fokus på dej själv med massor med egenkärlek. Då kan du hitta dej själv. Det blir då inte intressant längre att söka sej till ytliga relationer. Jag vill vara nära människor. Och nu fungerar det! Ta gärna hjälp av en psykolog eller psykologböcker. Handlar om att bryta gamla ruttna mönster och släppa in äkta kärlek.

På ett sätt jättebra att du fått hjälp med att reda ut saker bakåt i tiden. Och kanske lite hur du hanterar saker.
Men det får inte bli till den grad att du tar på dig analysglasögonen direkt du blir intresserad av en person. Eller väljer att avstå på grund av att XX
Så att du går miste om "livet" för att du sitter och analyserar sönder saker.
Anknytning går att jobba med. Jag ska inte säga att det är som fobier som går att jobba bort men ju fler gånger man vågar gå in i en relation med den ärliga avsikten att ge sig hän och se vad den leder. Och sen i relationen och vid eventuellt avslut använder sig av sunda mekanismer. Alltså, jag gjorde slut för att vi hade så olika intressen, eller han gjorde slut för han ska flytta till Svalbard. Inte jag gjorde slut för att jag började känna starkt för honom och han kommer ändå bara lämna mig för det vet jag.
Vill man leva i en relation så borde den viljan trumfa det faktum att man annars bara går runt och förstör för sig själv. Eller? Eller så vill du inte?

Ja alltså jag har ju varit älskarinna åt samma man i 8,5 år nu. Jag vet ju förutsättningarna, jag funderar aldrig på hur saker ska bli för det är ju redan klarlagt. Han bor med sin fru. Då är jag emotionellt trygg?. 

Jag går in i känslomässig bergochdalbana om jag dejtar. Sådär så jag inte kan fokusera på något annat 

Är precis likadan.

Fast försöker att inte vara med någon som har partner eller är gift då det är ju exakt det jag själv egentligen önskar mig att få ha / va. Så någonstans tänker jag att jag hugger mitt ev framtida jag i ryggen genom att utnyttja det som känns lättast / tryggast.

 Tog aldrig hjälp utav psykolog osv förutom något enstaka möte kanske. Bröt kontakten med alla sen. Menar då verkligen ALLA. Har inte kontakt med någon kompis längre. Inga vänner ingenting. Är väldigt rak, tydlig och för ärlig i allt vilket gör att andra ser sina chanser att trycka ner en / lura och ljuga för en. 

Har en hel del traumatiska händelser med mig i bagaget. Liksom jag tror att du med har ?

Inget man märker på mig, försen man sårat mig. Som tur är, så är jag iallafall aldrig fysiskt våldsam mot kvinnor, ej heller manipulativ då jag hellre är ensam än gräva ner sig själv och andra i någon skadlig känslogrop.. Annars hade jag nog tagit mitt liv faktiskt. Umgås bara med min hund och kanske tar promenad med en annan som har hund också. Annars är jag för mig själv det mesta förutom på jobb.

Är dock motsatsen till dig då jag är en kille.

Jag har en otrygg-ambivalent anknytning och är medveten om denna sedan många år tillbaka. Har jobbat med det hela med hjälp av en psykolog och senare själv pluggat till psykoterapeut för att få mer förståelse för vad som pågår i mig.

Anknytningsteorin säger ju inte att man alltid känner av den renodlade formen av anknytningsmönster. Just den ambivalanta kan svänga enormt från extremt på till extremt undvikande. I början trodde jag också att jag var undvikande men det visade sig att det var jag inte alls. 

Jag vet ju inte någonting om dig TS men kan det vara att du är extremt undvikande kan även vara orsakat av något annat än anknytningen? Det har blivit poppis att försöka förklara nästan alla relationsproblem genom anknytnigsteorin men det finns ju massa annat som kan ställa till ordentligt.

En bra bok är Tryggare i Kärlek som kanske du har läst. Den är väldigt bra som en permanent skolbok. Jag tog fram den så många gånger bara för att återkoppla till vissa vardagssituationer. Den hjälpte mig att hantera just det där enorma känslomässiga kalaset som jag hade i mig i många år. 

Idag upplever jag mig själv som väldigt trygg i mig själv och även andra säger att jag känns väldigt trygg som partner, vän, kompis, kollega. Det enda som jag har kvar som påminner mig ibland på min otrygga anknytning är att jag är extremt känslig för olika stämnigar hos folk. Dvs jag är väldigt inlyssnande och detta tyvärr på gott och ont. 

Lycka till!