Känner mig själlös

Acceptera att du har behov av tystnad, att du uppskattar lugn och ro. Det ska man väl få vara om man behöver. 

kanske ska du utöver det tala med en psykolog och försöka råda bot på ditt sätt att vara otrevlig mot andra? Vad säger dina föräldrar om att du behöver lugn runt dig? Får du tillräcklig återhämtning på kvällar och helger?

Jobbar du eller studerar du nu?

Utan att veta mer, så är det omöjligt för mig att veta vad det kan vara, men det lilla du skriver signalerar för mig en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, typ autismspektrumtillstånd eller Asperger.

Det är väldigt svårt att diagnosticera detta för kvinnor, men upplevelsemässigt verkar det stämma in väldigt bra på det du skriver: en känsla av likgiltighet inför andra, en känsla att inte vara omtyckt eller passa in, svårigheter med socialt samspel och trötthet efter att ha varit utsatt för sociala aktiviteter, en allmän butterhet och att saker inte går enligt dina förutsättningar, dvs att du får ett nej. Ofta återkommande, men försenad ångerrespons på att man blivit arg och att man då känner sig dum.

Det kan även vara svårigheter med bakgrundsstörningar som musik eller rörelse, irritation på återkommande ljudstörningar som att någon harklar sig eller trummar med fingrarna. Kanske har du upplevt att kläder sitter obekvämt eller att strumpor klämmer åt eller sitter fel och liknande. Det kan också vara att du inte orkar ta initiativ till att hitta på nya saker, som att komma iväg till kompisar på egen hand, börja skriva in dig på ett gym eller så.

Jag tycker absolut att du ska försöka få en tid hos någon som kan kolla på det och kanske sätta en diagnos. Det brukar vara en oerhörd lättnad att få reda på att man inte är tokig. Det finns också mycket hjälp man kan få för att lättare kunna hantera situationen.