Lagom tid att introducera barn till ny partner?

Egentligen tycker jag inte att ålder har så mycket med saken att göra utan mer hur det ser ut kring barnen med föräldrars samarbete, hur länge man varit separerad, varför man separerade, hur barnen mår efteråt och om man har bott in sig i bostad och nya rutiner, har dom landat i skolan, funkar växelvis boende etc etc...

En 11-åring kan vara chill med nya partners tidigt om den har ordnade förhållanden omkring sig med stabila föräldrar likväl som en annan 11-åring hatar alla tankar på ny partner pga att nån förälder var otrogen och svek familjen..

Så allt är relativt och du får helt enkelt utgå ifrån den situationen ni har och se över vad som kan vara lämpligt 

Exakt. 

och även vilka ingångsvärden man har i den nya relationen påverkar.

Är det en KK eller dejt kanske man kan vänta tills förhållandet uppgraderats till särbo.
Me generellt finns det ingen anledning att stressa, vänta heller för länge än tvärtom.
skulle t.o.m. vilja säga att om den ena partnern pressar på för att introducera barnen är det lite av en varningsflagga 

Ja, man måste ta hänsyn till omständigheterna som tidigare skrivits här ovan. 

Mitt barn var 10 när vi skildes och mådde dåligt efter skilsmässan. Hen är generellt väldigt känslig av sig. Pappan strulade en massa, lovade saker han inte höll, hade flera nya kvinnor som han velade mellan, hade svårt att hitta ett boende han trivdes med mm. Så för barnet blev det jätteviktigt att jag var stabil och förutsägbar. Hen hade t o m svårt när jag skulle träffa vänner i början. Kände sig lätt utlämnad och övergiven. Så jag och min särbo väntade i nästan ett år innan de två träffades. Det blev en bra början på deras relation, mitt barn tycker att hen känner särbon mer än sin biologiska pappa (tyvärr!) och har förtroende för honom. de gillar varandra. 

Efter ett par månader känner man ju inte ens varandra.... Då är det inte alls läge att introducera barn, oavsett ålder. Vänta tills ni närmar er ett halvår. Första fyra månaderna är bara smekmånadsperioden ändå, först efter det kan du börja se hur killen verkligen är! Och då bestämma dig för om ni ska fortsätta ses, bli ett par osv, eller om du ska gå vidare.

Jag tycker självklart att ni ska vara stabila som par innan ni träffar varandras barn. Minst ett halvår verkar väl vettigt! Men innan dess kan du såklart nämna hans namn så att det ändå är något bekant över personen de sedan får träffa. Som någon skrev är det nog viktigt att ni är trygga i varandra för att kunna dela den känslan vidare till barnen.

Ställer en fråga inom samma område och hoppas det är okej, ts?!!
Om barnen redan känner personen man träffar, fast i ett helt annan sammanhang. Barnen är bekanta/kompisar och tonåringar allihop. Borde man vänta ännu längre då, för att chocken inte ska bli så stor att den personen helt plötsligt får en annan roll i barnens liv eller är det tvärtom, lättare att introducera personen tidigare? 

goda nyheter barn, nu ska farbror Janne inte bara vara er mattelärare längre, han är också er nya pappa! 

nja njo håller med om att den är rätt tung alltså 

ni skriver att man ska vänta upp till ett år med att introducera en ny partner. Det funkar väl bra om man har barnen varannan vecka och kan ägna varannan vecka åt att lära känna personen. Men om man är ensam med barnen som jag är, så är det inte lika lätt. 

Jag gick på min magkänsla och introducerade honom till barnen efter en Månad och det har gått bra. 

Så, jag tycker inte att man kan sätta generella tidsramar som ska gälla som regler utan man får helt enkelt göra en samlad bedömning i varje enskilt fall.

Min särbo och jag hade äldre tonåringar när vi träffades, mina myndiga men hemmaboende. Vi hade barnen på heltid resp. nästan heltid (och som kunde dyka upp när som helst). Dottern visste att jag skulle på dejt första gången vi sågs... (Jag ville att de skulle veta att jag dejtade, så tyckte inte att det var någon idé att ljuga) Sedan sågs vi lite "i smyg" när det funkade. Jag tror vi träffade barnen vid lite olika tillfällen, efter 1-2 månader. De är vettiga tonåringar, och vi kände oss säkra på att det skulle gå bra, vilket det också har gjort.