Ni som har otrygg undvikande anknytning

Jag har haft en sådan relation  

En där jag drog mig undan, inte mådde bra. Där jag inte älskade och brydde mig på riktigt. 
Där allt jag gjorde fick bakslag. 
Jag var väldigt ensam och rädd. 
När han var borta länge kändes det lättare, som om jag fick luft. 
Vi var tillsammans i 7år. 

Idag vet jag att jag genomgick psykisk och ekonomisk misshandel. 
Han är en dold narcissist 

Nu har jag en frisk relation. Med massa närhet. Jag saknar min sambo. Vi pratar, har roligt tillsammans.och skrattar massor. Han är min trygghet. 
Han blir inte Sur lätt. 
Jag har möjligheten att vara mig själv med honom. 
Vi lyfter varandra 
Behöver jag vara själv, låter han mig vara det. Utan konstigheter. 
Jag kan ifrågasätta utan att det blir bråk. Eller tycka annorlunda. 

Hur mår du i din relation? 
Får du det du behöver? 
Känner du dig vilsen och förvirrad? 
Känns det som att allt är ditt fel? 
Erkänner han sina misstag, från grunden, ber om ursäkt och sedan inte gör om dem? 

Jag har aldrig haft några längre relationer förren nu och min nuvarande sambo. Han är anledningen till att vi idag ens är tillsammans då han kämpade och stod ut med mitt skit i början.

Jag har svårt att uttrycka och visa känslor, dom finns där inom mig men jag förmår mig inte att visa dom. Att få fram och visa känslorna naket och ärligt känns nästan som en förlust? Som att jag är svag och kommer förlora på det. När jag är ledsen eller sårad så drar jag mig undan, sluter mig och blir hård.

Att inleda ett förhållande med någon som INTE är som jag var det svåraste och det bästa jag gjort i mitt liv. Han tyckte dock det var otroligt svårt i början (det tyckte ju även jag) och när han "krävde" vi talade om saker så ville jag helst gömma mig, när han visade känslor så var jag sval. Men mådde otroligt dåligt efteråt för jag tyckte ju om honom precis lika mycket men kunde inte förmå mig att besvara något så simpelt som en kram med samma värme.  Det gav mig sånt otroligt dåligt samvete och kunde göra mig så jävla sorgsen, jag ville ofta bara ringa upp och "Förlåt jag menade egentligen att krama dig kärleksfullare!" Eller på något sätt ge samma gensvar. Men det kunde jag förstås inte, det tog emot alldeles för mycket.

Min droppe var när vi hade planerat en mysig dag och jag under morgonen "öppnade mig" en smula och han inte gav rätt reaktion. Det där lilla sårade mig så enormt att hela jag stängde av, han förstod givetvis inte varför men för mig var det hela världen. Den mysiga dagen vi planerat slutade med i att jag grät inombords, kall som is på utsidan och min partner stod handfallen och undrade vad som helt plötsligt hände. 

Efter den händelsen sökte jag hjälp. Jag har ju valt att leva med honom, han förtjänar inte en sån här partner. Jag ville kunna visa kärlek till honom och framtida barn. Mina murar må ha vart ett skydd för mig men för någon annan är det psykiskmisshandel. 

Idag kan jag prata och uttrycka känslor och vi har ett sunt förhållande där jag kan sätta hälsosamma gränser och uttrycka jag vill ha ensamtid utan att såra honom eller säga att jag kan inte uttrycka mig just nu. Givetvis sökte jag även hjälp för min egen skull också, för jag kände mig så fången i mig själv och allt jag ville säga och göra som aldrig fick något uttryck. 

Härligt att det verkat gått bra för er trots hårt jobb från din sida. Jag är din sambo i denna situationen och tycker det är skitsvårt rent utsagt.

Uppfattar honom som väldigt tankestyrd, inte så känslosam. Styrs av logik och sannolikheter och kan stänga av känslor. Jag är väl lite motsatsen till det. 

Vad skulle du ge för tips? Vill verkligen få det att funka men just nu är han i sin bubbla uppfylld av jobb och annat. Jag finns liksom inte, vi har det skitbra när vi ses sen är det som han får kalla fötter, tar avstånd men säger ändå att han tycker så mycket om mig. Hör knappt av sig? säger ändå att allt är bra men jag känner det ju inte så när vi hörs så sällan jämfört med innan. 

Hur länge har ni vart tillsammans och har han alltid vart så?

Som du säger det är skitsvår balansgång för den andra personen (du i det här fallet) att veta om det handlar om ointresse eller "bara" svårigheter att visa känslor. I början av vårt dejtande så gjorde mitt beteende honom otroligt osäker, mitt konstanta växlande i humör och värme/kyla. Men han stannade alltid kvar trots att jag försökte pusha bort honom. Hans känslomässiga mognad överskred min med hästlängder och han kunde se igenom det mesta.

Det sätt jag betedde mig på dock var exakt det beteendet som skadade mig som barn/ung vuxen. Jag inser i efterhand hur illa jag kunde ha gjort honom och mår dåligt av tanken att jag faktiskt var en sån person. 

Mitt tips till dig är att du måste sätta gränsen för hur mycket du kan ta och hur länge du vill försöka. För han måste inse och aktivt jobba på det, det är ingenting du kan göra åt honom. Tyvärr är vi kvinnor oftast dom som stannar i hopp om att mannen ska ändra på sig och mannen söker sällan den hjälp som kanske behövs. 
Visst nu stannade min sambo kvar i början, men hade jag inte sökt hjälp så pass tidigt in i vårt förhållande så hade han tillslut lämnat mig och han hade då förmodligen haft känslomässiga ärr som jag skulle vart orsaken till. 

Försök prata med din partner, på riktigt prata och förklara så logiskt du kan varför du blir sårad av hans beteende. Men flytta inte din gräns för vad du känner är okej och inte i ett förhållande, ni är två personer som ska må bra och vara delaktiga. Man måste kunna prata känslor i ett förhållande, få känna känslor, och framförallt få utlopp för dom, den andra personen kan då inte fly undan när det blir jobbigt. 

Jag vet inte om det svarar dom frågor du hade egentligen. Men jag hoppas verkligen det löser sig <3 

8 månader ungefär.

Det har inte alltid varit så. Först var han väldigt på och engagerad på alla plan. Men sen tog det stopp när det blev för nära? för med närhet kommer ju också krav.
Vi stod också varandra nära på ett psykologiskt plan.

Ju närmare vi kom ju mer började han distansera sig, prata om frihet, varför det inte skulle funka. Samtidigt som han säger att jag är en troligt viktig person som betyder så mycket. Han vill verkligen inte göra slut men är kall och kylig och den där nära kontakten vi hade är som bortblåst. Kan vara helt tyst drygt ett dygn? svarar inte. För att sedan säga att ?vadå?, kan vara otroligt kärleksfull men det kommer alltid en baksmälla. Och nej, han är inte otrogen eller så. 

Han är enormt tankestyrd, inte ett dugg känslostyrd och säger själv att han ju känner saker men inte lika starkt som andra, logiken går alltid först. Är otroligt mån om sin frihet som jag tycker är helt rimlig att han skall ha

När jag läser om otrygg undvikande anknytning så stämmer han in på alla punkte på ett sätt som nästan är skrämmande. För precis så är han? försvinna några dygn när det är mycket tycker han är skitkonstigt att jag reagerar på. Han tänker mer ?det är mycket nu, men snart kan vi ta igen det?.

Det är svårt att sätta gränser för han blir väldigt kall om jag ställer krav, drar sig undan. Kan t.o.m. bli arg. Nu kan man ju tolka honom som att han är en stor egoist, men han är verkligen inte det. Det bara pendlar enormt . Just ju känns det som han flyr något då han ständigt håller sig upptagen med jobb och andra saker på en nivå som fått de flesta att bli trötta bara av att höra om det. 

Men jag känner själv att jag slungas med inkarusellen på ett riktigt dåligt sätt.

Jag har satt en deadline. I mitt huvud. Han vet inte alls för just nu når jag inte fram. Men såhär kan funkar inte att gå och må. Och det konstiga är att han är en väldigt klok och förnuftig människa på så många plan, men när det kommer till detta känns han helt handikappad?

Fantastiskt fint svar!!
Du beskriver undvikande anknytning precis så som jag fått det beskrivet av min bästa vän. 
Fint att du delade med dig av dina tankar!