Att leva och skilja sig från en narcissist

Jag tror det är vanligt att känna tomhet. Nu var det inte fru eller man utan min familj som jag växte upp med som var väldigt dysfunktionell. När jag läst på så passar min uppväxt med beskrivningen av att växa upp med en narcissistisk förälder. Jag upplevde också ett tomrum när jag bröt upp och distanserade mig. Det fanns ingenting kvar av det som var jag. Det var enbart deras krav, tankar, åsikter. Jag viste inte ens hur jag ville ha mitt kaffe för jag hade enbart blivit tillsagt innan hur jag ville ha saker och vad jag tyckte och tänkte.

Det tog många år att bygga upp mig själv igen. Det är möjligt!    

Det där var en väldigt bra beskrivning av tomheten. Det spelar såklart inte direkt någon roll vem personen är, men ju intimare förhållandet desto värre skulle jag tro. Föräldrar, makar, syskon eller andra som man inte bara kan bryta med.

Lustigt nog så verkar det vara exakt tvärt om för narcissisten. De klipper utan problem band och relationer. Jag tror ändå att det gör ont för dem, där inne alltså men det är ju inte något man direkt märker. Faktum är att det där hålet är nog permanent i en sådan person. De tar och tar och tar för att försöka fylla sitt eget hål, men det går inte, i alla fall inte på det sättet.

Bra jobbat! Se framåt, och sluta nu räkna dagar, timmar och minuter. Du kommer klara det.

Och det där med att 'öppna sig fullt ut' inför någon är en illusion, jag tror ingen gör det, alla har vi en privat sfär som inte ens skulle må bra av att öppnas.

Dagar, timmar och minuter var nog mer för att markera. Jag var tvungen att lägga en del tid på att räkna ut det korrekt, så inget jag håller reda på :).

Jag håller med dig om att öppna upp, min text stämmer inte riktigt. Jag förstår att det finns saker som man inte delar med någon, eller kanske en hög väldigt privata saker som man bara delar fragment av till vissa personer.

Jag är säker på att jag kommer att klara det för jag ÄR en stark person och har alltid varit det. Problemet när det gäller den typen av styrka är att man tror att man emotionellt kan hantera nästan vad som helst, vilket ingen kan tror jag, inte jag i alla fall.

Det går långsamt framåt, säkert två dagar sen jag grät okontrollerat i duschen så inte dottern ska höra.

Jag tror inte det gör ont på samma sätt för en narcissist faktiskt. Min upplevelse är att de gör ont för dem för att motparten inte respekterar och gör som de vill. Jag upplever inte att de saknar just den personen eller att smärtan är annat än självcentrerad. Men det kan säkert vara olika. Deras tomrum och intetsägande personlighet är nog absolut stationärt och oändligt. Min relation var främst ett syskon och en av föräldrarna. 

Det gör ont att läsa för det är egentligen bara mer bekräftelse på att det är så. Någonstans vill man ju hoppas att just den här personen är undantaget, men antagligen inte. Nu handlar det här om förhållande och inte familj, men jag kan verkligen tänka mig att det är värre om det är familj, eller åtminstone kan vara värre. Man väljer ju inte direkt sin familj och den går inte heller att byta ut, så man får spela den hand man får.

Skrev och funderade ännu mer igår, ja och så lite ältande såklart. Det är sjukligt att hjärntvätten gör att man liksom "måste" försöka laga fast det inte går. Jag vill ju inte ha något av det där som var dåligt, och det var rätt mycket. Visst finns det massor som jag har bra minnen av men om så mycket annat stämmer kring narcissism så finns det ju anledning att tro att mycket av det var skådespeleri. Deppigt värre!

Nä jag tror nog att jag är redo att bara lämna det här nu. Jag försöker ofta tänka logiskt istället för med känslorna när det gör ont och logiken säger att hade hon haft ånger eller något som helst intresse av att bli lagad så hade hon visat det. Inte ens när relationen balanserade på en knivsegg och hon hade valet att prata så valde hon att inte göra det. Så var det med det då.

 

Jag tror att en person som avviker så stort från normalen tänker och känner på andra sätt än vi andra. För min del så bröt jag efter 30 år med mitt syskon (med min förälder har jag kontakt men väldigt lite. Jag tror syskonet är den som jag upplever har väldigt starka narcissistiska och psykopatiska drag. Föräldern är väldigt narcissistisk men osäker på om det är så starkt och om det handlar om behov av bekräftelse på grund av svårigheter med socialt samspel. Det är inte alltid så lätt att avgöra grundkärnan tycker jag). 

Mitt syskon kastade bort folk om de inte gick hennes krav till mötes. Det kunde vara att förvara hennes bröllopsklänning, tycka samma sak om en film man sett, ha samma favoritfärg eller flytta åt henne utan ersättning eller hjälp 100 mil. Sa personen nej till att förvara klänningen på grund av platsbrist eller förvarade den på fel sätt så så var hen idiot och blev dumpad (antingen med personangrepp eller bara möttes med tystnad). Hade man en annan favorit färg eller inte tyckte om filmen så var man dum i huvudet. Det fanns inte heller något djup, man kunde inte diskutera saker från olika synvinklar eller bolla andra potentiella upplevelser av samma händelse för jag tror syskonet var inkapabelt att faktiskt förstå att samma händelse kan upplevas olika för olika personer som tittade. Dels så kanske en person enbart såg halva scenen för att ett hus skymde resten och dennes hjärna fyller i glappen, en kanske bevittnade händelsen uppifrån och upplevde sig se ett svärd som egentligen var en bössa och en tredje stod med bössan mot pannan och kanske av stress inte uppfattade detaljer eller uppfattade varje liten detalj. 

Jag blev idiotförklarad hela uppväxten för att syskonet (främst) och pappa var genier vars idéer alltid var bättre. De gånger deras idé eventuellt misslyckades så viftade de liksom bort att idén var deras och tog min idé och sa att det var deras. Jag förväntades släppa allt för dem när de behövde hjälp. Till och med på högskolan förväntade sig mitt syskon att jag skulle åka till hen och hoppa tentan vars bästa chans var om 1 år (det var ingen omtenta på den). Det var helt oacceptabelt om jag kom dagen efter tentan. Det är svårt för andra som inte varit så styrd att förstå hur det är att bli fullkomligt tillintetgjort och att hela ens intressen, vänkrets och liv har noll betydelse. Argument eller diskussion biter inte på en sån personlighet är min erfarenhet som det gör på normala personer. Alla gör fel och kan såra andra med uppsåt eller av misstank men det är reaktionen och handlingen som kommer när man tar upp det som visar om det är en person som är ledsen och ber om ursäkt eller någon som direkt skyller på en själv. 

Som exempel så blev jag ledsen när mitt syskon sa att min man var mindre värd för hans lön var lägre och att min närmsta vän var patetiskt för att hon valde att bo kvar i vår uppväxtstad. För mig så skulle en normal person förstå varför man blir ledsen av något sånt. Men mitt syskon sa att det var mitt fel att jag upplevde det så. Eftersom dessa uttalanden var sanna. För hen. Helt oförmögen att ens förstå det minsta lilla. Detta är bara ett litet exempel. 

För mitt syskon så tyckte hen uppenbarligen om att se andra fara illa och trycka med andra i tillägg. Baktalade sina vänner, skapade intriger, tvinga mig till smärtsamma upplevelser i barndomen, tycker alla andras liv är meningslösa när de inte umgås med hen (hen har sagt flera gånger på seriöst allvar att ?men de personerna gör ingenting när de är hemma i sin hemby. De kan inte göra något när de inte är med mig??. Det är som att hen på allvar tror att man ställer in folk i garderoben när de inte är fysiskt närvarande i hens liv). 

Hen hämnades också på vis som för mig kändes väldigt onaturliga. Hen skrek och gormade tills jag tillslut kontaktade mamman till er ex som dumpat hen för att hämnas. 

Nu vet jag inte hur ditt ex är. Men för mina familjemedlemmar så är min upplevelse att samtal inte hjälper. De är oförmögna att förstå normala sociala koder (mitt syskon har uttryckligen sagt att sociala koder är något hen fått läsa sig till för att hen inte förstår. Det gör också att hem får raseriutbrott när andra inte agerar som hen läst att de ska). Alla verktyg man normalt har fungerar inte. Om man måste hantera
en person som starkt avviker måste man läsa på
noga om hur hen fungerar eller troligtvis fungerar. Det är ett minfält så man måste vara extremt försiktig. 

För min del var att bryta med syskonet det bästa för det fanns inget av värde för min del i den reaktionen och har aldrig funnits. Jag var utbytbar, hen har inte tagit kontakt, undrat eller på annat sätt funderat över varför. Normalt skulle man kanske tro man ringer och frågar om man förnärmat personen på något vis eller på mindre synligt vis kanske bjuder in på en fika och pratar lite. Men hen var inte alls intresserad i mig som person eller som syskon utan bara som ett verktyg i sitt egna liv. 

Vad du än gör var jävligt försiktig i kontakten med personen om
ni måste ha kontakt (med tanke på barnet). Jag skulle egentligen inte blir förvånad om mitt syskon kunde genomföra våldsbrott om hen blev tillräckligt förbannad (men nu tror jag hen är för förstående av samhället och inte vill
svärtad ned av ett fängelsestraff men de är dem som är mest farliga på ett sätt). 

Jag föddes in i det och var 30 år när jag bröt mig loss. För mig är det nog delvis annorlunda eftersom situationen är min referensram även om jag genom att iaktta min omgivning fått andra inputs och förstått att situationen inte var hälsosam eller något de flesta upplevde. 

Mitt syskon är extrovert och styrde familjen. Men även om hen styrde andra i sin omgivning så såg de inte de sidorna av hen. Det var inte ett öppet agerande. Graden av rasseriutbrott och hot fick nog vi i familjen uppleva i större grad än andra. 

Jag förstår inte själv det där behovet av att behöva vända omgivningen mot någon eller att alla måste vara på min sida men de har det behovet. Jag kan vara bästis med någon min man inte direkt gillar. Relationer är en till en för mig och inte en helhet på det viset. 

Jag har förlikat mig med att jag gjort vad jag kunnat. Jag försökte samtala och skapa en jämställd relation med dem båda. Det är utanför min kontroll. Jag hade kunnat fortsätta på deras villkor men jag hade inte överlevt det så jag har ingen ånger. Däremot så kan jag sörja att inte ha relationer med släktingarna som är givande och normala som andra tycks ha men de personerna som jag är släkt med skulle det aldrig varit möjligt att fylla den rollen. Så det är en annan typ av sorg. Nu står jag istället inför de faktum att mina barn varav den yngsta är 2 år reagerar och undrar varför mina föräldrar agerar så konstigt? Det är samtidigt en trygghet att veta att de har förmåga att läsa av människor.