Gammal vänskap rostar aldrig.. eller?

Inte barndomsvänner, men nya vänner som jag träffade på öppna förskolan. Vi har hållit ihop i många år, och träffas ungefär 8 gånger om året, skiftas om att vara hos varandra. Vill man ha vänner så får man underhålla vänskapen. 

Ja, det är ju det jag menar, men tyvärr verkar mina gamla vänner inte vilja underhålla lika mycket som jag, då det nästan alltid är jag som hör av mig först.

Med andra vänner är det lättare, det finns ett ömsesidigt intresse och det är inte bara jag som underhåller relationen. Så därför funderar jag på att fokusera på dem istället, dock har vi inte känt varandra alls lika länge så det är inte den där djupa vänskapen som jag saknar. Men kanske kan bli!

Tja... Det är inga dåliga bortförklaringar. Jobb, barn, renoveringar och allt tar verkligen tid. Ungarna envisas ju med att vilja ha mat varje dag exempelvis. När jag var liten var det maten man fick i skolan som gällde, sen fick det vara bra så.

Ta inte illa upp. Är det bra vänner så kan ni få en nära vänskap igen när de mest hektiska åren är avklarade. Hör av dig med jämna mellanrum så länge du tror att de uppskattar det.

Mitt ungdomsgäng fann varandra igen när vi var runt 50.
Var sak har sin tid.

Kanske läge att lägga ribban lite lägre. Höras av kort och lättsamt utan att försöka styra upp träffar som ingen har tid och ork för. 

Det tycker jag med.

Jag tror såhär: de VILL ses. Men det är mycket runtomkring med barn och jobb och svårt att styra upp. Många har svårt att ta tag i saker så det blir lätt bara ord, trots att man vill.
I många relationer tror jag det lätt blir att det kanske är en person som styr upp, frivilligt eller ofrivilligt just för att man är en sådan person helt enkelt. Och den personen kan ju acceptera rollen eller inte, vill man inte låter man bli.
Men man kan också bara slänga ut en trevare utan för den skull styra upp allt.
Tex starta en grupp på messenger eller whatsapp eller liknande och slänga ut ett: vad säger ni, restaurang X snart, jag kan datumen x y och z vilka kan ni?
Så får man se vad som händer!

Jag har två olika ?gäng? sedan barndomen. De ena gänget ses flera gånger i halvåret, vi träffas och äter middag någon kväll då och då. Vi bor ganska nära varandra, har barn i samma åldrar 0-10 år, två är ensamstående och tre av hos lever i förhållande. Vi åker även iväg någon helg om året tillsammans. Alla är inte alltid med men de senaste gångerna har vi setts allihop, två av oss fick bebis i våras. 

Mitt andra ?gäng? har inte setts på snart 5 år. Sist vi sågs var när en gifte sig. Vi bor på lite längre avstånd ca 1,5 h år olika håll för att mötas upp på halva vägen. Barn i ungefär samma åldrar, alla lever i förhållande. Vi hörs några gpnger om året men de senaste har ingen föreslagit träff, inte för att vi inte vill utan mer för att livet nog kommit mellan. Jag hoppas och tror att vänskapen med dessa ändå kommer bestå och att Den återupptas senare. 

Livet händer och då måste man prioritera. som någon skrev allt har sin tid och är man riktiga vänner så består vänskapen ändå. 

Lite olika det där. Jag har inte så många vänner längre som på gymnasiet och i studentlivet men en del hänger kvar sen förr. Orkar ej heller skaffa nya nu.

Men som nån skrev är det verkligen dåliga ursäkter. Att ha ett liv på alla plan med familj , jobb intressen , det tar ju massa tid

Är 38 år nu, ska tilläggas.

Vi är 5 tjejer som hänger ihop fortfarande, är nu 45 år. Vi ses ett par helger per år, oftast samma typ av aktiviteter varje år som julbord. Vi bor på ett par timmars avstånd från varandra. 

Sen ett par år tillbaka har vi en whats up grupp vilket gör att vi har lite bättre inblick i varandras vardagar. Så det är verkligen ett tips för att hålla kontakten. 

Det gäng och de kompisar av bägge könen som jag hade när jag gick ut gymnasiet är inte längre samma kompisar - utom en, som råkade välja samma studieort som jag och fortsätter att träffas regelbundet.. Vi utvecklades åt olika håll och har olika prioriteringar i livet. Visst, vi träffas vid återsamlingar, pratar skrattar, säger vi hörs, vi ses, men i grunden har vi inte mer gemensamt än att vi under några år gick i skolan tillsammans och var väldigt tajta då.  Nu bor vi på olika håll i landet och lever väldigt skilda liv.  Jag fick nya vänner vid universitetet, nya vänner i villakvarteret, nya vänner via min man.
Men det är olika: min man har kvar en del barndoms- och ungdomskompisar, men det beror nog uteslutande på att de har samma fritidsintresse, skidåkning och träffas varje år sedan gymnasietiden i fjällen eller alperna.

Så odla de nya bekantskaperna och de nya vännerna och lägg din energi på dem.  De som ständigt undviker att träffas, har ständiga urskuldanden kan man leva utan, eller....?

Min erfarenhet genom livet har lärt mig att människor är väldigt olika, och att någon är dålig på att höra av sig inte nödvändigtvis är samma sak som att de inte är intresserade av att hålla vänskapen vid liv. Framför allt är det viktigt att komma i håg att alla inte fungerar och tänker som man själv gör, och att det är i bästa fall vanskligt att döma andra utifrån en själv.

Väldigt många tänker att de vill ses, men livet tar så mycket tid, och dagarna rullar på så fort, att det aldrig blir av att man tar kontakt.

Bland annat är det är skillnad mellan introverta och extroverta i detta. Är man extrovert kommer man förmodligen att vara den som tar de där initiativen till att ses, introverta gör inte det i samma utsträckning.

Så, förutsätt inte att bara för att du är den som för det mesta tar initiativ till att ses, att du på något sätt har mer vilja att ses än de andra, för det behöver inte alls vara sant.

Sedan är det såklart så att vänner kommer och går genom livet. Man kan ha en period då man umgås mycket och nära, för att sedan förändras det. Någon flyttar, någon hamnar i en annan fas av livet, någon slutar med intresset och så vidare. Även om man fortfarande tänker på sina gamla vänner med värme kanske man inte egentligen har så mycket utbyte av varandra längre.

Och så finns det de speciella personerna man alltid har kvar. Jag har en barndomsvän som jag har nästan ingen "vardagskontakt" med (utom Facebook). Vi bor i olika länder, även om hon har kvar sin familj i vår uppväxtstad, och vi ses kanske vart femte år eller så och då bara typ en halv dag över en fika. Men när vi väl ses, då är det som om ingen tid förflutit. Det är aldrig stelt eller obekvämt mellan oss, och vi pratar både om gamla gemensamma bekanta och gamla minnen och vad som händer i våra liv just nu. Och efter några fina timmar tillsammans skiljs vi åt och så dröjer det år tills vi ses igen. Men jag vet, att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om jag behövde hennes hjälp, och hon skulle ställa upp på stört, och jag likadant för henne.

Mina närmaste vänner som jag delar mest tid, tankar och livsval med är vänner jag träffat i vuxen ålder. En på jobbet, en i en föräldragrupp, en via en hobby och en via utbildningen. 

Har också en riktigt nära vän från uppväxten. Vi bor 50 mil ifrån varandra och kan inte dela vardagen på samma sätt, men vi pratar och finns alltid tillgängliga om det skulle behövas.

Dess är mina vänner i hjärtat.
Jag tycker annars att många vänner varit vägens vänner. Man träffas och umgås i ett sammanhang, men tappar varandra längs vägen därefter.

Tänker att man i TS ställe kan sitta lugnt i båten och se hur det utvecklas. Hjärtats vänner eller vägens?

När jag gick i gymnasiet trodde jag att vi som var bästisar då skulle vara det för evigt. Sen flyttar folk till olika orter, får jobb, familjer etc. Åren har gått. Jag har idag enbart facebookkontakt med mina gymnasiekompisar. Nästan ingen bor kvar på får hemort längre (en mindre ort). Då blir det svårare att hålla kontakt, när man inte kan ses så ofta fysiskt.  

Jag har tre gamla vänner. Vi br inte längre i samma stad. Vi ses bara 1 gång om året. Då blir det tjej-helg med 1-3 övernattningar. Däremellan blir det några enstaka mess. Kanske nåt telefonsamtal och hon som bo närmst brukar jag träffa en gång. 

Funkar bra för oss.