Tonåringar som bara är hemma

Det låter ganska bekant. Och ja, jag känner som du. Det är väl andra tider.

Särskilt det här med att dom liksom är så nöjda, haha. Men visst, hellre det än att dom rymmer hemifrån.

Sant? men det känns som om de missar allt kul liksom! eller är det vansinnigt kul att hänga med oss här hemma!  :) Kanske problemet ligger mest hos mig själv.. Andra typer av undgomar nuförtiden än när man själv var tonåring..

Vad som är kul för dig kanske inte är kul för dem.
Så länge de har vänner och spelar med dem på nätet så hade jag varit lugn. Värre om de sitter helt isolerade från människor både på när och i verkliga livet.
Sen kan det ju vara bra att styra lite över spelandet så de inte sitter all deras vakna tid framför skärm. 

Men är nog lite gilla läget att umgås idag är ett annat sätt att umgås när vi var små

Känner igen. Får panik inom mig. Men ibland får man med dem på något. Mina tonåringar går ut en hel del alltså motion och så men ändå mycket dataspel. När vi gör saker ihop så har de kul. Men datorn drar och det är svårt, ser datorerna delvis och smartphones(?! ) som ett stort bidragande problem till att barn och ungdomar ofta är så asociala. Likaså många vuxna kan ju inte vara utan att glo på mobilen jämt. 

Varför följer de inte med till midsommarfirandet? Tycker ibland får man helt enkelt följa med och vara i med i det sociala runt festligheter.
Balans i det hela. Med datoranvändning och gammaldags socialt umgänge.
Tycker det är sorgligt att tänka på hur rolig och spontan uppväxt jag hade med enkla medel och jämföra med mina barn, de har allt men allt är tråkigt likväl. Bara datorn är rolig. Nästan.
Stänger av wifi i perioder och de har enbart mobilerna med kort och surf. Men då får de hålla lite i surfen. Då blir de mer aktiva och tar sig för saker. 

Mina ungdomar är över 20 och vuxna (en har flytta hemifrån), men det är ungefär så det sett ut för dem också. Mina är dock rätt introverta och mår bra av umgänge online, och bara lite umgänge "live".  De orkar inte med stora fester och massor med stim. 
Jag tror också pandemiåren har spelat stor roll. Har en yngre tonåring som gick i åk 7 när pandemin kom med alla restriktioner. Träningsgrupper som inte kunde träna längre osv. Hon tappade nästan allt socialt förutom att gå till skolan under åk 7-8. Nu i åk 9 har det blivit bättre igen men jag tror många ungdomar som inte är de där mest extroverta och kavata, de har svårare nu att hitta tillbaka till hur det var innan. 

Att ungdomar skulle hänga med föräldrar på midsommarfest? Njae, det gjorde man väl knappt ens när jag var tonåring. Att hänga med föräldrarna sådär, det slutar man med någon gång i högstadiet, så jag kan förstå om de inte ser fram emot just det. 

Jag som föräldrar har för många år sen slutat bli stressad över att mina barn inte verkar ha så många vänner som de möter live. Har även bonusungomar och de är lite mer outgoing, men även de har inte tonvis med vänner. De har några stycken var som de hänger med. 

Jag har uppfattat det som att dagens unga börjar senare med utelivet än tidigare generationer.
Så det man gjorde förr vid 16-17 börjar vid 18-19.

Sluta stressa och låt dem leva sina liv! Din standard är inte deras.

Jag känner igen det väldigt väl. Mina barn är 14 och 17 och har i perioder bara suttit hemma, ensamma eller på sin höjd haft kontakt via nätet med spel eller chattande. 

På sista tiden har den äldsta fått lite mer kompisar som han faktiskt träffar, och han har sommarjobb där han träffar lite folk. Men den yngsta är ofta ensam efter skolan och har bara suttit hemma ensam sedan sommarlovet började. Jag och pappan jobbar så hon är ensam i princip hela dagarna och när vi kommer hem så vill hon hänga med oss och att vi ska göra saker med henne. Jag känner mig kluven för det, å ena sidan tycker jag att hon ska hitta jämnåriga att vara med, å andra sidan tänker jag att om hon nu inte har det så får vi föräldrar ta den rollen lite grann. 

Jag tror att allt det här beror på att föräldrar styr så mycket över sina barns liv numera, det är playdates och att föräldrar kommer överens om att barnen ska leka, så barnen lär sig liksom inte att sköta det själva. När jag växte upp så fanns det inte på kartan att min mamma ringde min kompis mamma och gjorde upp om att vi skulle ses, det fick jag göra själv. Från ung ålder. Och när jag var tonåring (från 13-14 år) kunde jag tex sova hos en kompis eller ha en kompis sova över hos mig flera nätter i veckan på sommarlovet utan att direkt fråga, bara meddela att nu gör jag såhär.

Men så gör man inte nu, och gjorde inte heller när mina barn var små, då var det konstigt att bara gå ut på gatan och leka med dem som var ute, eller, ingen annan var ju ute, för så gjorde man inte. Samma med att leka med nån efter skolan, det skulle kommas överens i veckor innan, för Lisa har aktiviteter varje eftermiddag, och Anna får inte göra ditt och Elsa måste öva klarinett innan middagen. Allt var uppstyrt och då lär de sig inte spontanitet och att göra upp om att ses utan vuxen iblandning, och sen när vuxna ska kliva ur det där så vet barnen inte hur man gör. 

Tack för alla svar
Det blev en ganska ok midsommar trots ångest hos mig.. 

vi firade med familjen på lunchen. Sedan var 15-åringen med en stund på festen ?
Senare Båda hemma .. en vid datorn med en kompis o den andra vid tv:n.
Känslan kvarstår att storhelger är skitjobbiga för mig som som har svårt att acceptera att mina fina ungdomar har inte har något socialt sammanhang förutom skola o gaming.
Den yngre mår sämre av det än den äldre..hur jag kan hjälpa vet jag inte..

 

Jag har två döttrar som är knappt 15 och 16. De är halva tiden hos mig och pappan. 
Båda är ganska introverta, den äldre något mer. Hon har dessutom haft ett völdogt tufft år i skolan (som slutade bra ändå, hon var så stolt). 
Men jag går sönder och blir så otroligt frustrerad över att de söllan och aldrig följer med på saker utan att protestera. Klart man inte bara vill umgås med mamma när man är tonåring men jag tycker det hör till vanligt hyfs att man följer med på besök till mormor/morfar eller annat man blir bjuden till. 
Jag har läst era svar och det lugnar mig en del, att höra att fler har det likadant. Men ändå könner jag att jag VÄGRAR ha en sommar där det ska vara tjafs om allt så fort man ska göra något. Känns som jag tappat kontakten med dem, det var alltid vi nör de var yngre. 
De är mest hemma och inne, har få (men fina) vänner. 
Jag får fasen panik över att de ska sitta inne och bara låta lovet gå. 
Vill att de ska skapa minnen och göra "dumheter" med kompisar och familj. 
Vi har en utlandsresa planerad och ska få besök av familj som bor långt bort. I övrigt blir det kortare äventyr i närområdet. 
Överreagerar jag, eller är det "normalt" för tonåringar att vara så tillbakadragna?

Har också ett barn i övre tonåren som är så. Hans umgänge är via spelet,  några bor 1 timme bort och de ses ibland. Jag har träffat dem. Resten bor över hela världen. Tiderna är som övriga skriver annorlunda och jag kan inte jämföra med min uppväxt på -70-talet. Bättre eller sämre låter jag vara osagt. Men jag låter han  bestämma och han verkar nöjd. Lätt är det inte för mig men det får jag släppa. Sen hatar han sol så just nu vill han ju verkligen inte vara ute. 

17-åringen är väl stor nog att sommarjobba?

Båda jobbar hela sommaren. Det är fritiden som jag är bekymrad över samt vänskapsrelationer som metadels är på nätet. Vid storhelger blir det extra tydligt att de saknar kompisar att träffa irl.

Det betyder inte att det finns några. 

Om man inte ens ids söka sommarjobb så förstår jag att känslan är att det inte finns några.
Kommunen och servicebranschen skriker efter folk just nu.

Det låter som min 10 åring som bara vill vara hemma och bara med mig. 
Han följer med på saker som jag anordnar och så men nej inget intiativ till lek med kompisar och det gör mig bekymrad.. vet inte hur jag ska agera? :(