När lägger du dig i någon annans förhållande?

oj ja jag tycker också de borde sagt något. Jag känner inget par där jag sett sånt, men jag hoppas och tror att jag hade reagerat och pratat med båda parter (en i taget).
Minns som tonåring hur min dåvarande pojkvän och min bästa vän tydligen hade haft sex, men jag fick inget veta förrän ca 2 månade efter. När jag visste, DÅ berättade flera kompisar att de vetat (de var kompis med henne också). Så ruttet tyckte jag (inte lika allvarligt som din sits så klart, men just beteendet hos vännerna är väl samma antar jag)

Det närmaste jag kommer är min syster som skilde sig (inget våldsamt, alkohol eller så - men en oengagerad pappa och även oengagerad som partner), och efter det sa vår mamma tydligen något om "ja jag undrade hur länge du skulle orka". Min syster blev riktig upprörd över det, vilket jag förstår. Min syster frågade mig om hur jag tyckte om det mamma sagt. Jag bor på annan ort och jag visste inte så mycket alls om hur de hade det innan skilsmässan var ett faktum. Mamma däremot bor på samma ort som syrran och de sågs rätt ofta, men jag sa att det är nog inte så lätt för en förälder att liksom lägga sig i, och så tydligt var det kanske inte heller. 

Precis som du själv inte tog det på allvar och lämnade, så gjorde de nog inte det heller. De såg att du accepterade det. Hade du öppnat dig och berättat hade du nog fått höra. Dessutom så såg de inte hela bilden, de flesta svin beter sig ju ändå hyfsat när andra är med. 

Tyvärr skäms man över sin partner och tror att det är ens eget fel när man blir illa behandlad och då vill man inte berätta. Och även i fall där andra vet, så vill den utsatta inte lämna. 

 

Hade din syster verkligen uppskattat att er mamma sagt något? Risken är stor att hon sett det som en diss, att hon var en idiot som valde en sådan man. Hon lämnade när hon var redo, även om hon naturligtvis visste att han var oduglig långt tidigare. 

Det är inte så lätt att som närstående att lägga sig i. 

Det är en hårfin balans när man ska prata med någon som lever i en relation som är knasig....  Och när man ska hålla tyst.

Som vän är man inte någon som ska "bestämma" hur andra lever sitt liv, precis som man inte heller kan prata med nära släkt om vad man tycker sig se.

Jag tänker att man ger lite ledtrådar, men att man också får vara försiktig med vad man säger till någon som inte verkar ha det sunt. För det är inte säkert att man hjälper någon om man har dålig timing. Det är kraftiga processer hos de som lever i destruktiva förhållanden och inte alltid så lätt att som utomstående faktiskt bidra med något. Risken är att personen bryter med en och väljer kärleken.... 

Efteråt är man ju personen befriad och då kan man berätta om det som noterats. Men mitt uppe i det hela, så går det oftast inte.

Alla måste ha sett och förstått, ingen skadar sig eller är så "klumpig" som jag påstod mig vara. Ingen halkar och snubblar så revben går av i tid och otid. Ingen råkar ut för så mycket "olyckor" eller springer ivägen för en hoceypuck.

Såklart de visste, vänner och bekanta, kollegor, chefen. Men ingen vågade eller ville "lägga sig i". Sen vet jag inte om det hade hjälp heller iofs så hjärntvättad som jag var.

Jag räddades av en rådig granne till sist, tillsammans med ett ex som trots en uppslitande skilsmässa flera år tidigare hade förstånd att sätta ner foten.
Polisen kom, sen gick allt ganska fort.

Jag hade valet,stanna med min plågoande eller få behålla mitt barn.

Hade det varit så enkelt hade ju ingen kvinna stannat så länge, om det räcker att någon säger till. Du var ju själv medveten om det och hade du velat ha hjälp hade du kunnat sagt något. 

Sedan vet jag att folk säger till, undrar och erbjuder hjälp, men den utsatte förstår inte, eller vill inte förstå. Det är väldigt svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

 

Nej, jag vet. Det man kanske bör göra är väl att orosanmäla om det finns barn med i bilden.
Det var ju faktiskt det som gjorde att jag lämnade. Med livet i behåll.

Så du har helt rätt. Jag hade förnekat och ljugit ännu mer. Eller slutat ha kontakt med personen som ifrågasatte. Den lilla kontakt jag tilläts ha.

Jag tror nog att man som utsatt förstår, men man lever i förnekelse och trycker ner allt som riskerar att krusa ytan.

Ja, det är oerhört komplicerat. Och det är inte alldeles lätt för anhöriga heller. Man kan bara berätta att man finns där. Sedan bidrar det inte att rättsväsendet inte kan hjälpa kvinnorna ordentligt. 

Jag vill ändå ge rättsväsendet en stor eloge, jag fick mycket bra hjälp och ett stort skadestånd. Mycket mer än jag vågat drömma om.

Kontaktförbud fick jag också till lätt, under flera år efter att han släppts.

Det gör jag inte.

Men jag känner kvinnor som gör det.
Tycker kvinnor borde sköta sig själva.