Särbo-i bonusfamilj-hur gör ni?

Jag har ingen erfarenhet av att vara särbo eller av bonusfamilj. Men jag har erfarenheter av tonåringar. Så ta svaret därefter. Jag tycker det är super att barnet kan gå mellan mamma och pappa. Men tonåringar är opålitliga och i centrum av sitt eget universum. Pappa måste kunna göra planer och då säga att de Inte kan träffas utan får träffas imorgon. Tyvärr känns upplägget med att ha noll fasta dagar som rätt jobbigt. Då ska pappa alltid vara stand by. Jag lever som sagt med min man och våra tonåringar ?bossar? gärna, vill ha skjuts, gå på bio, äta ute men bara när det passar dem. Så här jobbar vi ändå med att i en relation oavsett om det är pappa-dotter eller kärleksrelation så måste man ge och ta. Tänker att ni måste sätta er ner och bestämma hur ni ska ha det och hur ofta ni ska träffas. Pappan måste göra det samma med dottern. Vill han inte det kommer du fortsätta bli dumpad om dottern ringer.

Sen att man som förälder alltid är stand by om det behövs så är det ju. Men inte för en fika eller kolla serier? utan mer om det hänt barnet något, det är ledsen, har gjort illa sig, är sjuk, behöver hjälp i skolan etc. Ja du fattar. 

Det låter som att pappan vill prioritera barnet såsom han gör och då inte bryr sig om att det går ut över dig och er relation. Har du provat att sätta ner foten? Att du blir arg över ändrade planer och låter bli att rodda för att fixa och ordna så att han inte behöver?

Och har du provat vad som händer om du inte vänder ut-och-in på dig själv för att fixa så att ni kan ses utan invänta att han fixar med det? Ordnar han då att ni kan ses eller blir det inte av alls då? För i så fall har du ju svaret där - han är helt enkelt inte tillräckligt inne på er för att prioritera dig framför annat som han också vill. 

Visst, barnen kommer väl först i det stora hela, men inte i varje given stund i hela livet. 

Särbo här! Det är inte det lättaste med särbolivet, man får planera en del för att det ska funka. Och det är ju svårt om bara en planerar. Jag funderar lite på vad det finns för anledningar till att han släpper allt när dottern hör av sig. Nu har både jag och min särbo barn så vi har ju rätt mycket förståelse för att ibland så får man sätta allt åt sidan för att barnen behöver det. Det kanske itne handla om något allvarligt utan mest att man känner själv att man vill vara tillgänglig för annars får man dåligt samvete och går och tänker på det. Men det kan ju lätt bli för mycket och då får man snacka ihop sig. Jag tror planering är bra och att man kanske får vara tydlig med att man gärna träffas med barn. 

En jobbig period hade vi för några år sedan. Det var sommar och han gjorde planer med sina barn vilket jag också gjorde med mina. Men sen när vi båda var lediga och barnfria åkte han iväg på semester med sin bror, helt oplanerat och då minns jag att jag blev väldigt ledsen. De åkte till deras föräldrars stuga på östkusten (vi bor inåt landet) och där är jättefint. Kändes otroligt trist att inte ens få loss en dag för mig även om han ville hänga med sin bror. Vi pratade om det efteråt och han fattade nog aldrig riktigt varför jag blev så ledsen över det. Men sen har vi varit mer måna om att göra schema och faktiskt hålla det. Med eller utan barn liksom. Har han dåligt samvete för dottern eller varför gör han såhär? Handlar det om att hon sover hos mamman alltid så då känner han att han måste fixa relationen? Hur är mamman? Finns det krav att han måste ställa upp alltid för annars är han kass pappa? Har hon någon ny eller hänger hon upp sitt liv på honom? Ja du hör - jag har gått igenom det mesta redan. :D 

Att "sätta ner foten" är väldigt dumt. TS kommer aldrig vinna en dragkamp mellan henne och barnen.

I slutändan är det enkel, TS valde själv en man MED barn och då blir det så. Barnen kommer alltid först. Hade TS haft egna barn så hade hon förstått det och haft en hel annan förståelse för det. Men då hon själv saknar barn och erfarenhet av vad det innebär att vara förälder så blir det fel. 

Kort sagt, TS gav sig in i något hon inte riktigt förstod innebörden av och nu har verkligheten kommit ikapp.

Fast barnen kommer inte alltid först. Det gör de inte i några familjer. Om mamma och pappa har bokat ett besök på restaurang bara för dem så avbokar de inte för att en tonåring vill kolla på film. Man avbokar om det händer något allvarligt eller barnet är sjukt eller ledset. Sen är det svårare när man är separerad för man har mer dåligt samvete men att inte alltid sitta stand by ifall en tonåring känner för att ses och inte kunna ha andra planer någonsin är inte bra. Barn mår bra också av att veta att föräldrarna kan ha roligt utan dem. Det har tagit tid för mig att inse det men jag fick ett uppvaknande när ett av mina barn suckade lättat en påsk när de fattade att jag skulle vara med en kompis och de skulle vara hos sin pappa.  Hon sa ordagrant: men vad skönt då är du inte ensam. Då behöver jag inte vara orolig för att du har tråkigt utan oss. :D den känslan är rätt vanlig att barn till separerade har och det kan vara intressant att se att de ganska ofta vill träffas och dyka upp oplanerat för att de har skuldkänslor för föräldern som sitter ensam. Då är det bara bra för dem att förstå att föräldern mår bra och itne alls är ensam och deppig. 

Tack för ett klokt svar. Dottern vill inte ha något bestämt de har redan pratat om det. Tidigare pratade vi och då var det viktigt att vi sågs varje vecka för honom och han meddelade dottern de dagar vi planerat så att hon visste och så sågs de en annan dag, om vi inte var hos honom såklart då kunde hon ju komma oavsett. Det är ett ganska bra tag nu som han varit mer och mer tjurig över att behöva åka till mig och över att öht göra något med mig. Jag planerade en liten minisemester till oss på två nätter och det var bra när vi väl var där men innan vi åkte var han sur för att tänk om dottern skulle vilja ses när vi var iväg. Hon visste ju om resan så det var väl inget med det för henne men han menade att hon kunde ju känt att hon velat ses någon av de dagarna och så var han inte hemma. Ja det kunde hon ju känt men d verkade ju inte som att d var ngt problem för henne. Han får dåligt samvete typ och då blir han sur. Igår kväll sa han att hans liv ska gå ut på att jobba och träna och vänta på om barnen vill ses. Att han är fast i sin bubbla och så. Han blir väldigt irriterad när jag tar upp sånt här, arg och elak. D e känsligt. 

Jag försökte sätta ner foten igår men då blev han bara förbannad. Kände mig som ingenting tillslut. Grejen är att det kanske inte är främst att planerna ändras som är jobbigt utan hand brist på förståelse för hur det är för mig. Jag hade nog kunnat acceptera mycket av det här om han bara hade visat att han var engagerad av att hitta lösningar han också. 
Men jag ska sluta rodda i allt. Jag har ju gjort det skitlänge nu och du har rätt i att jag måste sluta med det. 

 

ja det låter som det är känsligt för honom. Och det kan ju inte du göra något åt. Men han borde nog fundera på varför han tror det är så farligt för henne om inte han är tillgänglig. Låter som massa dåligt samvete som han inte lärt sig att hantera. Oavsett är det ju inte kul för dig. Han får kanske förstå att en relation kräver lite jobb även från hans sida. Och att vill han ha en relation så får han hitta sätt att få det att funka. 

Sen också att han tidigare varit ok med att planera med osv - men inte nu. Har han givit någon förklaring till det? Finns det saker han inte säger? Något exet sagt? Eller dottern? Om han innan kunnat planera så blir det ju konstigt om han plötsligt inte kan det! 

Sen kan ju en del män vara väääääldigt fyrkantiga och inåtvända också. Inte lätt att få dem att prata om saker som är jobbiga utan det ska bara sopas under mattan och så sitter man där med tusen frågor. 

Jag försöker inte vinna någon dragkamp. Jag undrar hur andra i liknande situation hanterar det. Jag känner att det svåraste för mig är att han inte värdesätter mig nog (upplever jag) för att engagera sig i hur vi löser saker och ting.