Om er man inte vill förlova/gifta sig mer er - vad tänker ni?

Jag undrar snarare varför kvinnor alltid ska jämföra sig med andra och känna sig mindre värda när de inte får som de vill?

Du skriver att för DIG så är förlovning/giftermål viktig... men om han inte tycker som du så är han genast jättedum och hans ex värd såååå mycket mer än du...

Vad gör man?... man jobbar med sin självkänsla och slutar jämföra sig med andra, växer upp och inser att andra inte alltid vill som man själv vill och man inte alltid får som man vill.

Jag skrev ju inte att han "är jättedum", eller hur? Men så klart det blir lite konstigt för mig då han varit villig att ta det steget tidigare, men inte nu.

Det där kan man ju se ur olika perspektiv. Jag har varit gift/förlovad tidigare, skilde mig för ca 10 år sedan. Älskar min partner, men kan ärligt säga att jag inte kände mig särskilt sugen på att göra om proceduren förlovning/giftermål igen. Mest för att det för mig är en ren formalitet, löften som man snarare skall ge sig själv än motparten. 

Å andra sidan så var det faktiskt jag som friade en dag, 14 år efter att vi hade träffats, en dag när vi satt och åt middag på en restaurang. Det var inte planerat, utan kom helt spontant under insikten om hur fantastiskt rätt denna relation är. Jag är oerhört glad att min partner inte drev frågan innan det. 

Jag tror inte att förlovning och bröllop är något man skall "tjata" om! Det måste förbåda två individuellt kännas som rätt sak att göra inifrån, och det får inte förekomma jämförelser som "om han var förlovad med henne, så måste han förlova sig med mig"

Det känns helt rätt att vi är förlovade nu. Jag är jätteglad över att jag friade, men är glad att det inte pressades ur mig.

Jag skulle snarare se det som att han har varit förlovad en gång och det förhållandet höll inte, så nu är han mer osäker på att förlova sig helt enkelt. 
Tror absolut inte att det har nått med dig eller eran kärlek att göra, dom hade ett förhållande som är helt separat från erat förhållande så jämför dom inte. 
Visa ser ingen mening med att gifta sig eller förlova sig helt enkelt. Jag tycker personligen att det är fint att man lägger löften till varandra så, men alla ser det inte så.

Många förknippar nog förlovning/vigsel med sitt föregående förhållande som ju gick i kras och med all respekt är man givetvis livrädd för att hamna där igen. Lite som att han förutsätter att er kärlek ska krascha bara för att ni förlovar er... För så gick det ju sist.

Tvärtom så älskar han ju dig så mycket att han inte vill riskera något och då säger han nej för att liksom "jinxa" er lycka...

Självklart är din vilja också lika viktig som hans men jag tror att ni behöver resonera om detta från ett helt annat perspektiv. Tex att kanske mer gå in på rädslor och farhågor och vilka fördomar man bär med sig. Att därigenom kunna förstå varandras inställning utan att det blir en press på att säga ja/nej. Det är inte syftet med pratet utan mer förstå varför ni vill/inte vill och hur ni ska förhålla er till det. 

Grattis till dig

 

Men för mig känns det ju mest som att det aldrig kommer komma dit: till en förlovning ELLER giftermål. Och då undrar jag faktiskt vad det kan bero på - och faktiskt om han är så kär i mig eller om han låtsas.

Du tänker inte att eftersom "steget" han tog inte höll i längden den gången,  så har just förlovning etc känts som onödiga och tomma löften för honom sedan dess.
Tycker uppriktigt att det är barnsligt resonerat, och jag är kvinna.
Var otroligt avig till formella löften som förlovning och giftermål i minst 10 år efter min separation/skilsmässa.

En bra princip att ha om man tänker att en relation skall vara långvarig är att lyssna på sin partner

Det du alltså säger är att hans kärlek i vardagen och hans ord och handlingar inte räcker för dig. Det han ger duger inte.
Det enda rimliga beviset på kärlek som du kan ta till dig är att du får EXAKT det som exet fick, dvs en ring på fingret, gärna två så att du får mer än exet.

Tror du att du inger honom känslan att han räcker till och är älskad precis som han är?

Fast ur ett annat perspektiv så varför är det så bråttom? Vad tror du att du missar om du inte just nu får en ring på fingret?
Jag förstår att du nånstans vill ha ett löfte om att ni ska gifta er men det är ju inte så det funkar. Tvärtom så är ett sånt beslut viktigt att det får mogna fram hos var och en så det verkligen blir ERT beslut och inte nåt som tvingas fram som nån form av bevis på att du är nästa i raden som får en ring bara för att exet fick en. Det handlar om känslor här och dom kan man inte köpslå om. Det där med att börja hojta om rättvisa att "hon fick ju så varför inte jag?"... - det är snarare barnsligt svartsjukt  beteende som resulterar i att du verkligen inte får nån ring.. 

Chilla. Vänta in honom. Om han är rätt man så vill du väl leva med honom oavsett... Eller? 

Man gifter sig bara om man har barn ihop. Annars har det ju inga fördelar alls. Han kanske vill att hans barn ska få ärva honom och inte att du ska ärva och sen ska hans barn dela med dina barn när du väl går bort.