Hur hjälpa småsyskon att hantera förälder med narcissistiskt beteende?
Lååångt inlägg men snälla läs ni som kanske har lite erfarenhet och kan hjälpa!
Min mamma har varit i två förhållande efter min pappa, en av de är mina småsyskons pappa som inte alls var en särskilt frisk man. Hon tog ordentlig skada av att vara tillsammans med honom och det satte sina spår, sedan hade hon ett förhållande som varande några år och tog slut ganska nyligen. Enligt henne var han en narcissist och misshandlade henne på olika sätt. Först handlade det om att han drack för mycket och det spårade ut och hon var tvungen att sätta gränser och till slut avsluta förhållandet, sedan helt plötsligt var han en narcissist och hade misshandlat henne länge men hon har inte insett det förens då i slutet av förhållandet.
Vi vuxna barn har insett att våran mamma är långt ifrån perfekt och har alkoholproblem sedan lång tid tillbaka som hon själv inte inser oavsett hur många gånger vi pratar med henne om det. Vi har även insett på senare tid ju mer hon insisterar på hur hemsk hennes ex är att hon själv har en hel del narcissistiska drag. Hon är väldigt duktig på att få sig själv att skina, pratar bra om sig själv och hur mycket andra runtomkring henne tycker om henne osv. Hon pekar gärna ut andras dåliga beteenden trots att hon många gånger är exakt likadan som dessa saker hon påpekar hos andra. När man försöker prata med henne om detta så lyckas hon alltid på ett eller annat sätt att vända det så det är andras fel, att det är synd om henne, att hon har ju faktiskt blivit Misshandlad! Det gillar hon att verkligen skrika när man inte tycker och tänker exakt som hon vill och säger emot henne.
Det är som att prata med en vägg, hon har noll självinsikt. Hon försöker ständigt pracka på oss vad som enligt henne har hänt och om vi inte tror på henne och tycker synd om henne så är det för att vi inte förstår. Vi har ju inte varit med om det så hon kan inte begära att vi ska förstå, att hon inte ska skicka mer inlägg om narcissism, inga fler filer, youtubeklipp, artiklar osv, inte prata om det mer, att sanningen kommer fram till slut. Sen går det några dagar, en vecka, kanske tillomed ett par veckor ibland om man har tur och sen kommer det igen meddelanden eller kommentarer när man träffas om vad som hänt, vad hon gått igenom och så får vi skäll på olika sätt eller skuldbelägger oss om vi inte håller med. Vill tillägga att hon blir endast såhär extrem när hon har druckit. Små pikar, kommentarer har vi lärt oss att ignorera, byta samtalsämne osv i vardagen.
Vi vuxna barn har ju möjligheten att hålla avstånd när hon dricker och därmed blir som värst och ofta tappar kontrollen och är elak och är som en vägg, tar inte in nånting av vad man säger. Men våra småsyskon har inte den möjligheten, de bor fortfarande hemma. När hon är nykter så ser de inget fel och tycker allt är jättebra, de har en bra relation och har många bra stunder men så fort hon dricker så spårar det ut. För det första så är det obehagligt för de att se henne så onykter, hon pratar konstigt, hon fumlar med armar/händer och går ostadigt, men sedan blir hon så otroligt uppjagad lätt. Minsta lilla som sägs emot henne, något hon tar åt sig av så får syskonen skit, speciellt den äldsta då hen är hemma mer och är den som säger ifrån att de inte vill att hon dricker så mycket. Då skriker hon att hon har varit med om så mycket, hon har blivit misshandlad.. Hon tar upp saker om mitt syskon, och påpekar dens brister, säger att den är precis som sin pappa.. Blir alltså riktigt jävla elak!
Jag har sagt att de inte ska ta åt sig, att hon är sjuk, inte frisk när hon dricker och inte skulle sagt så annars. Men inte lätt att ignorera när sånt kommer från ens egna mamma. Speciellt om man redan är ganska skör efter allt man redan gått igenom med en pappa som inte är frisk i huvudet.
Enligt henne själv så går hon ju vidare, allt är så mycket bättre, hon mår så bra och dricker inte alls så mycket längre.. Men sådär låter det ju titt som tätt mellan varje dipp... Det är som att hon tror på sig själv när hon säger sådär.. Och skriver på sociala medier så fint..
Vad kan man göra för att hjälpa dom att hantera mamma? De har ett par år kvar innan de är gamla nog o flytta hemifrån. De vill absolut inte blanda in soc, det är ju ändå mamma, vi älskar henne, men är inte okej med hennes beteende. Klart de vill bo kvar och ha en relation med henne, men något måste ske, vi måste hitta ett sätt att få henne att förstå. Hon har haft samtalskontakt genom jobbet efter separationen men inte mycket som ändrats gällande alkoholen trots att hon själv sagt att hon självmedicinerat (ja såklart, det måste ju ha att göra med vad hon gått igenom, något eget ansvar är ju livsfarligt att ta) och med hennes noll självinsikt så lär inte mycket ändras på den fronten heller så vi måste hitta ett sätt att hantera henne, att stå upp mot henne på ett sätt som hon kan ta in! Eller iaf hitta ett sätt för dom att hantera dessa situationer utan att de tar åt sig eller ska behöva må dåligt..
Blev väldigt långt detta men jag hoppas att iaf någon med erfarenhet eller bra tips har orkat läsa och kan ge lite tips, råd till oss!
