Hur kan man släppa skulden....?

En vuxen person har ansvaret för sin egna liv och sitt egna mående.

Så länge du inte sätter ned foten och markerar "nu räcker det", utan i stället tillåter dig själv att utnyttjas av honom så kommer han att fortsätta.

 

Du har inget ansvar att rädda honom eller någon annan. Säg nej. Vänd dig om och ta kommandot över ditt liv. Nu är det han som kör. 

Känns som att du är medberoende när det kommer till hans psykiska ohälsa.

Du måste, som redan sagts ovan, sätta ner foten. Klarar du inte det, så sök hjälp. Det är inte alls säkert att det värsta som kan hända är att du försvinner ur hans liv. Har du tänkt tanken att han utnyttjar dig? 

Ja du är medberoende och det låter som ni bägge behöver hjälp utifrån. Har ni barn som kan rycka in och stötta upp honom? Ni kan inte ha det såhär, livet rinner mycket riktigt ifrån dig, till ingen nytta för han kan inte heller gå vidare så länge du alltid finns till hands.

Du måste acceptera din skuld i separationen, men du hade ju inget val då relationen inte fungerade och du var ständigt olycklig. Att bli ihop igen är inget alternativ. Och det hade han säkert en del i. Du har tagit ditt ansvar och mer än det. Kan du ordna någon hjälp utifrån, terapeut eller psykolog, åt honom?  Om han är självmordsbenägen är samhället skyldiga att agera.
Sen måste du klippa och gå vidare.

Säg upp kontakten helt och låt honom ta tag i sitt eget liv. Så länge du finns där och duttlar kommer han aldrig må bättre. Och inte du heller. Du behöver skaffa dig ett eget liv. De år du nu har kvar ska du inte fortsätta kasta bort på honom!

Ni säger alla samma sak och har väl alla rätt givetvis... Men ändå är det så svårt.

Jag blir galen av att inte kunna lösa detta problem. Känner mig så misslyckad och olycklig. Vill bara att människor kring mig ska vara lyckliga och må bra. Men förstår givetvis att jag inte styr över andras känslor.

Skilsmässan är mitt största misslyckande i livet. Och jag lyckades inte ens med mitt misslyckande...

Om du fortfarande vill ge något praktiskt stöd, sätt regler för era kontakter. 

Jag hade ex som dessutom psykiskt och tillslut även fysiskt misshandlat mig som mådde apdåligt. Dels ville jag inte ha särskilt mycket kontakt med honom (även om jag förstod att den misshandeln hängde ihop med hans mående), dels kunde jag för mitt eget mående inte ta ansvar för hans.

Jag reglerade hur mycket han fick kontakta mig (hur ofta, vilken tid på dygnet) och vad vi pratade om. Ville han ösa ur sig hur dåligt han mådde så styrde jag in samtalet på hur han kunde få hjälp. Ville han inte lyssna på det så betackade jag mig och la på. Att sitta och lyssna på någons misär är ingen skyldighet. Man kan ju bli nedslagen för mindre. Det finns proffs som jobbar med sådant, hänvisa dit.  Jag har haft vänner som mått otroligt dåligt efter det, och visst har de öst ur sig skit och jag lyssnat. Efter det har dock alltid samtalet blivit konstruktivt och man har kunnat reda i vad man kan göra näst Osv tillsammans. 

Hade en gammal kollega som tyvärr hade samma beteende för några år sedan. Insåg att känslan bäst kan beskrivas med att försöka rädda någon som drunknar utan en förlängd arm. Det är ju inte meningen att du ska drunkna nu. 

Du kan visst lösa det här. Väldigt snabbt och enkelt dessutom. Slut med all kontakt. Punkt. Han är inte ditt ansvar på minsta lilla vis. Du har däremot ansvar för ditt liv och ditt mående och det går före alla andras.

Mitt ex mådde också dåligt psykiskt när vi hade ett förhållande, och en stor anledning till skilsmässan var att jag inte tyckte han gjorde vad han kunde för att må bra utan istället tog ut allt sitt dåliga mående på mig och barnen.
När jag avslutade eskalerade det och han blev mer aggressiv, ledsen och uttryckte självmordshot  väldigt ofta.
Ändå lämnade jag. Jag kände att han drog ner övriga familjen så mycket så jag inte heller orkat så länge till. I och med barnen har vi ganska mycket kontakt och jag upplever att han mår mycket bättre nu ett par år senar, men när han (vilket är sällan) tar upp att han må dåligt nu så frågar jag om han går till psykolog och då säger han nej och då säger jag att det är ju upp till honom men du vet ju att det har hjälpt tidigare.
Jag har erbjudit honom någon gång att boka tid (eftersom att ringa är en hög tröskel för honom), men där går min gräns numera och det är väldigt skönt.

Jag kanske låter kall i mitt inlägg, men jag kände när jag lämnade att det var viktigt att få leva det liv jag ville äntligen.

Ni som säger att man inte har något ansvar för en annan vuxen människa. Tycker ni verkligen att det gäller, om personen drabbas av problem som den inte rår för? Är det OK att lämna en man/hustru/sambo, som utan egen förskyllan råkar ut för en ryggmärgsskada och blir förlamad, t.ex.? Och inte bara lämna, utan överge den helt - även om man vet att han eller hon inte har några anhöriga eller nära vänner som kan hjälpa, utan kommer att bli helt beroende av kommunen och betald personal?

Att man kan behöva tillämpa tough love mot en missbrukare, är en annan sak. För annars kommer han eller hon inte ur missbruket, om han/hon vet att man alltid betalar hyran åt honom/henne, när pengarna har gått till spriten i stället...

Psykisk sjukdom är för övrigt oftast inte heller självförvållat.