Bo litet under en tid med barn.

Eftersom ni redan köpt huset så spelar det väl ingen roll vad andra tycker. Hur resonerade ni när ni köpte huset?

Vi tänkte att dom är relativt små och att det är under en begränsad tid samt att huset har så många andra fördelar?

Ni bor inte litet. Och tror du alla barn har eget rum? Mindre barn har för övrigt sällan behov av det. Tvärtom, de vill vara där andra är. (Föräldrar, syskon osv).

Våra barn delade rum tills de var 7 år och använde det andra som lekrum. Först i ettan flyttade dottern på eget initiativ in i det andra rummet. 

Vårt hus är mindre än ert för övrigt, ca 100 kvm. (Äldre enplanshus, utbyggd stuga.)

Ja, och då är det väl bra så. Varför skulle det vara hemskt?

Det finns de som bor på mindre yta, tycker du det är hemskt?

Det är väl inte litet. Jag bor med 3 stora barn på 70 kvm (19 år, 16 år, 14 år). Vi bor trångt men det fungerar. Vi har bott så här i 10 år. Jag tittar på att hitta något större och vill då hitta nåt på 90-100 kvm. Har tyvärr inte hittat något jag har råd med och nu börjar jag tveka eftersom jag inte vill sitta med så stort hus/lägenhet när barnen flyttat hemifrån. 

Nej det tycker jag inte, men jag kommer från ett hem där vi haft egna rum och ett stort hus. Mina föräldrar ifrågasätter nu vårt husköp pga detta. 

Vilken misär. Barnen borde omhändertas och ni steriliseras. Fruktansvärt.

Vi köpte vårt hus när barnen låg i magen. Innan hyrde jag och maken ett vinterbonat fritidshus på 60 kvm. Två små sovrum, kombinerat kök och vardagsrum, samt badrum med tvättmaskin. 

DET var litet. Eller hade varit för en barnfamilj. Men hade säkert funkat några år. Hade vi köpt det huset hade vi byggt ut, men nu blev det inte så. 

Relax TS. Låter som ni har hittat ett trevligt hus och inte alls litet som sagt. 

Oj, räknar ni det som trångbott? Vi bor med två barn på 65 m2. Många i området som bor i likadana lägenheter har två, eller till och med tre barn. 
Jag har tänkt att vi kanske kan flytta till något större när barnen kommer upp i skolåldern, men 100m2 kommer vi nog inte att ha råd med. 

Fast det är väl inte litet.... sen beror ju mycket på hur det är planerat. 
Vi bor i lgh 5 rokoko  (två våningar) på ca 106 kvadrat, det är 3 sovrum som man kan stänga dörren till sen 2 allrum/vardagsrum.
Vi är 4 st och en liten på väg. Så funderar på att sätta upp en vägg i vardagsrummet. 
Har en kompis som bodde på 98 kvadrat ochde var 5st.

Förra lgh var lika stor men på ett plan och bättre planerad

Så små barn har inget behov av eget rum. Dessutom är ni inte trångbodda, 105 kvm på fyra personer är inte litet, och speciellt inte om det är en välplanerad planlösning. 

Ni är liksom inte första familjen som låter barnen dela rum fram till och under renoveringar, och inte lär ni bli de sista heller. Själv delade jag rum med min fyra år äldre bror (jag var fem, han nio) under drygt ett år medan mina föräldrar renoverade övervåningen.

De flesta i min bekantskapskrets har låtit barnen dela av olika anledningar när de var små, även om majoriteten fått eget rum när de närmat sig tonåren. En vän till min man klämmer in två vuxna, tre barn och hund i en trea, eftersom de vill bo i stan, älskar lägenheten och läget. De tycker att det är värt att vara trångbodda.

Sedan är det långt ifrån alla barn som har eget rum, och de far inte illa för det. Nej, sätt ned foten TS mot dina föräldrar som kraxar och tycker synd om era barn som ska dela rum i något år. De är verklighetsfrånvända, minst sagt, förutom att de inte har det minsta med saken att göra.

Vårt hus var 100 kvm med ½-planet ovan som vind. 3 rum och kök. När våra barn började drömma om egna rum i lågstadieåldern byggde vi om ovanvåningen så det blev 4 "sov"rum, lite allmänyta som min älskade man gjorde till bok/fikanisch i takkupan och en toalett. Sovrummen nere förvandlades till kontor och spelrum.

Självklart är det inte hemskt.

Det är nog inga som helst problem när de är så små som 2 och 4 år. Vår tvååring sover fortfarande i vår säng och på dagarna leker de nästan aldrig i sina egna rum utan oftast tillsammans i vardagsrummet 

Det är ju ni som bestämmer! Skit i vad föräldrarna tycker. I väntan på att få ut en hyresgäst ur mitt hus som sitter på ett långt kontrakt så har jag bott två år i en etta på 21 kvadrat med mina pojkar, nu 11 och 8 år. Fällsängar på väggarna och mkt uterutin (bor på en gård med mkt barn som är ute) så funkar det. Har dem dock vv och mamman har större (ca 90kvadrat) så där får de mer tid. Tycker det funkar eftersom jag vet att det är begränsad tid, två år.

Min spontana tanke när jag läser TS, är att hon antingen kommer från välbärgade förhållanden eller också bor i en del av landet där hus inte är så dyra.

Kring storstäder är medelinkomsttagare ofta vana vid att bo relativt trångt. Det är vad många har råd med. Att mindre barn får dela rum är inget konstigt utan tvärtom väldigt vanligt.

Tycker man att 105 -110 kvm för fyra personer är trångt, kommer man antingen från bättre förhållanden eller är van vid Norrlandspriser ja. I Stockholmstrakten är det absolut inget litet boende för en genomsnittlig familj.

Dock beror det på hur planlösningen ser ut. Hur många rum som finns osv. Vi har 5 rok på relativt liten yta (ca 100 kvm), men mycket bra planlösning. Har man få rum och dålig planlösning, kanske det känns mindre än vad det är. 

Oh jag som lät mina fyra barn dela rum i ett par år…innan de delade 2 o 2 tills vi flyttade . då hade de vardagsrummet som sitt lekrum ..planlösningen i lägenheten gjorde att det inte funkade på annat sätt så länge de var små.. etagelägenhet med det andra sovrummet på källarplan..märklig planlösning där…två sovrum o vardagsrum uppe, kök o badrum på bottenplan o så förråd o ett sovrum i källarplan …när barnen blev lite äldre äldsta var nog runt 9-10 ( åren går fort ) så flyttade vi till hus där det fanns eget rum åt alla ..men de första åren valde de två yngsta de måste varit runt 3 o 5 då att fortfarande dela sovrum o ha det andra rummet som lekrum 

Det va litet