Min mamma bråkar och får mig att må dåligt

Min mamma & jag bråkar rätt ofta. Försöker att inte träffa henne så ofta. Är vuxen och har flyttat hemifrån sen många år tillbaka. Vi bor långt ifrån varandra, så när jag väl åker över så brukar jag sova kvar 1-4 nätter, beror lite på. Har även två barn som gillar att vara hos sin mormor. Tycker inte hon behandlar mig bra. Pratar om om min uppväxt så intar hon försvarsställning och ber mig släppa det. När jag pratar om mina diagnoser, har dysmorfofobi(inbillad fulhet) samt ocd och panikångest. När jag pratar om mina diagnoser att jag känner mig för ful för att gå ut(gör det ändå) Så säger min mamma att jag har stora problem och måste gå till min kurator oftare än vad jag gör och få hjälp. Hon vill inte prata mer om min diagnos eller hur det påverkar mig. När jag spinner vidare på nån av mina diagnoser så avbryter hon drygt och säger att jag får prata om det med min kurator och inte med henne. När jag säger att jag är ledsen eller besviken på nåt som hänt så tycker hon jag ska släppa det direkt. Är som att jag inte får lägga nån energi på det. Kan förstå att hon vill mig väl innerst inne. men jobbigt att aldrig känna att man kan prata av sig min sin mamma. Har få nära vänner som jag kan ventilera mig till(vet att jag behöver utöka min vänskapskrets) När jag kommer till min mamma och blir ditbjuden på middag så förväntar hon sig att jag ska städa köket efteråt och plocka in allas tallrikar i disken... även fast hon bjudit mig och flera andra på mat. Visst kan man hjälpa till, men hon förväntar sig att jag ska städa allt själv. Annars blir hon sur. Min kusin, och syskon kommer alltid undan att hjälpa till, min syster plockade inte ens undan sin tallrik från köksbordet och gör det aldrig. Men då säger min mamma inget, men förväntar sig så mycket av mig jämt.

Anonym (Elin) Trådstartaren

Sat 16 Jul 2022 21:45

#1

forsättningen från förra inlägget. fick inte med allt.
Min mamma gav min syster en cykel som förskottspresent som kostar 10 000. Jag fick ett par skor för 400. Tycker de skiljer rätt mycket på våra presenter. Men har inte sagt nåt till min mamma, för vill inte verka för brydd....
När jag var höggravid så fick jag hjälpa till att städa till min baby shower. Hade panikångest på bussen och hon hämtade inte mig eller skjutsade inte mig en enda gång till jobbet eller hem trots jag ringde henne. Medans min syster åker hon och hämtar då och då när han ska komma på besök... trots att han inte ber om det.
När min syster kommer över på besök så springer min mamma fram och ger komplimanger till henne och kramar och pussar henne. medans när jag komemr över så tar de tid att ens få en hejkram, hon hälsar på alla före mig varenda gång. Försökt ta upp detta att de känns som hon behandlar min syster bättre än mig, men hon säger att det inte är så. Alla i min släkt har märkt att hon behandlar mig sämre och är ledsna för min skull. Såhär har det alltid varit. De gör mig ledsen men de jobbigaste av allt är att hon har taggarna utåt mot mig och blir lätt bråk mellan oss. Varje gång vi bråkar så ber hon mig åka hem och säger att jag inte får komma om jag inte söker hjälp och blir hel som människa och ångestfri. Hon vill att jag är hos henne om jag är lycklig annars inte. Jag sa till min dotter att hon skulle sluta tjata på mig. Då blev min mamma arg på mig o sa att jag inte får säga så. Medans här om dagen röt min mamma till mot min dotter och sa åt henne att skärpa sig och sluta tjata. Varför ska de vara okej för henne att säga så, men inte okej när jag säger så? Hände också att jag sa till min dotter att hon va jobbig i affären, då hon sprang iväg och vägrade lyssna på mig. Då blev min mamma arg och sa åt mig.

Anonym (Elin) Trådstartaren

Sat 16 Jul 2022 21:50

#2

Anonym (Elin) skrev 2022-07-16 21:45:44 följande:

forsättningen från förra inlägget. fick inte med allt.
Min mamma gav min syster en cykel som förskottspresent som kostar 10 000. Jag fick ett par skor för 400. Tycker de skiljer rätt mycket på våra presenter. Men har inte sagt nåt till min mamma, för vill inte verka för brydd....
När jag var höggravid så fick jag hjälpa till att städa till min baby shower. Hade panikångest på bussen och hon hämtade inte mig eller skjutsade inte mig en enda gång till jobbet eller hem trots jag ringde henne. Medans min syster åker hon och hämtar då och då när han ska komma på besök... trots att han inte ber om det.
När min syster kommer över på besök så springer min mamma fram och ger komplimanger till henne och kramar och pussar henne. medans när jag komemr över så tar de tid att ens få en hejkram, hon hälsar på alla före mig varenda gång. Försökt ta upp detta att de känns som hon behandlar min syster bättre än mig, men hon säger att det inte är så. Alla i min släkt har märkt att hon behandlar mig sämre och är ledsna för min skull. Såhär har det alltid varit. De gör mig ledsen men de jobbigaste av allt är att hon har taggarna utåt mot mig och blir lätt bråk mellan oss. Varje gång vi bråkar så ber hon mig åka hem och säger att jag inte får komma om jag inte söker hjälp och blir hel som människa och ångestfri. Hon vill att jag är hos henne om jag är lycklig annars inte. Jag sa till min dotter att hon skulle sluta tjata på mig. Då blev min mamma arg på mig o sa att jag inte får säga så. Medans här om dagen röt min mamma till mot min dotter och sa åt henne att skärpa sig och sluta tjata. Varför ska de vara okej för henne att säga så, men inte okej när jag säger så? Hände också att jag sa till min dotter att hon va jobbig i affären, då hon sprang iväg och vägrade lyssna på mig. Då blev min mamma arg och sa åt mig.

Forsättningen igen.. får inte me långa inlägg.. tar stopp typ..
Men min mamma blev arg och sa att man aldrig får säga att ett barn är jobbigt! jag håller me och de va dumt av mig, brukar inte säga så till henne. Men va stressad och irriterad. Men tycker inte min mamma är rätt person att säga åt. Hon sa att jag var både äcklig, jobbig som barn. även berättade att alla hennes vänner tyckte jag var jobbig. Hon sa ofta att hon ville köra mig till en uppfostringsanstalt som barn när jag var rädd för att blodprov och svälja tabletter osv. Tycker inte hon är rätt person att uttala sig, eller vad säger ni? Känner inte att hon har respekt för mig. Varje gång jag är hos henne och städar och fixar, så blir hon arg om jag missar en fläck nånstans... trots att jag städar och plockar undan hennes tallrik varje dag... så vill hon inte städa efter mig om jag råkar spilla lite nånstans. Då tar de hus i helvete o blir typ tjafs direkt. Vad tycker ni jag ska göra? Vill ha en bra kontakt med henne men känns svårt. Hon är väldigt snäll och tolerant mot alla utom mig. Hennes vänner och min syster kan grisa ner hemmet och komma och äta utan att plocka undan sin tallrik, då säger min mamma inget. Medans jag ska städa hela köket själv efter varje måltid, oavsett om jag lagat maten eller ej....
blir så ledsen för vill få detta att funka, men hur? Vi håller bara sams om jag städar och städar dygnet runt, är jätteglad och postiv hela tiden, aldrig pratar om nåt tråkigt, aldrig säger emot henne, gör precis som hon vill me allt. Går jag emot henne så är jag osmart och vi blir osams...

Anonym (1)

Sat 16 Jul 2022 22:05

#3

Lång text, men minska ner kontakten lite? Ni verkar inte ha så bra relation. En natt kan väl räcka?

Sen tycker jag inte att du ska diskutera diagnoser med din mamma. Det finns många som dels är ointresserade av diagnoser, dels generellt inte gillar att prata om jobbiga saker. Din mamma kanske är en sån person? Hitta något trevligt och roligt arr prata om istället, har ni några gemensamma fritidsintressen? Eller annat? Något lättsamt så ni inte blir osams?

Funkar inte det heller så kanske du ska fasa ut så att ni ses ännu mer sällan. En del relationer funkar helt enkelt inte.

Anonym (Ja du)

Sat 16 Jul 2022 22:09

#4

Släpp det.
Det låter som du ältar dina diagnoser med din mor var gång ni ses.
Din inbillade fulhet gör säkert att du tolkar din mors kritik mer än vad som är sunt.
Att jämföra dig och din syster ska du inte heller göra.slut.

Drottningen1970

Sat 16 Jul 2022 22:22

#5

Om du är lika långrandig och ältande som du framstår här så är det en helt sund och adekvat handling av din mor att avbryta detta.

Dels för sin egen skull men faktiskt även för din skull.

Idadenfina02

Sat 16 Jul 2022 22:24

#6

Kan förstå att hon inte orkar lyssna på diagnoser. Men att hon behandlar din syster annorlunda och låter henne komma undan är bara orättvist. Även fel att kritisera dig som mamma. Du borde inte sova där

Anonym (H)

Sat 16 Jul 2022 22:25

#7

Märkliga svar du har fått TS. Dina diagnoser och ditt mående måste du såklart få prata om då de påverkar ditt liv mycket. Den ENDA orsaken till att låta bli att lyfta det med din mamma är ifall du mår sämre av hennes oförmåga att visa empati, intresse och förståelse. För mig verkar det som att du mår som du mår delvis pga hennes beteende och det verkar som att hon vill undvika ämnet just därför. (Om hon har den självinsikten.)

Jag antar att du pratar med din kurator om din relation till din mamma? Kan du få hjälp där med hur du sätter ner foten så att din mamma inte har utrymme att såra dig lika ofta och hur du hanterar henne när hon gör det?

Skär ner på ert umgänge. Även om dina barn tycker om att besöka mormor, mår inte heller de bra av att se dig förminskad och bli negativt särbehandlad.

Din mamma beter sig på ett oacceptabelt sätt mot dig. Det är INTE du som gör fel eller ska ändra dig.

Min mamma bråkar och får mig att må dåligt

INNEHÅLL