Är lesbisk men flickvän är bi

Då får du väl hitta en kvinna som är lesbisk. 

Vad exakt är det i samhället som gör att du inte känner dig hemma, bara för att du är lesbisk? Jag menar, det mesta vi gör (arbetar, semester, hobbys, umgås med vänner, sköta hem osv) är ju samma för alla, oavsett vem vi ligger med. Du är väl mer än din sexualitet?

Jag upplever att det finns en liten igenkänningsfaktor i samhället. Det är sällan jag ser ett annat gay-par, medans heteropar finns överallt. Det är svårt att hitta musik som är lesbisk eller att ens hitta en film som är bra och handlar om lesbiska. Att veta att ens flickvän inte upplever samma problem gör att jag känner mig ännu mer ensam i att vara ?annorlunda?, ännu mer ensam i känslan av att inte passa in.

Lesbisk musik, prova Tracy Chapman, JD Lang, Sophie B Hawkins to name a few.

Men herregud människa! Vad får dig att tro att du är så speciell att du behöver känna så? Är det inte så att du dragit på sig en väldigt stickig offerkofta?
Helt ärligt så tycker jag att världen har blivit bra vriden, allting ska anpassas efter olika individers förutsättningar istället för att individen är den som anpassar sig!
Skärp dig och njut av att vara den du är, uppleva världen som den du är och acceptera dig själv för den du är! Försök inte få världen att anpassa sig efter dig!

Nej, jag förstår verkligen inte varför läggningen skulle spela någon roll för att känna förståelse och stöd i livets utmaningar.
Jag som hetero-man har ingen som helst tanke i det. Jag kan ha goda vänner av båda könen, som jag känner förståelse och stad ifrån. Jag har väldigt svårt att se att det skulle göra skillnad om de haft en annan läggning än hetero.
99 % av samhället är helt neutralt vad det gäller sexuell läggning. Kollektivtrafiken, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, köpcentret, telefonen, kläderna, vädret, gräsklippning mm fungerar exakt lika oavsett din läggning.

Alltså så otroligt ovanligt är det väl inte?

Jag som straight kvinna med ett relativt svensson-liv känner personligen en handfull kvinnor som föredrar kvinnor, lyssnar på artister som är homo,kan utan problem komma på en räcka filmer/serier där minst en av huvudpersonerna är homo/bi.
Jag kan känna ofta  mer samhörighet med dessa personer än med andra personer som är hetero då sexualiteten ju bara är en aspekt av tillvaron.

För övrigt så förutsätter väl ett förhållande (om det inte är öppet) att partnern lever med dig oavsett vilket eller vilka kön hen är attraherad av.

Vi är alla unika och det innebär också att vi alla på något plan också är ensamma och aldrig till 100% kan förstå varandra - kommunikation kan ändå få oss en bra bit på vägen.

Du överanalyserar, och jag skulle tippa på att du möjligen är ganska vilsen i dig själv. Än har ett egentligt problem med att du inte ser tillräckligt många lesbiska par i din omgivning, på film, inom musik osv. Känslan av ensamhet, oavsett vad den grundar sig i, är oerhört sällan representativ för den faktiska verkligheten vi lever i. Grundproblemet är allt som oftast någonting annat, än just ?jag avviker?, ?ingen förstår eller känner så som jag gör?, ?jag är ensam i detta?. Osv. En deprimerad människa har lätt att fastna i upphakade tankemönster, och fixera sig på någonting som får dom att känna att livet är fel och ensamt. Men detta är inte en absolut sanning.

Våran sexuella läggning är obetydlig, det är inte den som formar oss som individ. Hur vi är. Vem vi är. Om vi är kapabla till empati och värme. Vad vi har gemensamt med någon annan. Jag själv tänker aldrig på detta med läggning, och upplever faktiskt inte att läggning har någon betydelse för om jag kan känna en gemenskap med någon. Vi är personer först och främst. Tv och film tex, kemin mellan skådespelarna har mer betydelse för min inlevelse än om det är en man x man, kvinna x kvinna, kvinna x man, trans x [valfri] osv. Ja du fattar. Desamma gäller hur karaktärerna är uppbyggda, om dom är välgjorda. Bortsett rent sexuella handlingar, kommer du uppleva samma eller likvärdiga saker och situationer inom relationerna, OAVSETT konstellationen på könen i dessa relationer. Ingen relation är den andre lik heller, då vi de facto är individer. Inte vårt kön. Inte vår läggning. 

Men, vist. Jag kan förstå på ett vis att det är lite trist att variationen inte blivit så stor ännu, inom tv, film osv, vad gäller val av konstellation på paret i exempelvis relationsdraman. Men att som du, känna en stark ensamhet över det? Du bör ifrågasätta den känslan TS. Sannolikheten är stor, att det egentligen är någonting helt annat som skaver inom dig. Som du behöver ta itu med, och jobba med. Annars kommer där alltid finnas en svart punkt, redo att dra ner dig i träsket av ensamhetskänslor. 

Varför måste musik vara lesbisk? Värderar du alla (kompisar, skådespelare, musiker) utifrån vilken sexualitet de har? Låter lite som om du är heterofob. Jobba med dig själv och lär dig att släppa ditt behov av att allt du kommer i kontakt med måste vara som du - det är inte sunt i längden.

Jag kan förstå hur du menar. Men vill inflika att den känslan kan många ha, inte bara runt sin sexualitet. Och tänk dig en person som är asexuell, hur svårt den har att känna in sig i det den möter.
Det kanske inte hjälper dig nämnvärt, men ändå lite bra att höja blicken om den där ensamheten känns så pass jobbig som den verkar göra.