Stanna för att inte flytta från sitt barn
Jag har, innan jag själv fick barn, alltid varit en stark förespråkare för att det är bättre att skilja sig än att stanna ?för barnen?. Vad jag inte förstått var innebörden i ?att stanna för barnen?, att det inte bara är för barnens skull, utan för att det tar sönder en förälder att behöva flytta ifrån sitt barn.
Jag kunde inte föreställa mig den intensiva kärleken jag har för det här barnet, och vilken ohanterbar sorg det skulle vara att inte få bo med honom varje dag. Jag skulle stå ut med väldigt, väldigt mycket innan det skulle bli aktuellt att lämna.
Men, vi bråkar och jag gråter, och gråter. Vi har fastnat i gamla mönster och jag ser inte hur vi ska ta oss ur det. Men jag ser inte heller hur jag någonsin ska kunna klara av att leva utan min son på heltid. Min man känner samma sak, tror jag.
Vi försöker, vi älskar varandra och på många sätt även vårt liv ihop. Men det är svårare än jag kunnat föreställa mig med bebis och att dela våra liv. Vi ska just flytta till sn större lägenhet, samtidigt som vi vet att det här inte fungerar bra, vilket känns lite skumt - men vi ser inget annat val. Ingen vill lämna.
Vad gör man, om vi inte lyckas leva ihop som par, men ingen vill lämna? Finns det någon som har levt ihop som föräldrar men utan att ha ett kärleksförhållande? Och tanken har slagit mig, vad gör jag om han trots allt vill lämna - hur går det rent praktiskt till om jag inte vill flytta ifrån min son?
Förtvivlad mamma.