Jag har ingen livslust kvar

Höll jag på att säga men frågan är om jag någonsin haft någon.

Växt upp med ganska oengagerade föräldrar. Ingen hemsk barndom på den fronten egentligen, mest bara känsla av bortglömdhed. Dock tillräckligt engagerade att låta mig utredas för autism när jag var 8 och skolan bad om det. I samma ålder blev jag även sexuellt utnyttjad av tre äldre killar i skolan. De var 10, 13 och 14. Två av de var bröder. Jag tror inte att de visste. Det pågick tills jag var 11. Jag berättade aldrig för någon. Faktiskt första gången jag gör det. Jag blev också ekonomiskt utnyttjad, av de och av andra, klasskamrater, ibland genom att de använde min godhet och längtan efter sällskap och vänskap, ibland genom hot av olika slag. Jag fick tidigt rejält med fickpengar, 400 kr i månaden redan när jag var 10. Det var på senare halvan av 90-taler. Mina föräldrar gav mig inte mycket tid eller kärlek, men de gav mig pengar. 

När jag var 14 hittade jag min pappa död en dag när jag kom hem från skolan. Alkoholförgiftning. Enligt min mamma hade han aldrig druckit i sitt liv, men det sa bara att hon antingen var i förnekelse eller lika ouppmärksam på honom som på mig. Jag var fullt medveten om vad han gjorde i tvättstugan i timmar varje dag. Inte fan tvättade han kläder, det kan jag lova. Hembrönningsapparaten håller med.

I skolan var jag mobbad, ibland grovt. En gång i sjuan blev jag inlåst i källaren, som inte hade lås på insidan av dörren, bara nyckelhål. Dörren var liksom bakochfram. Jag var instängd i två dagar. Tursamt nog fanns det en toa där nere. Jag hittades av vaktmästaren, som blev sur. Han trodde att jag stängt in mig själv. Jag sa aldrig något.

Jag har mycket mer jag vill skriva men familjeliv på mobilen är en hopplös historia. Jag skriver mer när jag sitter vid datorn, men pga elkostnader a måste jag spara datortid.