När vänner försvinner in i familjedimman

Är du inte frisk eller varför ligger tråden under psykisk ohälsa? Det kan i så fall vara förklaringen. Finns tyvärr många människor som vänder på klacken när vänner blir sjuka.

En människa har en enda barndom. Hur barndomen är påverkar oss resten av våra liv. Den kan aldrig göras om.

Tiden i livet man har barn boende hos sig är endast en bråkdel av ens eget liv. Men det är en exceptionell tid, olik allt annat i livet. Och man har bara en chans att få uppleva sitt/sina barns barndom och ge dem en så bra start i livet som möjligt. Om det innebär att jag behöver stå tillbaka med mina behov under några år så gör jag det. 

Ett sätt att få behovet av vuxenumgänge tillfredställt samtidigt som barnen får det bra är att umgås med andra barnfamiljer. Då leker barnen för sig och de vuxna kan prata, spela mm och ändå samtidigt finnas barnen till hands.

Umgänge med vuxna utan barn i samma ålder blir lite krångligare att få till (vi har ingen barnvakt på nära håll), därför får det minska under den här perioden i livet. 

Jadu... Har man barn i förskoleåldern så ska man jobba, hämta, fixa mat, natta och sen är den dagen slut. Har man äldre barn ska man även klämma in läxor samt lämna/hämta på fritidsaktiviteter. På helgerna kan det vara matcher/tävlingar, plus att man ska hinna med tvätt, storhandling mm som man inte hann under veckan. Någonstans ska man hinna prata med sin partner också. Kanske hinna få lite tid för sig själv till tex träning. Det blir liksom inte så extremt mycket tid över.
För att inte tala om att barn plötsligt och mycket oftare än vuxna blir sjuka. När det är den värsta förkylningssäsongen är det ibland lättare att låta bli att planera in något extra, än att få hålla på och ställa in hela tiden.

Under den tiden är familjen prio och det ni upplever är inget ovanligt. Det betyder inte att ni är ointressanta. En del umgås med barnfamiljer endast men en del gör inte det heller. 
Ta det inte personligt. 

Kommer dina vänner med familj inte när du bjuder hem dom eller kommer dom men bjuder inte tillbaka? Vet dom att du tycker det är helt ok att umgås fast barn är med ? Jag är barnlös och upplever att många tror att jag inte vill umgås när deras barn är inblandade fast jag inte har några problem alls med det.

Många har skrivit bra svar. Min ena syster är 40+ och lever ensam, hon klagar på samma sak. Men försöker ge henne ett annat perspektiv när man faktiskt har barn och familj. Som de flesta har i hennes ålder trots allt. Hon säger hon förstår men tvivlar då det ändå gnälls.

Redan nämnts så bra varför det kan bli som det blir, har själv dåligt samvete ibland att man inte hör av sig mer men numera vill gärna ha tid för mig själv faktiskt när det är tid över. Jag tar den tiden faktiskt. Har bl a en vän med barn varannan v. då vill hon gärna umgås och förstår inte riktigt att jag har samma schema varje vecka.
Sedan tyvärr vissa vänner har man sedan gammalt men det är egentligen bara dränerande att umgås med. Låter elakt men ja. Detta med sjukdom är något som vissa utan barn ej förstår. Hur snabbt och ofta man kan behöva ställa in. Så blir det gnäll.
Har man riktigt bra vänner el vän bör man värna det. Det går åt bägge håll ju. Sedan blir barnen äldre då har man mer tid över igen. 

Vissa man tror är döda, är bara gifta..... Är en gammal klassiker.

Jag tänker att det det är väldigt olika om hur man umgås i olika kretsar och att det naturligt blir så att visst typ av umgänge dör ut när man har barn och jobb, eftersom det helt enkelt inte hinns med.

Sen tänker jag att det också ibland handlar om att folk inte mår bra, eller inte vågar vara ute utan sina barn och isolerar sig p g.a gnäll och svartsjuka hos sin partner, eller att partnern faktiskt tar allt utrymme som finns, så att vännen "sitter fast" hemma.

Man hinner umgås även när man har familj och barn. Inte varje vecka med alla vänner. Men vill man så kan man faktiskt planera in något åtminstone varannan månad.... Tänker jag. Fast jag själv har en småbarnsmamma som vän som jag inte sett på nått år....

Min uppfattning är att det är väldigt olika hur man faktiskt prioriterar och att folk använder sitt familjeliv som en ursäkt. Ni utan barn vet ju inte och vi med barn vet ju att det är tämligen effektivt. 

Sen tänker jag att det faktiskt är påfrestande att umgås med någon som har ett helt annat tempo i livet än en själv. Det är mer dyrbart med tid när man har mer "måsten" och då kan det vara frustrerande att vara med folk som har all tid i världen. Särskilt om de gnäller över saker som man sedan länge släppt 

Tack för bra svar. Jag är inte sjuk men upplever ensamhet i och med detta. Man är bortvald. Största psykiska ohälsan. vi har i Sverige. 

Jag tolkar alla svar som att det bara är att acceptera. Det går ju inte att ställa krav på vänskapen. Det blir ju påtvingat då och det vill jag ej. Såklart det blir tomt när man haft en krets med regelbunden kontakt och möten, roliga resor etc så upphör allt. Den smärtan och tomheten man som barnlös upplever kan helt klart skapa en depression. 

Den bästa lösningen jag kan komma på är att helt enkelt skaffa sig nya vänner med liknande situation som därmed blir tillgängliga. För en vän som inte är tillgänglig är ingen vän längre. Så är det bara. 

För mig har det varit så att mina barnlösa vänner inte fattat att deras krav och förväntningar på umgänge inte funkar längre. Tiden finns helt enkelt inte för den typen av umgänge som de förväntar sig. Det går liksom inte. Spontanitet finns inte på kartan och timslånga fikastunder är en omöjlighet. Då faller man som småbarnsförälder bort från mångas val att umgås med. Sen gnäller de på att man har försvunnit in i småbarnslivet. Jaha? Men vad ska jag göra? Jag kan liksom inte möta deras krav på umgänge utan att grovt försumma mina barn. Och väljer de att hänga med mig och barnen suckas det över att pratet (deras) blir avbrutet och att de inte får min fulla oavbrutna uppmärksamhet. 
Dessutom: jag jobbar heltid, den yttepytte lilla tid jag har att fritt förfoga över måste gå till återhämtning, energidränerande oförstående "vänner" faller inte in i den kategorin tyvärr.