Anonym (Adam) skrev 2022-08-09 00:04:27 följande:
Om jag ska ge råd som man, jag har barn sedan tidigare, gick glatt ut på dejting livet, träffa först en som inte hade barn, visa sig efter tre månader hon blev gravid, hon var 42 år gammal, jag däremot var osäker, men som man kan man bara ge sin åsikt, jag tyckte det var lite fel mot mina barn att jag nu kanske får en till, tjejen berätta jag vill behålla barnet, visa sig bli missfall, något år efter träffa jag nästa, kände att detta var inte heller rätt tjej, gjorde slut, bara två veckor efter ringer hon, jag är gravid, hon var 45 år hade tre barn sedan innan, 13-15-17 år, även hon ville behålla barnet. (blev missfall även för henne).
Tar man sedan mina egna barn, det har alltid varit kvinnan som bestämt, som man har jag aldrig haft en talan.
Med min rutin, blir frågan vad känner du själv?
Givande att få en mans perspektiv, men lite knepigt att du i 5 situationer inte tänkt dig för, må jag säga. Eller missförstår jag, för det låter som att du inte önskat något av barnen? Ber om ursäkt om jag tolkade dig fel.
Jag vet inte vad jag känner, bekvämt att vara förbi småbarnsåren, men vi är ännu unga för att få ett till barn. Till saken hör kanske att vi också har en extremprematur sedan tidigare, ej ärftlig orsak, men då vet vi så väl hur välutvecklad fostret också är i månad 4, då vår föddes i 5e månaden... vilket gör det så mycket tyngre än om det vore kanske månad 1 eller 2... Usch för denna sitsen. Hjärtskärande.
Anonym (M) skrev 2022-08-09 10:06:38 följande:
Jag blev oplanerat gravid i juni förra året. hade då tre barn sedan innan på 8, 6 och drygt 1 år. Hade sån ångest över allt, visste varken ut eller in. Var inte glad, likgiltig till graviditeten och tog inte till mig den. Kollade nummer till abort, kände ångest för jag tänkte så. Var rädd för hur de skulle påverka mina andra barn, ännu en sommar som gravid med allt vad de innebar. ( mår så dåligt psykiskt och fysiskt de första 15-20 veckorna av en graviditet). Ringde till gyn och fick tid för ett vul för att se hur det såg ut, hur långt gången jag var mm. Var då i v 9 så lite kortare gången än du. När jag såg de där lilla hjärtat på skärmen så bestämde jag mig för att behålla. ( sambon sa att han hänt andhåls men att de va mitt beslut, min kropp).
Graviditeten var tuff psykiskt och jag hade svårt att ta till mig den. Ville absolut inte genomgå en förlossning ( min trea förlossning var traumatisk och han mådde skit när han kom ut). Fick samtalsstöd tidigt och ett enormt stöd av min bm. Personalen på förlossningen var oxå fantastiska och dottern föddes frisk och välskapt och allt gick toppen. Först när de la henne hos mig så kände jag på riktigt att jag tagit rätt beslut. Sedan följde några månader av ENORM ångest över att jag funderat på att ta bort henne.
Vad som är rät beslut för er kan bara ni veta. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå.
Precis så känner jag, likgiltighet, även min partner. Även ångest/panik. Inget känns bra och precis som du skriver skäms jag redan över tanken på abort, men samtidigt känns det tufft att behålla också av samma anledning. Hade bara helst inte hamnat i situationen alls.
Anonym (Sanna) skrev 2022-08-09 11:05:50 följande:
Hej TS!
Jag har varit i dina skor. Senaste barnet var oplanerad. Jag bytte preventivmetod till p-spruta i december, och fick info att har man tur så försvinner mensen helt när man går på den. Blev alltså inte förvånad över att bli blödningsfri. ...men när illamåendet kom efter en tid på p-sprutan blev jag misstänksam och tog ett test. Japp. Gravid. Nio veckor! Min mans första reaktion var "nej nej nej nej nej". Jag kände bara ... ingenting? De andra gångerna har jag ju känt GLÄDJE, så ambivalens var ingen trevlig känsla.
Vi bestämde oss för att ge det en vecka där vi bara funderade på saken. I slutändan kom vi fram till:
- Praktiskt och ekonomiskt finns utrymme för detta barn.
- Även ett tidigare oplanerat barn blev ju enormt högt älskat från första ögonblick när hon föddes, vi tvekade faktiskt inte på att vi skulle känna så för barnet i magen.
- En abort skulle av många skäl vara psykiskt jobbig för oss båda, och vi båda oroade oss för att vi i efterhand skulle ångra det beslutet. Men vi oroade oss inte över att vi skulle ångra ett till barn.
Så summan av kardemumman, när vi väl smält det hela, och beslutat oss för att behålla barnet, var att rätt känslor faktiskt infann sig. Därefter var det väl inte som att vi sprang och började köpa bodys och läsa på om större bilar dag 1 efter beslut - men det kom. Runt halvvägs in i graviditeten var vi båda jättetaggade på barnet som skulle komma, med ett hälsosamt mått oro 
Ungefär som med de tidigare barnen, det bara kom lite senare för oss.
En annan aspekt vi oroade oss för var förstås att få ett sjukt barn, eller att jag skulle skadas av graviditeten. Vi hade innan bara fått friska barn och mina förlossningar hade inte åsamkat mig några skador alls. Så lite nervöst var det ju att "riskera" allt igen, med flera barn i hemmet.
Men han kom ut frisk och stark, och jag klarade förlossningen utan skråmor.
Hur som helst, vi landade alltså ganska snabbt i att behålla, men jag hann också tänka alla tankar om sena(re) aborter, den känslomässiga och psykiska aspekten av att behålla kontra göra abort, det jobbiga i att vara gravid och inte känna glädje över det m.m.
Det är ett jobbigt läge, och jag hoppas ni kan landa i något som känns mest rätt för er!
Känns så, så skönt att få läsa. Tack för du delar med dig!!!
Anonym (Ida) skrev 2022-08-09 11:27:00 följande:
Hej ts!
Är själv just nu gravid I ve 8. Så fort jag berättade för pappan sa han nej jag vill inte har flera har jag sagt. Vi har dock inte skyddat oss men jag borde tekniskt sett inte kunna bli gravid pga ärrad livmoder.
Har kollat nummer till abort, tog tom alkohol på sem för jag var så ledsen och han ville inte veta av det.
Nu ett par veckor senare har vi landat lite i det. Han vill inte ha flera men redan börjat kolla på syskonvagn ( inte jag) vi har inte de bästa ekonomiskt men vi klarar oss bra.
Själv vet jag inte än men veckorna går. Skulle vilja gå dit med på vul för känna om jag kan ta till mig det.
Har inga bra svar men frågan är nog om man kan leva med beslutet och inte må dåligt av det?
Åh det är så fruktansvärt svårt, jag har varit på två vul. I förberedande syfte för abort, på olika sjukhus pga sommar och svårt med tider, så vardera doktor behövde själv se graviditetens längd. Så de antog att jag ej ville se och jag gjorde inga invändningar, men fick se en stillbild...
Hur vet man hur det känns sen, detta maler sönder mig inombords... Jag vill också uppskatta det vi har nu, relativt stora barn, minsta går sista året på förskola. Småbarnstiden är passé. Skönt att få sova hela nätter.. men hjärtat värker sååå.
Känner mig helt morbid, för jag vet också så väl hur utvecklat fostret är vid tiden för abort... Inbillar mig att det kanske vore enklare i v5.. När jag inte hört något hjärta, vet att det mer eller mindre är en cellklump (om någon som gjort abort tidigt läser, menar jag på inget sätt att förminska era känslor om ni haft det tufft, tänker bara ur mitt nuvarande perspektiv).
Anonym (X) skrev 2022-08-09 13:09:34 följande:
TS, jag tänker börja med att vara lite negativ och säga att om bara vetskapen av ett barn i magen förstört din semester så undrar jag om ni verkligen ska ha det..det är ju inte barnets fel att det är där.
Med det sagt så blev jag själv oplanerat gravid (trots skydd mm) för två år sedan, ingen av oss var särskillt pepp då vi redan har ett barn med npf så när jag började må illa så tänkte vi inte på mycket på det.. förrän det slog mig att skydd är inte alltid tillräckligt osv och tog ett test och visst var där en liten inneboende. Min makes reaktion var NEJNEJNEJNEJ och sprang och låste in sig på toaletten. Jag kände bara trötthet. Min make spenderade första 6 veckorna med att klaga, och jag tänkte att jag gjorde fel som behöll och borde jag göra abort istället. Jag tappade helt lusten för graviditeten. Jag orkade inte ta något beslut. Jag orkade inte vara glad eller förväntansfull. Bara trött. Samtidigt så fanns där en känsla av att inte avbryta, att det inte var planerat men nu när det ändå var DÄR så fanns det kanske en mening med det.
tiden gick, UL visade på en liten flicka. Min make värmde upp inför tanken på ett barn till men jag kunde inte ens ta till mig graviditeten. Jag var bara trött, psykiskt och fysiskt. Det kändes på något sätt lättare när tiden för abort gick ut för då behövde jag inte ta något beslut, då var hon ju på väg... men fram till förlossningen var det svårt. Även efter förlossningen när hon låg på mitt bröst kände jag mig trött och osäker. När hon var två dagar gammal gav hon mig ett litet leende och ett gruglande som lät som ett skratt först då kunde jag verkligen ta henne till mig och känna 100% att jag älskade henne för att hon verkligen var där, en liten individ med en personlighet.
Min make sade det bäst, nu när hon är här så älskar jag henne men innan jag såg henne var jag osäker.
Idag hade jag inskolning med henne, ett litet bustroll som satt i sandlådan med en spade och ett leende i en ny kofta... Nu ångrar jag verkligen henne inte. Men det fanns en liten period som kunde ha suddat ut henne från världen helt.
Så kanske ni behöver tiden att fundera, att känna, att tänka på namn, och kanske semestern inte är så förstörd ändå.
Åh, jag menar inte så. Utan att jag mått så fruktansvärt dåligt (i graviditeten, symptom) emot min vilja om man så säger, iochmed att om vi beslutar oss för abort inte kunnat göra det fören sent pga yttre omständigheter, därav har semestern varit tuff för jag oavsett beslut behövt må så dåligt under hela tiden.
Vi har ett extremprematurt barn sedan tidigare som också har npf diagnoser, därför känns det också så sårbart tror jag. Jag vet att de tidigt kan klara sig, och jag ska välja att göra abort så sent? Men jag vill också så gärna vara glad, känns en längtan, vill att barnet förstås är önskat. Det kommer säkert ändras, hör sällan att folk ångrar barn. MEN vi har det också väldigt bra med de barn vi har. Tack för du delade med dig!!
Ungefär som med de tidigare barnen, det bara kom lite senare för oss.