• MissJK

    Mår så dåligt

    Jag och min sambo har försökt få barn i 1 år nu men det vill inte fungera. Vi har precis skickat in en egenremiss till reproduktionsmedicinska mottagningen på Sahlgrenska. Dom har haft sommarstängt och ingen aning hur lång kötiden är.


    Jag mår så otroligt dåligt över denna situationen och får ibland gråt-attacker, speciellt kring mensen. Allt känns så hopplöst och allt jag vill är att få ett barn men det känns inte som att det kommer hända för mig. Att något är fel på oss. Har en sådan stor barnlängtan.
    Nu har sambon fått ett nytt jobb som han verkligen vill ha, men då kommer han att pendla längre så från september kommer det inte vara möjligt att ena försöka varje månad längre pga hans jobb. Max varannan om vi har tur.
    Jag vet snart inte längre vad jag ska göra, känns som att jag pausat hela mitt liv för att detta är vad jag vill men det känns omöjligt och som att jag är helt ensam i detta helvete 
  • Svar på tråden Mår så dåligt
  • Anonym (Inte ensam)

    För det första så är jag ledsen att du behöver vara en av den lilla procenten som kämpar med ofrivillig barnlöshet. Jag vet precis hur du känner det för jag har kämpat med det i två år nu utan resultat. Det är helt normalt att känna som du gör och kom ihåg att tillåta dig själv känna alla känslor som kommer upp. Livet sätts på paus och förändras totalt när allt man gör är att kämpa för att få ett barn. Och så tror jag det är för alla som är ofrivilligt barnlösa.


    Du/ni får ta ett steg i taget. Nu får vi vänta på utredningen och se vad den säger. Ser allt bra ut så kommer ni ändå inte bli lämnade i sticket utan kommer inom en viss tid att bli erbjuden IVF. Jag kände precis som du att det var något fel på mig som gjorde att jag inte blev gravid. På utredningen så sa dom att allt såg bra ut för oss båda och att vi var fullt rustade för att lyckas på egen hand. Det kändes både bra och dåligt. För att göra en lång historia kort så va det någon som var fel på mig trotts att dom på utredningen inte trodde det, något blockade vägen, vid livmodertappen. Men det behöver ju inte betyda att bara för att man känner på sig att något är fel med en så är det så, man kan ju ha fel. Du ska veta att du inte alls är ensam i din resa och att allt du känner är normalt. Kom ihåg att du är starkare än vad du tror. Om du känner att du vill prata om det så finns jag här eller på pm Glad

  • Rosastjärna

    Hej,
    Jag och min sambo har försökt i ett år nu efter missfall och står i kö till utredning nu. Kötid på fem månader. Suck.


    Känner också sån hopplöshet. Har gjort blodprover privat som ser normala ut, testat massor av saker som ska hjälpa. Men ändå står vi här.

    När jag fick missfallet var jag ändå fortfarande hoppfull, man ska ju vara extra fertil efter missfall, och vi blev ju ändå gravida då. Sedan gick månaderna och helt plötsligt har det gått ett år. Det har både varit världens längsta år men också kan jag inte fatta att vi har tagit oss igenom ett helt år av försök. 


    Relaterar till det du skriver att hela livet är på paus. Jag drack inte en droppe alkohol eller koffein, äter kosttillskott för fertiliteten, osv. Sista månaderna har jag släppt mer på sånt, känns så fjantigt när det ändå inte händer något. 


    Styrkekram!

Svar på tråden Mår så dåligt