Värt att få diagnos?

Jag tänker att en fördel är att hon får chans att i tidigare ålder lära sig mer om sig själv och hur hon fungerar och att hon kanske då får möjlighet att förebygga såna saker som du lever med, som återkommande depressioner till exempel. Om det var länge sedan du utreddes så finns det antagligen enormt mer kunskap om autism nu än när du utreddes. Den informationen kan din dotter få, och riktad mot henne specifikt, om hon får en diagnos. Det kan hjälpa henne i livet. 

Det läkaren antyder att en diagnos för med sig nackdelar också.

Lyssnade på ett radioprogram om saken. De pratade lite generellt men hade även ett djuplodande reportage om en lokförare som kört prickfritt i 20 år som blev av med jobbet när han fick en autism-diagnos på äldre dagar.

Tror det löste sig för honom efter en massa tjafs, läkarintyg och tidningsskriveri. Men... Har du diagnosen från början så tror jag många dörrar i livet är och förblir stängda för dig.

Jag skulle undvika en diagnos om det inte är absolut nödvändigt.

Man behöver ju inte berätta om en diagnos för en arbetsgivare om man inte vill och den inte påverkar ens arbetsförmåga. Och ju fler som får diagnoser, och tillhörande stöd, desto mindre stigma och fördomar på grund av okunskap blir det kring dem.

Tyvärr måste man berätta för transportstyrelsen och om man vill börja vissa utbildningar där har man inget val. 

Fast i fallet som Friger tog upp var han ju redan anställd och hade arbetat utan anmärkning i många år. Då bör ju arbetsgivare titta mer på faktiskt utfört arbete än diagnosen eventuella påverkan på förmågan. 

Och att berätta om ADHD som medicineras eller annat som tydligt kan påverka förmågan för vissa arbeten är ju nåt helt annat. Tror inte nån skulle vilja åka tåget eller bussen som framförs av någon som inte kan hantera det. 

Ju mer kända dessa diagnoser blir desto mindre stigma och fördomar kommer det att vara kring dem. Och då blir det även färre felaktiga beslut i tex arbetslivet för dem som har dessa diagnoser. 

Jo, det fallet var lite unikt eftersom den lokföraren redan hade jobbat 20 år.

Men du kan nog "fet-glömma" att få en sådan tjänst från början med den diagnosen.

Tror säkert att du kan glömma polis, brandman, och militär osv också.

Militär vet jag, jag fick den frågan när jag blev medlem i hemvärnet. Sen vet jag ju inte hur mycket man kan ljuga och komma undan med saken. Men upptäcks det, eller något händer så att det flyter upp till ytan så ligger man säkert illa till.

Kanske, och det kan ju vara ett klokt beslut i många fall. Och i andra fall så kanske man missar en vettig person som skulle skött yrket utmärkt. Det är svårt att veta och nånstans får man ju lov att generalisera även om det drabbar en individ i andra ändan. Men finns ju egentligen inga rättigheter att få ha ett specifikt yrke.

Och det finns ju många yrken där man ställer krav på fysiska och psykiska färdigheter, just för att skydda omvärlden och se till att arbetet sköts så bra som det bara går. Man vill kanske helst att poliser har bra impulskontroll och kan hantera stressande situationer utan att balla ur och eskalera? Man kanske vill att piloter är stabila och klarar av nödsituationer utan att tappa greppet?

Ja, vad är din poäng? De blev dömda för diskriminering, lokföraren fick jobbet tillbaka. Hade han haft en Aspergerdiagnos från början hade han kanske inte fått jobbet från början och det hade inte räknats som diskriminering. 

Det är inte bara ADHD man måste berätta om utan även Asperger/autism. 

Visst är det så men man kanske inte vill vara den som får driva ett fall juridiskt i flera år för att underlätta för andra. 

Alla autister är inte så... Det är att generalisera. Reglerna generaliserar, det är ett problem.

Du kan ha autism och vara fullt duglig chaufför, polis, militär osv. Kan säkert tänka mig att många bra polis-utredare är autister utan diagnos. Har inte vår kära "Leif GW" en underliggande diagnos så blir jag förvånad. Har ju alla kännetecken som går att ha.

Ja, det finns problem med alla generaliseringar, men det är också svårt att driva runt en hel samhällsfunktion utan att någonsin generalisera. Å andra sidan är ett visst yrke inte en rättighet heller. 

Kanske lite dumt att utesluta människor som är extra lämpliga för arbetet dock.

Kontentan är i vart fall. Kan du välja om du ska ha en diagnos eller inte så är det inte värt att få diagnosen om du inte absolut måste ha den för ditt leverne.

Detta håller jag med om. Förståelse för sig själv som ungdom ja, eller vuxen. Vad gäller stöd från skola, samhälle, BUP är det katastrof iallafall. Särskilt för de som behöver egentligen ganska lite stöd för att fungera det bli noll ofta. Även om lagen säger annorlunda. Stöd och resurser går främst till de utåtagerande och stökiga Adhd barn. Ja även stökiga barn utan diagnoser. 

Jag har fått diagnosen Aspergers syndrom, och det har haft noll positiv inverkan på mitt liv. Absolut noll. 
Jag förstår inte vad syftet är, om man inte behöver LSS-insatser? ''Förstå sig själv'', jävligt flummigt och det kan man göra även utan diagnos på pappret. 

Faktiskt så har diagnosen orsakat skada. Jag har blivit sämre bemött av vården och av anhöriga.