Hjälp! Min bror har fastnat hemma i 15 år… livet rinner honom mellan fingrarna.

Hej!

Helt ny användare men läst familjeliv i många år. Men nu behöver jag tips då jag inte vet vart jag ska vända mig med dessa frågor.

Behöver lite tips från er har erfarenhet av liknande situation.

Har en lillebror straxt under 40 år gammal som har fastnat i ?hemmasitteri? sedan avklingad studietid. Studierna gick i stå vad jag förstår straxt innan examensarbete skulle genomföras. ????

Han har levt på studiebidraget så länge det gick med strökurser.

Han bor i en riktig trist liten lägenhet som betalas av våra pensionerade föräldrar.

Lagar billigaste tänkbara mat för att få pengarna som han får av våra föräldrar att räcka. 

Han har aldrig haft ett jobb men är mycket smart och allmänbildad.

Han har problem med panikångest och ev även något mera psykiskt. Han har haft kontakt med psykolog i liten omfattning tror jag och vid något panikångestfall varit inne akut på psykakuten.

Han har sedan barnsben svårt att misslyckas och höga krav på det han gör.

Han pratar absolut inte om sina problem med mig eller mina föräldrar. Men han ska enligt honom själv ha ett par vänner som han träffar till och från. Vännerna verkar hjälpa honom lite med gamla telefoner, tv apparat och liknande som han får gratis.

Att ringa honom är mycket svårt. Oftast tar det flera dagar innan han svarar. Framförallt för mina föräldrar är det svårt. Han svarar nästan aldrig första dagen dom ringer. Jag tror dom lyckas komma i kontakt med honom 2-3 ggr i månaden. Men dom träffas lite då och då så det är absolut inte helt bruten kontakt. 

Han kommer alltid på födelsedagar och högtider.

Tidigare hade mina föräldrar nyckel till hans lägenhet, men den vågar det inte använda efter att min bror blev mycket besviken när dom låste upp och gick in efter att inte kommit i kontakt med honom på länge. 

Mina föräldrar är mycket oroliga för att ?prata alvar? med honom då det egentligen inte vet hur han mår och kanske pressar honom så mycket att han skulle kanske ta livet av sig.

Vad jag har förstått har han någon gång sagt att det är för sent att han ska komma någonstans i livet. ?Vem vill ha/anställa en 40 åring som bara suttit i lägenheten senaste 15-20 åren?? Tror jag han tänker.

Min egna teori om problemet är att han inte vågar ge sig in i situationer där han kan få något psykiskt problem som gör att han inte kan leverera som man ska på ett arbete tex.

Sen har han nog oxå svårt att acceptera att alla års studier bara är att strunta i och försöka ta ett enklare jobb utan utbildningskrav.

Det här blev långt men måste kanske det för att ni ska förstå lite.

Jag oroar mig för vad som händer när mina föräldrar inte längre har råd eller lever längre. Jag vill inte betala för hans liv även om jag absolut inte vill svika honom eller se att han hamnar på gatan. 

Jag bor i en annan stad med familj och småbarn så hinner inte lägga så mycket tid och tanke på detta tyvärr och ser till min förskräckelse hur åren går? och hur mycket mina föräldrar lider.

Jag söker egentligen tips på hur man ska gå till väga för att komma ut ur denna situation.