Ni som är särbo i ny relation med barn från tidigare relation. Hur får ni det att funka?

I ditt läge skulle jag fortsätta vara särbo. Det låter tufft med barn med diagnoser, mannen har utmattning, ni har olika syn på barnuppfostran?det är för mycket som kommer gå snett. Tänk på barnen. 

Kan ni inte få ihop era barnveckor lite mer? Så att ni båda är barnlediga samtidigt? eller har han alltid barnen? Fattar inte riktigt.

Du vill flytta ihop.
JAg hade gjort slut.

Alldeles för mycket krångel och problem.

Med allt det du beskriver, barn med diagnoser, utmattningsdepressioner, olika uppfostran, så känner jag att det bästa för framförallt barnen, men för er vuxna (i alla fall han) mår bättre av att ni bor isär. Ni måste tänka på era barn. 

Han är nöjd, så antingen nöjer du dig också eller så går ni isär. Även om det tar många år innan ni kan bo ihop, så kan ni kanske ändå träffas mer under dessa år fram till dess, eftersom barnen blir större och mer självständiga.

Är särbo sedan typ 8 år ... hon vuxna barn och jag en som var typ 10 när vi träffades (och en större)
Kunde inte ha funkat bättre. Hon är fan mer morsa till sonen än hans egen morsa. Utan att alls tvinga sig på...Inget kunde ha funkat bättre!

Med tanke på att ni båda har barn med funktionsvarianter ..som dessutom är i eller på väg in i tonåren, ni har båda utmattnings problematik i bagaget..där ni med stor sannolikhet kommit olika långt/ hanterar det på lite olika sätt..och dessutom olika syn på barnuppfostran ....
och att har bara träffats i ca ett halvår..dvs inte mycket längre än vad man ofta rekommenderar som första tid att träffas innan man introducerar en ny partner för sina barn… så skulle jag säga…fortsätt träffas som ni gör nu
Även om man har neurotypiska barn utan minsta lilla funktionsvaritation och som  förälder aldrig ens varit i närheten av någon utmattnings behöver man skynda långsamt när det finns barn med i bilden …kanske ännu mer när de är närmare tonåren…
Jag förstår att du är tokkär men ge det tid.. träffas när ni kan och använd tiden till att fundera över vad du vill med ert förhållande, vad du kan tänka dig att kompromissa med...vad i din barnuppfostran som är sk dealbrakers ,vad du kan tänka dig att ge efter i…och är det stora saker så skulle jag inte flytta ihop övh..då,skulle jag fundera över om jag älskar den här personen tillräckligt mycket för att fortsätta som särbo eller om jag ska ge upp relationen och acceptera att vi inte var rätt för varandra..inte just nu i alla fall i det stadie av liv vi är i..

När man är nykär så ser man inte hela bilden,man har svårt att vara rationell…men har man barn måste man försöka ändå.. och när du tänker på hur du uppfostrar dina barn, hur dina barn fungerar och mår med tanke på de funktionsvariationerna de har..i jämförelse med hur han uppfostrar sina barn och hur de fungerar och mår med tanke på de funktionsvariationerna de har … hur tror du då att ungdomarna kommer kunna fungera tillsammans och må bra..eller är det så..( mycket troligt) att när du tänker på detta att du då inser att ungdomarna kommer ha ganska  stora / stora problem att samsas och kompromissa utan att det leder till tredje världskriget i ert hem….. ?

Nej, man kan inte få allt att fungera bara för att man vill. Tvärtom låter det inte rätt mot någon i det du beskriver att försök få samman era familjer till ett boende.

Framför allt barnen kommer knappast att ha någon glädje att tvingas in i en stor och bökig styvfamilj med utbrända vuxna och nya styvsyskon med särskilda behov bara för att du vill sova med en man lite oftare. 

Är väl inte samma situation, men jag är särbo sedan 2 år med en man som har 1 barn sedan tidigare. Jag har också 1 barn och de är ungefär lika gamla. 

Vi har dock barnen varannan vecka och ses 4-5 gånger under barnfria veckor, max 2 gånger på barnveckor. I sommar har vi bara haft 1 vecka ihop och då spenderade vi den tillsammans. 

Att bara kunna sova ihop en gång i månaden skulle jag inte fixa, och att aldrig träffas och att allt är så pass omständligt skulle göra att jag tröttnade på en kvart. Kan inget av era barn vara ensam hemma ett tag? Behöver de konstant övervakning? 

Jag skulle absolut inte flytta ihop så som ert läge verkar vara nu, det kommer sannolikt att förstöra er relation totalt. 
Själv är jag särbo och kommer att förbli då jag inte orkar bo med andras barn och vi har olika syn på uppfostran vilket skulle göra att jag skulle hata varje sekund av barnveckorna. Då är det bättre att ses när man känner för det och få ut det bästa av varandra istället.

Jag har (haft?) en person i mitt liv som pratat om att hon träffat "mannen i sitt liv" sedan vi var i tjugoårsåldern. Det har varit många olika "mannen i mitt liv" för henne, många korta passionerade relationer. När hon skilde sig oroade hon sig för att ha lämnat drömmannen. Sedan de skildes har hon flera gånger blivit väldigt kär i män som har erbjudit passion men inte har kunnat ge henne ett nytt samboliv, så hon har varit ensamstående med barnen sedan skilsmässan. 
Som jag har tolkat det har det därför tagit slut med männen. Vi är dock inte tillräckligt nära vänner för att jag ska veta säkert. 

Vi människor är lika. Ditt inlägg känns som om det kunde varit personen som skrivit det. Hade det varit det hade jag velat säga (vilket jag absolut inte vågar i verkligheten!) att hon ska ta vara på relationen till barnen och sina vänner istället för att jaga den passionerade kärleken. En stark längtan efter den var som jag uppfattat det ett av skälen till att hon skilde sig. (Det fanns flera skäl!) Men du är ju inte denna person (och även om du skulle vara det är du anonym frågeställare här på nätet) och du väljer ju själv hur du vill leva ditt liv, men den här mannens val att inte vilja flytta ihop på 8 år kan du bara låta honom stå fast vid eller ändra sig om. Det är inget hinder för att njuta av själva förälskelsen. 

Jag tror att ibland gapar människan över för mycket bara för att mista hela stycket.

 

Du kommer ju inte att kunna tvinga din särbo att ändra sig, så du måste fundera på hur viktigt samboskap framåt är för dig och även vad du tycker är en miniminivå att ses. Det sistnämnda kanske går att prata om, men om du blir tjatig och klängig finns det ju en risk att han drar.

Kommer du fram till att du är ok med att ses som ni gör nu tror jag att du behöver jobba med dig själv. Ha tillit till er relation, att han är kär i dig även om han inte vill ses lika ofta. Njut när vi väl kan ses och se övrig tid till att skapa ett liv med dina barn, familj och vänner som du trivs med. Se vartåt det bär helt enkelt!

Om det inte känns ok är det bättre att ni delar på er. Att redan vara oense och riskera att bli tjafsigt tror jag dödar relationen oavsett.

Tack för allas svar! Många kloka tankar. ??
Jag känner att det viktigaste nu är vi får lite mer tid tillsammans iaf, sen får framtiden utvisa utvecklingen av relationen och  hur våra boendesituation ska se ut längre fram ???????? Jag bromsar iaf mina sambodrömmar nu...