Pappig 1-åring

Som rubriken lyder så är vår 1-åring extremt pappig. Detta blir extra tydligt vid läggning. Med honom så kommer han till ro och somnar på hans axel på en minut. Med mig så ska han skrika och kasta sig bort från mig. Han gråter puttar bort mig när jag försöker hålla i honom. Har jag tur så somnar han (gråtandes) efter en timme? vaknar han på natten så är pappan den enda som kan trösta.. 

Jag känner mig som världens sämsta mamma och det känns verkligen som att min son avvisar mig. Jag kan inte trösta han längre. Han är så arg på mig varje kväll och natt jag befinner mig i sovrummet. 

Jag vill så gärna finnas där för honom även om han är arg och ledsen men den senaste tiden har jag bara känt att jag drar mig undan från honom. Det känns som att det är bäst så för det är det han vill? jag är så ledsen över det här. Vill att han ska vilja vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Tips? Hjälp!