Ångestfylld, prestationsångest, rädslor...

Puff.

Jag är klumpig och hamnar ofta i situationer där jag gör illa mig. Har hemska flashbacks från gånger jag varit nära att skada mig allvarligt.

Är tankspridd, deprimerad, ångestfylld, fylld med självhat. 
Vill inte leva längre.

Jag är ful. Känner inte igen mig själv när jag kollar mig i spegeln. Inte gjort på flera år. Det känns inte som 'jag' längre.

Orkar inte längre. Även när jag har någon att prata eller umgås med känner jag mig ensam. Illamående. 

Eftersom det varit såhär hela livet, så antar jag att du sökt hjälp för det?

Sökt hjälp på sätt att jag gått till psykolog, ja. Och kuratorer i omgångar. Men det har inte förbättrat läget något nämnvärt.

Jag tycker det låter som att du behöver medicin , har dom verkligen inte sagt något om det? Konstigt isåfall, eller så har du inte varit tillräckligt tydlig. Finns ju både ångestdämpande, antidepressivt o annat med. Prata med vårdcentralen eller psykiatrin, dom är vana vid att höra sånt här. 

Hur klarar du, jobb, studier, boende osv när det är såhär?

Klarar det sådär. Det går upp och ner.
Jag har ätit antidepressiva förut, men inte på länge nu.

Varför inte? O varför inget ångestdämpande? Vet inte om du bor hemma. Ca ålder på dig?

Jag är vuxen och bor själv. Mer än så vill jag inte delge till främlingar på nätet... vad nu ålder har med ångest att göra.

Alltså. Jag kan inte veta om du är 18, 23 eller mer. O jag undrar naturligtvis för det kan spela roll hur länge du gått så här utan att få rätt hjälp, om du inte kan studera eller jobba så kan du väl inte betala hyra o därför måste bo kvar hemma t ex. Om det är så handikappande .

Nä du behöver förstås inte delge ett smack, jag sitter bara här o försöker hjälpa dig lite. 

Då kan man gå på soc. 

Lät som det är något man kan göra hur som, inte så jag menade. Men jag var helt nerkörd själv på liknande sätt och blev utslängd hemifrån för de inte hade rum så det räckte trots sttt huset alltid varit så, med ångest och ingen utbildning. Då är det bra att soc finns menade jag bara. Så klarar sig gör man ju ändå. 

Hwr du gått hos samma psykolog varje gång? 

kram 

Nej, olika psykologer.
Jag känner inte att de hjälpt mig. Sådana samtal gör mig både ledsen och frustrerad.

Det finns säkert annat som är bättre för min övergripande hälsa än psykologkontakt. 

Till exempel regelbunden träning och socialt umgänge.
Jag har lätt för att prata med människor och så, men jag har inga direkt nära vänner att umgås med.

Kom i alla fall på just nu att jag ska tvinga mig själv ut på skogspromenader varje dag. Det brukar hjälpa de gånger jag tar mig ut. Jag tänker klarare, blir lugnare och mer optimistisk.

Ska skriva in i kalendern att jag ska gå en promenad i skogen (eller kanske en parkmiljö) varje dag.

Kram kram

Har du provat KBT? 

Även fast du tycker att du inte får hjälp genom att prata med psykologer så är det nog just det som behövs. Även medicinering skulle jag tro kan hjälpa till på traven. Ingen människa ska behöva gå runt och ha ångest och må dåligt. Speciellt inte så dåligt att det påverkar vardagen så mycket så man inte kan sköta jobb eller utbildning helt. 
Det är jätte bra att du tar skogspromenader varje dag, det har en väldigt läkande och tröstande kraft att vistas ute i naturen och ljudet från vinden som leker i träden har en väldigt lugnande effekt. Dock så tror jag i ditt fall att det inte räcker. Du behöver få verktyg för att kunna hantera ångesten och även om du tror att psykiatrin inte kan hjälpa dig med det så tror jag att du får tänka om lite för inte skiter man i att gå till läkaren om man är sjuk fysiskt bara för att man blir ledsen av det. Du behöver få professionell hjälp. Du har ju mått så här i flera år och det är ju bevis nog för att du inte klarar av att ta dig ur detta på egen hand. Det gäller att du går in med ett öppet sinne och att du verkligen försöker att tänka på det som sägs hos psykologen och försöker tillämpa det i ditt liv. För har du redan bestämt dig innan att samtalet inte kommer ge dig något så är det ingen idé att ens gå dit och det visar att du inte är villig att ens prova ändra ditt beteende.

Okej, jag hör vad du säger, (KBT)

Men vad är det som säger att jag inte ändrat mitt beteende?

Mitt liv har gått upp och ner. Jag tror många människor med depression, ångest och andra psykiska åkommor kan vittna om att den hjälp man får via vården oftast inte leder till en långvarig förbättring, det kan hjälpa att prata av sig i stunden. Det kan också hjälpa att få medicin om man har extrem ångest eller depression.

Men ofta- om man har ett långvarigt dåligt mående (psykiskt och/eller fysiskt) finns det inte mycket vården kan hjälpa till med för långvarig förbättring.

Jag har provat KBT. 
Det får mig att må lite bättre ibland, och ibland inte.

Ångest och depression har allt som oftast lite att göra med en persons 'inställning', utan det grundar sig i trauman och/eller riktiga fysiska sjukdomar. 
Jag har båda.

Det går inte att 'tänka positivt', och så ska allt lösa sig. Ångesten återkommer.

Mediciner har biverkningar- de är inte odelat positiva för hälsan.

Jag har inte 'bestämt' mig att samtalet inte kommer leda någonvart i förväg. Jag har erfarenhet av att samtal inte leder någonvart.

Olika psykologer, kuratorer etc. I olika omgångar.

Jag tycker du misstolkar mig något ohyggligt.
Jag är villig att ändra mitt beteende- och har gjort många förändringar genom livet- men återkommande ångest har lite eller inget med 'vilja' att göra.

Jag kan ju inte gå in på detaljer- det blir för privat- men jag har hälsoproblem som inte har något som helst med 'inställning' att göra. 

Tack för att du tog dig tid att svara....

Om inte vården hjälper och egna insatser har begränsad effekt, hur tror du en långsiktig förbättring ska ske?

Då får jag be om ursäkt att jag missuppfattade dig och det var inte min mening att du skulle bli upprörd utan jag ville bara hjälpa. Jag trodde att du menade med att du sa att samtal med psykolog gjorde dig ledsen och frustrerad att det har gjort att du inte vill ta hjälp av psykolog längre. Därav kunde jag tänka mig att man kan känna att en till psykolog bara kommer ge samma känslor och att man inte går in med en positiv tanke i ett nytt möte med en psykolog då. Men jag kanske formulerade det på ett dåligt sätt eller missuppfattade det hela. 

Om du har ändrat ditt beteende så kanske du kan ta hjälp av det som gjorde att du ändrade beteendet förr och göra typ samma nu. Jag vet inte om det funkar eller om du redan har testat det.

Jag vet att mediciner har biverkningar och det kan alla mediciner ha. Men man får även tänka på om biverkningarna är värt det med tanke på vad resultatet av medicinen ger för det övriga måendet. Jag är ingen  läkare så jag kan ju inte säga att en viss medicin kommer göra allt bättre för dig utan det var bara ett förslag om att mediciner kanske kan hjälpa dig på traven men det har du ju redan testat låter det som.

Jag vet att man kanske inte får den hjälp man vill ha från vården alla gånger, oavsett om det är en fysik eller psykisk sjukdom. Tyvärr är det ju så att man många gånger behöver armbåga sig fram och verkligen kämpa med näbbar och klor för att få den vård man behöver och vill ha. Det är otroligt synd att det är på det sättet. Jag hoppas iaf att du orkar kämpa och ligga på vården för att få det du behöver för att må bra och att du mår bättre snart. För som sagt så ska ingen behöva gå runt och må dåligt och det gäller ju även dig