Alltid anpassa sig efter en person som självskadar?

Jag skulle be en sådan person dra åt helvete! Det är inte kärlek, det är känslomässig utpressning!!

Det man absolut inte gör är att anpassa sig på det sättet du beskriver, det bara stjälper personen. 

Var gång personen självskadar sig tar man denne till psykakuten, om denne om igen släpps ut för tidigt så fortsätter man. 

Eller så tar man bort personen ur sitt liv oavsett vilken relation man har till denne. 

Att som det verkar göras här, möjliggöra detta destruktiva beteende så HAR man en stor del i det. 

Och när du har gjort det så kommer personen skära sig djupt, bli inlagd och du känner dig extremt rutten. Det här har försökts med väldigt dåligt resultat.

Nej, det skulle jag inte för det är 100 % den personens ansvar om hen skadar sig. ALDRIG den andra personen som sätter gränser. Det är psykisk misshandel man utsätts för och inget annat. Enda att göra med en sådan är att dumpa, man måste inte göra det brutalt men gärna också uppmana hen att söka professionell hjälp. Sedan är det totalt stopp, blockering om man måste.

Precis, det enda man gör är att förstärka beteendet hos personen, plus att hen vet att hen är den som sitter på all makt över den s.k. relationen.

Hur yttrar sig detta? Läggs skulden för självskadebeteendet på den som konfronterar personen eller inte accepterar vad som helst? Eller är det mer en känsla av att omgivningen skuldbelägger, eller förväntar sig att man ska tassa på tå, fast det inte sägs rent ut?

Oavsett vilket, är det omgivningen du får hantera. Sätt ner foten och påtala det orimliga i förhållningssättet samt det direkt felaktiga i skuldbeläggandet, om det nu sker något sådant. MEN gör det inte när självskadaren är med, utan vid annat tillfälle. Självskadaren bör du undvika så mycket som möjligt, eftersom denne verkar använda självskadebeteende som härskarteknik och utpressningstaktik. Det är lika allvarligt som självmordshot. Måste du ha med denna person att göra?

Det är deras val att göra så, det har inget med mig att göra.
Jag ger inte efter för utpressning, det vet både barn och vuxna i min omgivning. Du ska inte låta någon utnyttja din förmåga till empati på det sättet.

Jag hade kört personen till psyk tills jag tröttnat och sen sagt upp kontakten för man kan inte rädda någon som vägrar ta hjälp och man kan inte bli någons slav bara för att de mår dåligt. Bättre att en mår dåligt än två.

Och ja jag har sagt upp kontakten med personer som hotat så och gråter i telefonen, så det är inte bara snack. De lever ännu.

Så länge du känner så, kommer personen ha fortsatt makt över dig.

Det är ALDRIG någon annans fel att en person självskadar eller gör andra dumma grejer, bara för att man sätter rimliga gränser. Det är det första du måste inse.

Du behöver ju inte be personen dra åt helvete. Du behöver inte vara mer konfrontativ än nödvändigt. Är det inte möjligt att bara avsluta relationen, eller ha så lite kontakt som möjligt?

Ärlighet - Håller helt med! Skulle som vuxen aldrig acceptera den typen av beteende och aldrig låta mig hållas gisslan. Det är ren och skär manipulation och jag skulle inte ha det minsta dåliga samvete. Min egen mamma höll på sådär när jag växte upp, hotade med självmord för att få mig att göra som hon ville. Aldrig mer. Men dig Ts har den där idioten tydligen helt i sin ask. 

Jag måste faktiskt inte det. Jag skulle kunna slippa, men flera personer jag bryr mig om (bryr mig om självskadaren med vi var väldigt bra vänner tidigare men numera är jag bara väldigt trött på personen) skulle då även vara personer jag behöver sluta umgås med. Så det blir som om jag tar avstånd från självskadaren så behöver jag ta avstånd från flera. Men jag skulle kunna göra det.

Det sägs inte rent ut att tassa på tå, det är underförstått. Men då jag själv orsakat, eller egentligen inte men ändå självskadebeteende tidigare vet jag hur det känns. Det känns fruktansvärt att en nära vän nästan tog livet av sig för att jag var tvungen att berätta att det där är ett riktigt ludrigt beteende och hur hade du känt själv? Hade jag inte gjort det vart tvungen att vara en bitch och påpeka fel hade personen inte självskadat. Jag kände mig extremt skyldig. Det är skitjobbigt.

Det är naturligt och medmänskligt att känna skuld, men du måste förstå att detta är känslomässig utpressning. Läs tidigare inlägg så förstår du.

Som någon skrev, låt dig inte hållas gisslan. Fundera på om du kan minimera kontakten med den här personen utan att förlora andra du inte vill förlora. Prata allvar med andra om denna situation, men försök vara saklig och inte anklagande.

Ni måste alla inse att ni inte kan rädda självskadaren om självskadaren inte vill själv, samt behandlar er på detta sätt. Det kan vara smärtsamt att inse, men nödvändigt.

Jag känner igen att bry sig om någon som det är ohållbart med. Idag tänker jag fortfarande på personen ofta men bröt helt. Jag är ofta rädd att något skulle hända men brukar då tänka på alla andra som finns runt personen. För varje månad som går är det lättare. 

Konstiga var att hon inte betedde sig alls såhär i flera år mellan perioderna. Då var hon väldigt trevlig. Vet inte om det berodde på hennes dv. pojkvän och hon dolde den här sidan av sig själv eller om han faktiskt gjorde henne bättre på nåt magiskt vis.

Det personen utsätter er för är psykisk misshandel och ni är medberoende. Man tänker att man hjälper när man tassar på tå, bortförklarar och röjer undan hinder men man gör bara situationen värre. Jag har en nära släkting som är alkoholist och sätter sig i farliga situationer när han är full och han hotar också med att ta livet av sig om man inte gör som han vill. Det tog mig flera år att ta mig ur den situationen men det gick. 

Är det så att du inte kan säga upp kontakten så försök ha distans, umgås bara när ni absolut måste och bli inte privat småprata bara när det krävs. Även på släktsammankomster kan man göra så. Jag rekommenderar dig också att uppsöka en anhöriggrupp. 

Det är en destruktiv relation där vännerna blivit medberoende.
Säg ifrån eller bryt.

Skulle faktiskt aldrig varit ta på mig ansvaret och känna mig rutten pga någon annans uppenbara psykiska ohälsa. Jag kanske skulle vara orolig och sorgsen över situationen, men aldrig göra något så kontraproduktivt som att låta vederbörandes sjukdom styra och växa sig värre vilket blir resultatet om man anpassar sig. DÅ skulle jag tvärtom känna mig rutten.

Känner även igen att det var bättre en period. Det kan få upp hoppet hos en. Det är lätt att säga att man ska bryta. För mig är chocken att jag ändå inte slutar tänka på hen. Det är absolut medberoende men jag försöker att inte agera på mina impulser att ta kontakt. Medberoende är ju att man blir så insnärjd att det känns som en del av en själv som man måste få att må bra. Vilket är omöjligt. Man har inte kontroll.