Är det asperger eller social fobi? Kvinna 30

Du kan ha atypisk autism men det verkar inte så troligt.

Social fobi är det inte, men kanske en sorts selektiv social fobi som en följd av den  mobbning du varit utsatt för. 

Jag känner igen mig i att kvinnor och flickor som "alltid fått allt först" kan vara skrämmande och att det kan påverka hur jag är runt dem. De vuxna kvinnor som inte lyckas släppa sitt mobbarbeteende vill man hålla kort, men det är ju synd om du är rädd för människor som är vackra generellt, samtidigt som du prioriterar människor som du anser är fulare än du. Då är du inte mycket bättre än dina gamla mobbare i dina höga tankar om dig själv där, om du förstår hur jag menar. 

Det finns många introverta som jobbar med människor. En del är bra, andra sämre, precis som det är med extroverta. 

Hej, tack för ditt svar! Jag tror du dömde mig lite för snabbt där eller om du skummande igenom min text lite för fort. Att jag skrev att jag blir mindre nervös av kvinnor som är på samma utseendenivå som mig eller sådan som jag tycker ser sämre ut än mig, de hör inte med att jag medvetet tycker dom är värda sämre, där tror jag du missförstått mig. Jag menade att dessa kvinnor som inte ser ut som de kvinnor som mobbade mig i högstadiet, gör att jag LÄTTARE kan öppna upp mig och vara mig själv. Jag bryr mig generellt sätt inte om andas utseende och skulle aldrig mobba någon annan eller behandla den annorlunda pga sitt utseende. Utan just att dessa kvinnor känns mindre trovärdiga PÅMINNA om dessa kvinnor som mobbade mig i högstadiet. Vetinte om du vill missförstå mig med flit för att klanka ner på mig? 

Det låter som spår efter mobbing. Vid obehandlad social fobi har man problem att hantera kunder på det sättet du gör. Det finns inget som tyder på autism heller, du skriver inget om att du inte förstår bara att det är jobbigt med kvinnliga kollegor. När man har autism spelar kön, ålder, utseende mm på personen man kommunicerar med ingen roll för hur man klarar det sociala. 

Nu är jag inte på något sätt representant för alla autister men jag har jobbat i butik en kortare period, tänkte att jag kunde berätta så kan du jämföra. Jag jobbade i en bokhandel under julhandeln. Jag blev väldigt stressad av alla intryck, affären hade lysrör i taket och ljuset skar i ögonen. Jag kan inte filtrera ljud så jag hade svårt att höra vad kunderna sa, inte för att jag hör dåligt utan för att alla ljud låter lika högt. Det var enormt stressande att tvingas byta fokus hela tiden, jag stod och packade upp böcker och helt plötsligt skulle jag svara på en fråga, kanske till och med gå iväg för att visa något. I lunchrummet var jag helt slut, det var stressande att folk inte satt på sina platser och åt utan sprang fram och tillbaka mellan kylskåpet, mikron och kaffebryggaren. När jag kom hem klädde jag inte ens av mig, jag somnade direkt med kläderna på. Någon frukost eller middag blev det inte, lunch köpte jag färdigt på vägen det fanns inte en chans att jag skulle klara av att laga mat. Jag gick ner 6-7 kilo på en månad. 

Jag är själv mitt inne i en bearbetningsprocess. 

Hade  maximal otur med handledare om man har "vår" historia, erfarenhet av tjejmobbning.

Handledaren var en kvinna som jag tolkade som väldigt osäker men en av hennes egenskattade styrkor var att hon uppfattade sig själv som snygg och het, vilket hon spelade på, och vilket jag absolut inte är. Men som du har jag fått höra positiva saker om mitt utseende senare i livet och gillar kläder så det syns väl att jag inte är helt obrydd om mitt utseende, även om jag varken tränar eller har valt bröstförstoring. Handledaren tog av sig kofta och stod i kroppsstrumpa och silikonbröst inför människor hon skulle vara till för "för att hon skulle träna sen" och så. Detta var enligt mig oproffessionellt men är nog inte helt ovanligt.

Kvinnan hade utbildning men lite bristande kunskaper i sitt yrke. Hon var acceptabelt bra på sitt jobb ändå men avskydde mig mer eller mindre från början och det blev snabbt ömsesidigt eftersom hon kritiserade mig för allt möjligt, subtilt och mindre subtilt. Ibland var jag på väg att börja skratta för att hennes mobbning var så korkad, men jag påverkades och blev ledsen och nedtryckt ändå. Det märktes säkert att jag avskydde att vara i hennes våld mer och mer för varje dag, även om jag gick runt som en skugga av mig själv under dessa månader. 

Jag rapporterade henne till överordnade för att visa mig själv att jag inte accepterade hennes sätt att hantera sin handledarroll och avslutade samarbetet.

Jag borde ha avslutat första veckan när jag märkte hur hon använde sin maktposition, men man vill ju ha sin utbildning. Det här säger jag för att du kommer att ha praktikperioder med handledning i de yrken du överväger och det kan hända att även du får problem med handledare om du är känslig, och handledaren själv är osäker och sniffar sig till din egen osäkerhet i situationen. 

Försök därför att vara mera trygg i dig själv innan du påbörjar utbildning. Det jobb du har idag verkar fungera för dig och det är mycket värt. 

 

Jag vill inte klanka ner på dig, jag kanske misstolkade, och hoppas att du kan ta till dig av det andra jag skrev? 

Spår efter mobbing o kanske lite social fobi som triggas i vissa situationer. Eftersom din ångest dyker upp endast i vissa kontexter har du inte asperger/autism. 

Jag känner igen mig själv i det du skriver. Jag kan väl inte påstå att jag var direkt mobbad som barn, men jag var udda och hade låg självkänsla. Det har jag fortfarande. Jag brukar säga att det är endast Hitler som varit mer värdelös än mig. Och det har i alla år gjort att jag helst umgås med antingen andra som är lite udda eller tjejer som är äldre och tjockare. Självklart har jag även tyckt om att umgås just med dom! Men att umgås med de i samma ålder eller yngre som är smala, snygga och populära- usch nej. Då känner jag mig ännu mer värdelös. Jag känner att jag som är så himla ful har mycket mer gemensamt med andra som i världens ögon inte heller räknas som vackra. Och jag har aldrig ens funderat på om jag har en diagnos- bara just usel självkänsla.

Jag har läst din TS och känner igen mig väldigt mycket. Även jag är kvinna i 30 årsåldern och jobbar inom ett serviceyrke, ett yrke som jag är super bra på och jag är riktigt riktigt bra på kallprata med kunder och kan vara otroligt charmig. Det låter så drygt när jag skriver det, men jag är väldigt medveten om det då det är ett aktivt skådespeleri från min sida. 

Så snart det kommer till steget efter kallpratet och det ytliga så tar det stopp. Jag kan inte knyta ann eller få djupare kontakt med människor. Jag vet inte hur man skapar det där djupa bandet till människor. Jag ser rätt så bra ut också så människor söker kontakt och vill fördjupa den men sedan ser man förvirringen och blicken i folks ögon när dom märker man är rätt så udda och att man mest vill dra sig undan haha.

Jag har också vart inne på att jag är autistisk eller liknande men har landat i insikten att jag helt enkelt är väldigt osäker i mig själv fortfarande. Så som jag även tror du är, spåren ifrån åratal av mobbing har skapat den här "egenheten" hos oss. Dessutom förstår jag dig till 100% att vissa typer av människor gör en mer osäker, jag känner exakt likadant.

Men jag tror det är något vi kan jobba på eller lära oss att acceptera att det är lite så här man har blivit. Jag har vissa dagar där jag kan vara suuper utåtriktad medan andra dagar är jag en mussla. Har jätte svårt att reglera den energin. Är det likadant för dig?

Du ska dock inte låta oron hindra dig från att vidareutbilda dig till eller satsa på annat jobb. Man blommar upp (eller ner) på olika typer av arbetsplatser och med olika kollegor. Är man känslig påverkar givetvis omgivningen hur man orkar hantera vardagen

Jag tycker inte heller det låter säkert som autism i ts fall (skulle behöva höra mer i så fall), men jag har autism och min ångest dyker bara upp i vissa sammanhang, som en rörig miljö och höga sociala krav i den miljön på ett socialt arbete, går jag däremot till en pub med mycket folk med en vän har jag inte ångest. Det beror jättemycket på personerna jag umgås med.

Du är kanske mer av en introvert person än en extrovert? Då blir man ju ofta trött i huvudet av mycket surr runtom. 

Jag skulle inte fundera så mycket på diagnoser och vad du eventuellt "är" eller "har" om jag var du. Utan du verkar väldigt medveten och klok och med det i åtanke har du redan en bra bild av vad för sorts arbetsmiljö du vill vara i framöver. Blir du behandlingsassistent tex så sök den sortens arbete där man är i en lugn miljö och kanske träffar klienter i mindre grupper eller enskilt. Om du arbetar på ett boende så kan du ha ett kontor i ena delen av boendet men inte arbeta "på golvet" så att säga. 
Blir du psykolog eller kurator så söker du dig till en arbetsmiljö där man arbetar på det vis som du beskriver. Det är för övrigt ett jättebra sätt att fundera ut vad man vill arbeta med, att försöka visualisera sig en miljö där man har sitt dagliga arbete, med vem och på vilket sätt, i grupp eller enskilt, vid dator eller utomhus osv. 

Jag har svårt att se det autism i det där. Spår av mobbning och utbrändhet snarare.

Man behöver inte heller ha autism, utbrändhet eller social fobi för att känna sig trött av en dag med mycket intryck :)

Låter mer som att du har cptsd, dvs complex ptsd efter barndomstrauman. 

Tack för alla fina och stöttade svar