Jag är bipolär typ 2 och fick mina barn innan diagnosen 27 och 28 år. Dom är 12 och 13 idag. nu funderar vi på ett syskon till, sista barnet. Vill så gärna men är orolig över orken. Kommer jag verkligen orka ett till kolikbarn?? Samtidigt är det sista chansen nu eftersom jag är 40. Behöver trappa ner på mediciner först och gå ner i vikt. Jag är ganska stabil i måendet och har aldrig haft suicidtankar eller självskada.
Den påfrestningen skulle jag aldrig ta och riskera ett hyfsat stabilt mående! Detta barn kommer ju dessutom i stort sett växa upp som ensambarn med tanke på den stora åldersskillnaden så jag tycker faktiskt att det mesta talar emot. Det är ju inte som att det handlar om syskon till ett enda barn heller. Och precis som du säger så kommer du inte kunna stå på dina mediciner (som kanske är anledningen till ditt stabilare mående) och du vet inte hur du kommer må.
jag skulle njutit av de stora barn jag har istället om jag var du!
Den påfrestningen skulle jag aldrig ta och riskera ett hyfsat stabilt mående! Detta barn kommer ju dessutom i stort sett växa upp som ensambarn med tanke på den stora åldersskillnaden så jag tycker faktiskt att det mesta talar emot. Det är ju inte som att det handlar om syskon till ett enda barn heller. Och precis som du säger så kommer du inte kunna stå på dina mediciner (som kanske är anledningen till ditt stabilare mående) och du vet inte hur du kommer må.
jag skulle njutit av de stora barn jag har istället om jag var du!
Plus på den! Jag förstår situationen och att man kan längta. Men du vet inte hur du kommer må. Och dina äldre barn är så pass stora att det här kommer bli en tid i deras liv som de kommer minnas. Även stora barn behöver stöd och tid!
Har du en stabil andra förälder till barnet som kan gå in och backa utan att muttra, utan krav , utan att få dig att känna ångest eller dåligt samvete, så kanske kanske.
Men tiden och engagemanget ska inte bara räcka till dig och eventuellt den lille utan även till stora.