Oförmögen att känna lycka?!

Är det verkligen så ovanligt? 

Kan känna mig tillfreds definitivt men den här lyckan man kunde känna när man var tonåring om man träffat en tjej eller liknande kan jag inte dra mig till minnes på hur länge som helst. 

Det är väl att bli äldre? Man blir inte lika rädd för mörkret heller. Man har varit med om så mycket så inget gör en överväldigad längre.

Kan fylla i med att jag känner likadant om det är till någon tröst 
ungarna stora , livet går på rutin , har allt jag behöver och mer därtill 
men det var längesen som jag kände något , kan det vara så att man upplevt så mycket att det är inte så spännande längre , finns inga kickar ? 
om man nu måste ha det ? 
mina funderingar är att jag kanske behöver ändra mitt liv radikalt , kanske bryta upp , skilja mig , flytta någonstans, följa min dröm 
starta upp någonting utomlands i ett varmare klimat och få ett nytt tänk , inte bara leva på som vanligt 
vad vet jag ? 

Ja men när det händer nåt i livet, något roligt, så borde det väl tändas nån liten låga inombords. 

Inget får mig att känna mig exhalterad eller spänning. 

Man kan ju inte ska bli likgiltig bara för att man är 35.

Jag kan känna igen mig i känslan. Känner sällan glädje trots att jag har egentligen allt jag vill ha; en fantastisk sambo som jag älskar otroligt mycket, underbara barn, fin kontakt med föräldrarna, vänner... You name it. Är förvisso sjukskriven för utmattningssyndrom, där jag lätt hamnar. Har hela mitt vuxna liv varit känslig för stress etc. 
Jag har fått diagnosen dystymi, kronisk lindrig depression. Det innebär att min normalnivå är lägre än normalt och allt känns lite tyngre. Min psykolog beskrev det som att jag går konstant i lätt uppförsbacke, eller bär på en tung ryggsäck och det är ganska träffande.
Kan det vara något sånt du lider av?

Jag har läst en del om dystymi men jag tycker inte det stämmer på mig, jag kan känna mig levnadsglad och motiverad inför framtiden men den sista känslan infinner sig aldrig. 

Om man tänker sig en perfekt dag, utvilad, nåt att se fram emot, bra plats i livet, kär och tillfreds. Men den sista känslan som gör att man småler och blir varm finns inte. Inombords känns det bara till 80% liksom.

Nu kommer jag kanske och klampar in här, men ni som tycker er ha allt ni kan önska er: Stor kärlek, underbara barn, fina vänner, stor familj och gott ställt: Är allt detta verkligen sant? Eller finns det någon liten livslögn där någonstans? Par grälar, barn är jobbiga, släkten är värst och ekonomin i världen är i gungning.

En livskris får många i medelåldern. En del säljer allt, köper segelbåt, sätter sig i den med familjen och ser till att någon tidning dokumenterar alltihopa. Det är inget fel i att göra sånt och vara lite äventyrlig, men det är inte en långsiktig lösning på att t ex vara undvikande i sina nära relationer.

Som sagt, förlåt mig för mina stora träskor på våningen ovanpå här. 

Äter du några mediciner?
Jag kände precis som du innan jag började äta SSRI. Tar nu 150mg dagligen och är sen dess en helt ny människa.. utan att för den sakens skull romantisera läkemedel. En del människor producerar inte tillräckligt med serotonin helt enkelt. 

Jag känner likadant. Nu är det iof så att mitt liv inte heller är överdrivet lyckligt och det finns vissa händelser i närtid som är jobbiga, men det har varit såhär senaste 15 åren ungefär. Är 45 idag.

Jag tror för min del att en annan livsstil kanske skulle hjälpa, men hur jag ska få det att fungera ekonomiskt är svårt. Jag har en okej lön idag, men gillar inte mitt jobb.