Älta min första kärlek

Skriver det här under psykisk ohälsa, för jag vill klassa det som det.

Varenda gång jag är bitter på män i allmänhet eller någon specifik så börjar jag älta min första pojkvän och hur underbar han var mot mig. Har senaste karln på vägen gjort något så tänker jag hur han, min första aldrig skulle gjort en sån grej. Är som att jag inte kan sörja en relation ens, utan jag börjar älta min första pojkvän istället för att bearbeta hur det är nu, i hjärnan är det som tiden stått still i 15 år (så länge har jag ältat).

Jag lämnade honom och det är som att jag inte tillåter mig att släppa det. För det är att gå igenom alla fina minnen och hur fantastiskt allt var och hur det kunde vart om jag inte hade dumpat honom på repeat i huvudet. Har väldigt svårt att förlåta, bortse från saker hos nya män som jag vet att min första pojkvän hade gjort bättre. Jag har ganska lätt att gilla någon, men älska någon är oerhört svårt. För jag jämför.

Grejen är att killen jag ältar och trånar över...vi var 17 år då när det tog slut (nästan 18). Jag fantiserar alltså om en 17årig pojke och är 30+. Han är lika fin idag är jag övertygad om (smygstalkar på social media) men minnena jag ältar av honom...då var vi tonåringar. Eller minnen jag skapar vad som hade hänt och vi hade gjort om jag inte lämnat honom, fantasier alltså. Jag kan fantisera, onanera och sedan gråta över honom. Kan inte släppa.

Hur landar jag i nutid och hur slutar jag varje gång jag mår lite dåligt att fly till minnet av honom för att må bättre, hur slutar jag jämföra?