Ångestattack av att äta med familjen

Ät inte med familjen om det får dig att må dåligt, du kan äta före eller efter. 

Jag åt själv. Samma diagnoser. men mina barn tycker ju i efterhand att det var hemskt. kanske jag hade valt att iaf sitta med vid bordet utan att äta i efterhand, nu gjorde jag bara det ibland. I äldre åldrar blev det att vi oftast åt för oss själva.

Jag har inga diagnoser men har också väldigt svårt för ätljud.
Mitt ex visste inte det, jag vågade helt enkelt inte säga något om det.

Han smaskade och det lät när han svalde, och jag mådde fysiskt illa. Efter ett tag började jag äta själv, han undrade såklart men jag sa att jag vill vara ifred bara.

Kroppsljud öht är äckliga. Det värsta är när fok fiser, för jävligt. Det hade exet iaf förstånd att gå in på toa och göra. Även om det ibland hördes ut.
När han sket så hörde jag ploppandet till köket, kunde inte ens äta utan hög musik. Vågade inte riktigt be honom och att lägga papper i först för att få bort äckelljudet.

Jag trodde i min enfald att alla la plaskskydd innan de sket, men jag hade fel.

Jag undviker att sitta med när jag kan, när min partner inte är hemma. Barnen verkar inte bry sig så mycket om det, men min partner går inte med på det.

Din partner bestämmer inte över dig.

Har vuxna barn med autism som helst äter för sig själva. Jag vet inte om de störs av ljudet men de blir så väldigt stressade av att man är flera som ska äta och prata samtidigt så vi fick bara ge upp det där till slut. De brukar fika ihop med oss om det är någon som fyller år, en kort stund av artighet, men annars har de inte ätit ihop med oss på flera år (alltså när de bodde hemma). Det är helt enkelt inte värt det.  

Det blir sällan bra när man tvingar någon till saker. I ditt fall kanske du får stoppa in öronproppar och sitta med till barnen ätit upp i alla fall. Du kanske kan passa på att äta medan du lagar mat, så kan du "skylla på" att du redan ätit, vissa dagar. 

Som Helena säger det är inte din partner som bestämmer. Som autist hamnar man lätt i fällan att det alltid är man själv som ska anpassa sig men det är viktigt att ta hand om sig själv också och våga säga ifrån. 

Jag förstår vad ni säger, men det kommer inte gå... Får redan griniga kommentarer de gånger jag lämnar bordet innan alla är klara. Att dras med den vetskapen dränerar energi det också.

Så vad blir då din lösning? Du har skrivit en tråd för att det är ett stort problem för dig, och du skulle vilja ha en förändring. 

Din partner behöver få veta mer om hur det funkar för dig, låter det som. Ni kanske därefter kan hitta en kompromiss. 

Prata med din partner vid ett tillfälle som inte är i anslutning till en måltid och berätta hur du känner och mår. Hon/han behöver veta varför du inte vill äta med dem. Kanske skulle din partner må bra av att läsa på mer om autism också eller gå en anhörigkurs.