Autism hos kvinnor, ensamhet, vänner i vuxen ålder
Jag är en 28-årig tjej med en diagnos inom autismspektrumet. Jag har inga vänner, inget förhållande, inget socialt liv överhuvudtaget bortsett från några få familjemedlemmar.
Det har varit så här för mig sen tidiga tonåren så jag är extremt socialt ovan samtidigt som jag har autism. Jag vill inte vara ensam men vet inte hur jag ska göra.
Det verkar omöjligt att skaffa vänner som vuxen. Jag har börjat på komvux men de andra där är någon helt annanstans i livet, de har jobb, barn osv, de har upptagna liv. Så är det med de flesta andra i min ålder, vi har helt olika intressen och prioriteringar.
Jag skulle vilja träffa någon likasinnad vän, någon på samma nivå eller i liknande situation eller hur man ska säga.
Jag har väldigt svårt att prata i grupper och med folk jag inte känner väl, men jag lär ju aldrig känna någon.
Tips brukar vara föreningar, kurser, hobbies, men jag vet inte hur man får kontakt med någon där, träffar ingen igen när aktiviteten är slut. Jag har inga speciellt sociala intressen heller så det finns inte så mycket, kanske bokcirklar eller nåt sånt. Krogen vill jag inte gå till.
Det känns mest som jag misslyckas och gör bort mig socialt hela tiden, för att jag inte kan svara tillräckligt snabbt eller blir tyst.
Förhållande är jag inte intresserad av men jag undrar på allvar om vänskap är nåt som fortfarande existerar när man kommer upp i den här åldern (såvida det inte är gamla vänner från barndom/skola/jobb).
Andra tjejer med AST verkar klara sig bättre än mig, jag har svårt att tro att det finns någon som är lika misslyckad bland tjejer/kvinnor med samma diagnos. Många verkar nöjda med att endast umgås med sin partner, vänner verkar mycket svårare att hitta. Ibland undrar jag om ett förhållande är det enda alternativet för att bryta ensamheten men jag vill inte tvinga mig till det när det känns helt fel.
Stämmer detta? Finns det några kvinnliga autister här? Någon som känner igen sig eller har nån synpunkt?
Stämmer detta? Finns det några kvinnliga autister här? Någon som känner igen sig eller har nån synpunkt?