Uttråkad och understimulerad....

Jag har aldrig kännt mig så fördummad som när jag varit hemma med min son i 9 månader. Av någon anledning slutade jag skriva, läsa och göra saker som stimulerar mig själv. Jag var bara mammaledig och fyllde mina dagar med sömn, öppnaförskolan, fika med andra mammalediga och allt som man gör som mammaledig.

Men tänk på vad mysigt du får ha det och det är ju enda gången som du får vara mammaledig med ditt barn! Eller nått... men jag förstår hur du känner dig!

Hej!

Jag känner precis likadant som dig vigdis! Och jag älskar verkligen min dotter (snart 8 månader) och visst är det jättemysigt också att vara hemma.
Men jisses vad man känner sig understimulerad. Ibland känns det som om man ska bli tokig!
Då sätter jag mig här vid datorn med fl och det blir det inte mycket bättre av faktiskt!! ;)

Jag ska börja studera till hösten och jag längtar verkligen dit. Jag tror att jag kommer att kunna ha ganska mycket tid med min dotter även som studerande (hoppas det inte är önsketänkande).

Jag kan absolut inte förstå varför man vill vara hemmafru, och jag är ändå ganska pysslig av mig- brukar baka bröd, laga mat, sy och sådant.

öppna förskolan och jympa på friskis räcker inte för mig!

Så du är inte ensam!

En till här!!
Jag började om att jobba när första sonen var 3 månader, iofs så hade han kolik och skrek dygnet runt (nej, det är ingen överdrift), så jag orkade helt enkelt inte mer då...
2 dagar/vecka jobbade jag då, och det var underbart att få både vara hemma och träffa lite vuxna och tänka på annat än bebis...

Det funkade så bra att när son nr.2 föddes bestämde vi att jag skulle vara hemma 6 månader, sen började vi dela så att vi jobbade 50% var.
Helt perfekt!
Verkligen nåt jag rekomenderar om möjligheten finns...

/Pom

Ja herregud, önskar att jag fick göra som maken och dra från bebisland på dagarna. Visserligen är underverket bara sju veckor, så han blir väl förhoppningsvis lite mer skoj med tiden, men jag fattar inte hur jag ska palla med att vara hemma till jul. När man är lärare är det ju bäst att börja vid terminsstarter, och till hösten är planen att amma ett tag till, så det blir att vara hemma 10 månader, känns alldeles tillräckligt oavsett hur sött mitt lilla pyre är...

Jag är också rätt uttråkad. Jag har varit hemma med dottern sen hon föddes och hon är nu 1 år o 4 mån.

Min sambo var hemma 2 dagar i veckan i januari o februari, men eftersom jag är arbetslös så innebär det att jag, pga av att vi försökte dela på föräldraledigheten, nu ägnar all min tid åt att bråka med a-kassan, försäkringskassan och arbetsförmedlingen, så det livar ju upp lite...

TIPS: DELA INTE PÅ FÖRÄLDRALEDIGHETEN MED EN ARBETSLÖS!!

Era liv blir aldrig som förut om det vill sig illa...

Hej!

Känner som du, visst har jag en underbar dotter och älskar henne över allt annat. Har en man och det känns ok. Men inte samma liv som före Felicia.
Allt funkar super med Felicia men vissa dagar känns meningslösa är lite "deprimerad" eller hur jag ska utrycka det känner som att det inte finns nån mening med nått. Men ändå finns det min dotter, min familj min man och alla vänner men ändå saknar man det sociala livet. allt är så svårt det känns som att jag inte har nått liv nå mer fast jag ändå har det och är en super mamma! Inte för att jag ångrar att jag fått barn eller så men livet har ju förändrats totalt. Måste bara få skriva av mej lite hoppas du har det bra.

Jag får också fnatt av att vara hemma med sötnosen! Ångest, men sanning. Orkar ett tag, sen får jag tråk-anfall och måste göra något. Det blir rätt jobbigt i längden, och eftersom man är rätt trött tryter tålamodet rätt ofta och både jag och sonen blir odrägliga... Den intellektuella stimulansen är ju inte direkt på topp! Glömmer allt möjligt och stoppar saker på de mest konstiga ställen. Just nu är den ena delen av barnvakten borta, och jag har inte en blekaste aning om var den finns!?
Längtar efter jobbet samtidigt som det känns jobbigt att lämna bort honom. Skulle aldrig palla att vara hemma i flera år! Ett får räcka... (10 månader är han nu.) Jag gör så gott jag kan, är ju bara människa.

Har du möjlighet att hitta på nåt projekt att syssla med..jag trivs väldigt bra hemma med barnen, å andra sidan så har jag visserligen en 9 mån. men också en 2½ åring så de e ju mera fart förståss..MEN MEN jag har olika projekt på gång hela tiden, än e de foton som ska organiseras, förstoras, eller så ändrar jag om här hemma eller i trädgården eller...ja jag har nåt speciellt för mig hela tiden och det tycker jag eller kanske tror att det är viktigt...

Skönt att höra att jag inte är ensam!! Många verkar tycka att vi som inte ÄLSKAR att vara hemma är sämre mammor, älskar våra barn mindre o.s.v. Så är självklart inte fallet. Jag älskar min dotter mer än allt i världen och jag älskar att vara med henne, men jäklar vad tråkigt det är ibland. Jag är ensamstående och vissa dagar har jag ingen som helst vuxenkontakt under hela dagen. Då känner jag mig som en zombie, som att allt det som är JAG håller på att suddas ut!

Jag längtar verkligen till hösten då jag ska börja plugga igen, få igång hjärnan och träffa lite vuxna människor. Tills dess får jag underhålla mig med diverse mammaträffar, FL såklart, och massvis med litteratur (måste ju hålla de där hjärncellerna igång ).

TACK för ditt inlägg, trodde ett tag att jag var ensam...

vigdis: jag känner igen mig. Är dessvärre arbetslös så jag har inget jobb att gå tillbaks till så här blir det en bebis till. Skulle så gärna velat jobba mellan. Nu kommer jag läsa en 5 poängs kurs bara för att hålla igång lite. Men du ska veta att det blir mycket roligare att vara hemma när barnet blir lite större. Kring ett år va Astor när det kändes bättre. Han kunde gå och leka och man förstod vad han vilel. Vi kunde åka på utflykter och det blev mycket mysigare än innan. Men som sagt det hade varit skönt att få dra iväg som sambon gör på morgonen. Inte varje dag kanske men ibland