Varför är kunskapen om depression fortfarande så dålig?

De höga kraven från myndigheter kommer från att vi inte riktigt har råd längre att deprimerade är sjukskrivna. Nu är jag bara en vanlig snubbe, jobbar varken på f-kassan eller något relaterat men jag upplever att depression var något man blev sjukskriven för och fick bättre hjälp för fram till runt 2005 ca. Sedan hände något och depression, ptsd, utbrändhet och ett par varianter av reumatiska besvär blev till "ät piller och gå till jobbet!" Gissar att samhället inte har råd annars så ett par medelsvåra till svåra sjukdomar räknas inte längre helt enkelt.

Man kan skylla på Reinfeldt men sossarna efter fortsatte på samma spår.

Nu hjälper detta ju inte dig, men ja...sjuka borde få vara sjukskrivna och ha möjlighet till att sjukpensionera sig som förr.

Jag förstår precis vad du menar.
Jag har just nu en dålig period i mitt liv. Haft det ett bra tag tills  jag själv insåg att jag måste erkänna det fär både mig själv och andra. Jag skämdes över att be om hjälp ..gör lite än. Trots att jag inte bett om att må såhär?! Det är inget man väljer. Vem vill må dåligt? Psykisk ohälsa borde vara något som man tar upp i skolan, vart man kan vända sig, det är okej m.m.  Men de är tyvärr fortfarande tabu o tystas ner. För om man säger att man inte mår bra tror folk man ljuger eller är psyksjuk. 
 
Pratade med min chef idag ang detta o att jag behöver vara hemma ett par dagar till att börja med. Jag behöver landa i att ja bett om hjälp m.m

Hon svarade att ja du kan få samtalskontakt förutsatt att du jobbar. 

Det är ju just det som är problemet ja mår så dåligt just nu att jag inte fungerar annars hade ja inte bett om hjälp....Ja samtalskontakt är något ja kommer behöva men att pressa mig till att jobba om ja ska få hjälp via jobbet känns inte ok. Fick ännu mer skuldkänslor över att ja mår dåligt.. Ja har svårt att sätta ord på vad det är som gör att ja just nu mår såhär så samtalskontakt tror jag är bra. 

Tror många fler mår dåligt men inte säger något.
Men frågan är varför psykisk ohälsa blivit så vanligt? Det måste ju bero på hur världens utvecklas. 

Jag tror det är så enkelt som att om man inte har upplevt det själv, så förstår man inte. Alla har känt sig lite ledsna eller nedstämda någon gång, och vet att det då kan hjälpa med några uppmuntrande ord, eller att tänka positivt. Då tror de att detsamma gäller för depression. Men jag håller med, det är för bedrövligt att deprimerade personer inte möter större förståelse.

Signaturen Plopp föreslog att psykisk ohälsa ska tas upp skolan och jag håller helt med. I högstadiet är psykologi inte ens ett skolämne. Varför, kan man undra. Med tanke på hur många barn och tonåringar som mår dåligt, så borde man definitivt prata mer om psykisk ohälsa i skolan. I gymnasiet är väl psykologi ett skolämne, men inte obligatoriskt, väl? Det var det i alla fall inte på min tid.

Som sagt, det finns en oförståelse och ett stigma kring psykisk ohälsa i vår kultur, och det behöver verkligen ske en förändring.

Jag tror att ?folk i allmänhet? är ganska ointresserade av depression eller annan psykisk ohälsa, eller för all del av andra sjukdomar också. För de flesta rullar vardagen antagligen bara på och det finns då ingen anledning att reflektera över sjukdom. Så tror jag i alla fall.

Hur gammal är du? 

Om du är relativt ung och mest umgås med folk i din egen ålder så tror jag att bristen på livserfarenhet kan vara orsaken. 

Jag har nyligen haft orsak att prata om psykisk ohälsa med andra. De flesta jag har pratat med har varit 50+ och förståelsen har varit stor och många har haft egna erfarenheter från sig själva eller närstående. 

Statistiken du nämnde gäller under en livstid, så ju äldre en person är desto större chans/risk är det att de upplevt psykisk ohälsa. 

Det där är nog klassiskt för depression, att istället för att slippa saker eller minska på krav så byggs det på. "Fortsätt jobba som vanligt, varje tisdag och torsdag 18:30 samtalsterapi, glöm inte att träna också" där hjälpen man erbjuds dels kostar en tid och pengar, dels blir sten på börda. Man får fler krav, inte färre.

Jag tror inte det beror så mycket på hur världen utvecklas som hur Sverige utvecklas. Där färre människor behöver försörja fler och varje skattekrona samhället kan omfördela är jätteviktig. 

Själv har jag reaktiv depression som gått över i dystymi (vilket jag nog stavat fel) och har över åren utvecklat ett massivt legalt benzodiazepinberoende. Maxdos sertralin, uppe i 4×10 mg stesolid om dagen, zopiklon vb. till natten, men det är "ok" eftersom jag jobbar heltid. Knarka för att palla jobba helt enkelt. 

Är givetvis sugen på ännu mer benzo (den funkar så, tillvänjning och toleransökning) men vill inte köpa svart och det jag ändå får legalt är redan det alldeles för mycket egentligen så jag håller suget borta med hjälp av alkohol (efter arbetstid givetvis). Blir 2-3 flaskor brännvin special i veckan. .      

Berta: 
Jag är 42, och jag möter oförståelse från folk i alla åldrar.

Anonym:
Jag är redan sjukpensionerad sedan flera år. Men möts likt förbannat inte av mer förståelse för det! 

Anonym (.):
Ja, så tror jag det är. Jag blir förbannad när jag inte blir tagen på allvar och folk säger åt mig att tänka positivt! Uppmuntrande ord är bara irriterande, omtanke likaså. 

Anonym (E):  ja uppenbarligen är folk så pass oempatiska, ytliga och egoistiska! Fy fan, jag spyr på dem som skiter i de svaga i samhället så länge de själva har det bra!