En äldre person, ensamstående, som bor i stort hus med trädgård men inte klarar av av sköta någonting pga fysiska begränsningar. Hemtjänsten sköter det vardagliga.
Personen trivs i sitt hus och vill inte flytta. Förväntar sig hjälp från omgivningen med allt som behöver göras. Omgivningen har inte vilja eller ork att göra mycket av det som krävs.
Någon som varit med om samma situation?
Många gånger i jobbet. Det är den äldre som bestämmer. Anhöriga har valet att inte hjälpa
Ni anhöriga måste vara väldigt tydliga med vad ni vill/orkar hjälpa till med och sen hålla fast vid det. Prata gärna ihop er så att ni kan hålla en gemensam linje. Sen är det upp till villaägaren att avgöra om hen vill bo kvar.
Vad finns det för ekonomiska förutsättningar? Om den äldre har små eller inga medel, hur ser släktens ut? Om ni går ihop, kan ni hjälpa personen att betala för trädgårdsskötsel och ordentligt städ? Hemtjänsten gör ju inte allt.
Jag är själv lite allt-i-allo för en handfull gamlingar, och jag förstår dessa som inte vill lämna dina hem. De har ofta levt länge på platsen, kanske hela sina liv, och ibland är det det enda de har kvar.
Svärmor. Till slut hade hon ingen talan eftersom det blev helt omöjligt för henne att bo hemma. Hon hade hemtjänst, låst spis och larmad dörr. Hon blev mer och mer dement och "rymde" på nätterna. Larmet gick rätt ofta och ut och leta en gammal tant i nattlinne mitt i natten på vintern blev ju ohållbart. Hon fick plats på demensboende.
Vad finns det för ekonomiska förutsättningar? Om den äldre har små eller inga medel, hur ser släktens ut? Om ni går ihop, kan ni hjälpa personen att betala för trädgårdsskötsel och ordentligt städ? Hemtjänsten gör ju inte allt.
Jag är själv lite allt-i-allo för en handfull gamlingar, och jag förstår dessa som inte vill lämna dina hem. De har ofta levt länge på platsen, kanske hela sina liv, och ibland är det det enda de har kvar.
Känner igen detta, har en liknande erfarenhet.
Det finns tyvärr ingen annan väg än att sätta ner foten, sätta gränser och acceptera den (troligen) känslomässiga utpressningen som följer. Klarar man inte att hantera den (känslomässig utpressning) så får man acceptera att man är 'ägd' och stå ut.
Om man ändå orkar sätta gränser kan man försöka kompromissa och bestämma precis det man orkar och klarar av. (en gång i veckan, tre gånger.. varannan vecka.. det beror ju på omständigheterna).
Sen får den anhörige själv bestämma hur man ska använda tiden när man är där. Vill hen umgås, prata, äta ihop eller vill hen ha praktisk hjälp.
Det svåraste är att själv inse att det inte finns nån bra lösning, bara några olika varianter som alla är jobbiga.
Har man syskon kan det vara bra att prata ihop sig så man är enade. Tycker man olika får man prata ihop sig till en kompromiss med syskonen.
Känner igen detta, har en liknande erfarenhet.
Det finns tyvärr ingen annan väg än att sätta ner foten, sätta gränser och acceptera den (troligen) känslomässiga utpressningen som följer. Klarar man inte att hantera den (känslomässig utpressning) så får man acceptera att man är 'ägd' och stå ut.
Om man ändå orkar sätta gränser kan man försöka kompromissa och bestämma precis det man orkar och klarar av. (en gång i veckan, tre gånger.. varannan vecka.. det beror ju på omständigheterna).
Sen får den anhörige själv bestämma hur man ska använda tiden när man är där. Vill hen umgås, prata, äta ihop eller vill hen ha praktisk hjälp.
Det svåraste är att själv inse att det inte finns nån bra lösning, bara några olika varianter som alla är jobbiga.
Har man syskon kan det vara bra att prata ihop sig så man är enade. Tycker man olika får man prata ihop sig till en kompromiss med syskonen.
Precis rätt beskrivning: känslomässig utpressning. Det är precis det det är.
Valet blir att göra sin oförstående förälder arg, ledsen, besviken eller att köra över sig själv gång på gång på gång.
Har föräldern ingen förståelse för att ni faktiskt inte hinner eller orkar? Att ni har egna liv? I så fall har ni inget annat val än att ta striden. Om möjligt, föreslå alternativet att anlita betald hjälp.
Vi bor i hus och har hjälpt och fått hjälp ibland av både släktingar, vänner, grannar osv, vilket är guld värt. Att man hjälps åt. Men den krassa sanningen är att klarar man inte att sköta åtminstone merparten i ett hus och trädgård själv, eller betala för det, då kan man inte bo i hus.
Din förälder vet förmodligen innerst inne att det är så (det ska alla som bor i villa med trädgård veta), men vill inte inse det. Det är smärtsamt att behöva flytta, men det är verkligheten. Din släkting är inte ensam om den sitsen.
Precis rätt beskrivning: känslomässig utpressning. Det är precis det det är.
Valet blir att göra sin oförstående förälder arg, ledsen, besviken eller att köra över sig själv gång på gång på gång.
Jag skulle råda dig/er att ta en tid med en relationsterapeut för att få råd.
Det finns erfarenhet och goda råd att hitta.
exempelvis handlar det om att kartlägga hur processen går till. Dvs. hur den andre beter sig, i vilka lägen utpressningen uppstår, vilka triggers som finns (dvs. vilka knappar trycker hen på som gör att jag viker mig..)
När man är klar över bilden (det är inte så självklart som man kanske tror) kan man få handfasta tips på hur man kan agera - mitt i själva utpressningssituationen - för att få till en förändring.
Det är mycket svårt att fixa till själv, eftersom man befinner sig inne i karusellen. Man behöver troligen hjälp av en erfaren person som står utanför.
Har föräldern ingen förståelse för att ni faktiskt inte hinner eller orkar? Att ni har egna liv? I så fall har ni inget annat val än att ta striden. Om möjligt, föreslå alternativet att anlita betald hjälp.
Vi bor i hus och har hjälpt och fått hjälp ibland av både släktingar, vänner, grannar osv, vilket är guld värt. Att man hjälps åt. Men den krassa sanningen är att klarar man inte att sköta åtminstone merparten i ett hus och trädgård själv, eller betala för det, då kan man inte bo i hus.
Din förälder vet förmodligen innerst inne att det är så (det ska alla som bor i villa med trädgård veta), men vill inte inse det. Det är smärtsamt att behöva flytta, men det är verkligheten. Din släkting är inte ensam om den sitsen.
Ingen kan tvinga släktingen att flytta. Det enda ni kan göra är att börja säga nej. Sätta gränser för vad ni kan hjälpa till med och hålla fast vid det. Så länge ni fortsätter vika er, kommer släktingen bo kvar och inte försöka hitta någon annan lösning.
Man får bara säga nej.
Vi hade samma med svärmor, 6 mil emellan. Men vi förklarade det orimliga i att vi som valt bort trädgård för att ingen vill klippa gräs skulle pendla 6 mil enkel väg för att klippa gräs åt henne, som dessutom hade en sommarstuga också som låg 5 mil åt andra hållet från oss räknat.
Hon fick betala någon att komma och göra det och sen hjälpte vi till med mer akuta saker medan vi var där, som telefonkrångel, lyfta upp någon tegelpanna efter storm och byta lampor så hon slapp stå på stegar och liknande.
Hon velade i tio år och vi var till mäklare och bank och vi kollade på lgh med henne och min man la flera arbetsdagar på det. Men det blev aldrig någon flytt och sen fick hon en enda men dödlig hjärtinfarkt i sitt hus. Jag hade själv föredragit att dö så på 3 minuter medan jag var en fungerande person.
Vad ska du göra då TS?
Ingen har påstått att det är enkelt. Men som sagt, ni kan inte tvinga släktingen att flytta. Det enda ni kan göra är att sätta gränser för er själva.
Ett första steg är kanske att fråga sig: Varför få skuldkänslor, när det som begärs eller förväntas uppenbarligen är orimligt?
Någon tipsade högre upp om att ni kan vända er till en relationsexpert för att få hjälp att hantera känslomässig utpressning. Läste du det?
Ni får välja det minst jobbiga. Säga ifrån till släktingen eller fortsätta som förut.
Vad ska du göra då TS?
Ingen har påstått att det är enkelt. Men som sagt, ni kan inte tvinga släktingen att flytta. Det enda ni kan göra är att sätta gränser för er själva.
Ett första steg är kanske att fråga sig: Varför få skuldkänslor, när det som begärs eller förväntas uppenbarligen är orimligt?
Någon tipsade högre upp om att ni kan vända er till en relationsexpert för att få hjälp att hantera känslomässig utpressning. Läste du det?
Låt det gå till det kollapsar, gör bara nödtorftet och låt hemtjänsten ta det mesta.
Till slut orkar inte personen och till slut kommer hemtjänsten flagga för att det urartar, då är det dags att be personen prova på korttidsboende.
När de har bott på korttidsboende ett tag kommer de inse att det inte är så dumt. Dock gäller det att man ser till att de kommer till ett bra boende, ibland får man som anhörig kämpa lite för det.
Så blev det för min pappa, han bor idag på ett boende och är supernöjd, han som ALDRIG skulle flytta till ett boende.